[Hälsa dem där hemma] | [Johan På Snippen]
[Per Ols Per Erik] | [Ett brudpars olyckliga öde] | [Yngsjömordet] | [Hustrumordet i Yngsjö]

Länk: Midifilerna från denna sajt

[topp]

melodin i midiformat

Hälsa dem där hemma   I den stora tysta natt, står jag här vid skeppets ratt, under himlens stjärnehär, man på post mig satt. Efter lång och strävsam dag hör jag fjärran vingeslag, svalors flock, som återgår mot nord, mot ljus, mot vår.   Hälsa dem där hemma, hälsa far och mor, hälsa gröna hagen, hälsa lille bror. Om jag hade vingar, flöge jag till dig! Svala, flyg mot hemmet! Hälsa ifrån mig!   Lilla svala, fastän svag, dag och natt, och natt och dag, förer dig till målet fram snabba vingeslag. Svala, tänk också på mig! Gärna flöge jag med dig! Hemma står väl ängen grön! O, svala hör min bön.    Hälsa dem där hemma, hälsa far och mor, hälsa gröna hagen, hälsa lille bror. Om jag hade vingar, flöge jag till dig! Svala, flyg mot hemmet! Hälsa ifrån mig!

[topp]

melodin i midiformat

Johan på Snippen Nu Johan på Snippen har köpt sej klaver, mö åttio basar å fint faner. Och nu ä de' dans varje lörda gu' ger, så på bönemöte går nog ingen mer. När som Johan tar klavere mellan sina hänner, jäntera di skrattar så di visar sina tanner, och när han drar uppå bäljen ett drag, så blir de' dans intill ljusande dag. Alla våra pigor liksom alla våra drängar känner melodien liksom taktens alla svängar. Johan han spelar så skjortan blir våt, lägger sin själ i varenda dragspels låt.

Nej, kors! Se bå' farsan å morsan ä me' di trives nog bäst där de' livat ä '. Fast gammel en blir när som åra går te ska' en välan inte va less' för de'. Dansa de' kan alla både käringar å gubbar, så att dammet ryker mella' tuvar, sten å stubbar, får di en gammel å känd melodram, dansar di av sej minst ett kilogram. Gamla Fia stå ej längre si så där å skolka, killar inte de' i tårna när di spellar polka, fast du ä' sjutti å ja' sjutti-fem, så ska vi jazza mä' gammal bonnakläm.

Och Bloggarpåpelle å Hackstorpajon, di kom mä' en väska direkt från station. Di har vatt i stan å fått hem sin ranson, de' syns nog på bena de hörs på ton. Hoppa flickor, så ni visar hela underkjolen, dra på bälgen, Johan, så du trillar unner stolen. Tjo, ska' du ha dej en stor pilleknark? Den gör i piglocket stort undervark! Hadeliå hadeliå haderiderala. dansen går så dammet står tess tuppen börjar gala. Tack ska' du ha för du spela så bra, så hissar vi Johan! Hurra, Hurra, Hurra!

Och nu går vi hem, hör du Lotta kom hit, så ska ja' dej följa på vägen en bit. Ä hunn' inte lös går ja' me' änna dit. i fall ja' får lönen för möda å flit. Ni som inga flickor ha gå genast hem i snarken, så att inte ni i morron utav bonn' får sparken för att ni sover bak stutar å plog vi som ha flickor vi klarar oss nog. Johan uppå Snippen, om du ingenting har för dä, ställer vi te skräll igen på onsda' eller lörda'. Ja de' ä' säkert, de' tummar vi på, ajöken å tack för i kväll, i flickor små.

[topp]

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

LÄNK: DAGENS VISA:   2003 apr 21 Per Ols Per Erik - varianterna

melodin i midiformat

Dagens visa 2003 april 21

text och musik: Dan Andersson Per Ols Per Erik gick i gröna lunden och tårar, runno på hans bleka kind, och månen sken så blank på himlarunden och blana dallrade i östanvind. Per Ols Per Erik satte sej på hällen och hörde uppå skogens sorgesus, och det var höst och det var sent på kvällen och vänligt lyste alla stjärnors ljus. Han bar en sorgesorg i tankar sina, han skulle dränka sej i Vaina sjö, för dä va slut mä han och Mattssons Mina så nu var bäst att bikta sej och dö. Per Ols Per Erik gick till Vainastranden me fickan full av spik å skrot å sten, och säv och näckros gungade kring landen i vågor, vita uti månens sken. Per Ols Per Erik tog ett hopp i kvällen, så vattnet sprutade i selverglans och skånkarna stog rakt mot himlapellen å vassen vaggade i böljedans. Per Ols Per Erik han flöt opp ve näset, när höstens snö i svarta vatten smalt, då låg han nöjd å gungade i gräset och låtsade ej om att de ble kallt. Men de va längesen då detta hände, och nu ä Mina gift å stinn å röd. Per Ols Per Erik nog i graven vände, om han fick skåda den, som vart hans död. Och han har bäst i alla fall i mullen, så tänker Mina och så tycker jag. Han sover sorglös under ogräskullen, och han står opp på domens stora dag.

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Yngsjömordet]
[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

Dagens visa 2002 april 21

Ett brudpars olyckliga öde, som skedde i Svart-Älven i Nora socken, Backetorps by 1828 text: Lisa Ers-dotter i Lärkmossen I Nora socken och Backetorps by Ett bröllop reddes till; En änkeman av sämre stånd Brudgumme skulle bli. Han lejde hus och prydde brud Och sina vänner bad Att följa med en liten stund Uppå sin bröllopsdag. Erk Pehrsson hörde huset till Och med vad därtill var; Han sade åt sin hustru skön: "Du skall bli hemma kvar". Men de med böner och med rop Bevekte hennes sinn´, Så hon gick ut från gods och gård Och kära mannen sin. Till Karlstads bruk och säteri Man gick att vigseln få, Bruksprästen vigde dem ihop Och önska´ dem allt gott. Men när man kom till stranden ner, Där stod två unga män: "Hav bruden kvar en liten stund Så kommer lastbåten." Brudgummen svarar med friskt mod: "Min kära, vackra du, Jag haver färdats denna älv Då värre det var än nu." Men när de kommo åt östra strand, Då fick de annat se; Då kom en väderilning stor Och slog den farkost ned. De skvalpade i vågorna, Som gässen gör om vår Och ropte högt i grämelse, Men ingen hjälp man får. En unger dräng och rasker junk Fick detta öde se, Han hastade med ivrigt mod. I båt sig dit bege, Men när han kom med denna fram Där männskorna först låg, Då sågs där inte någon till, Blott vågen brusar på. En gammal gumma som var med, Omkring en 60 år, Hon kom till stranden flytande: På årorna hon låg. De andra blev i böljans djup Till andra dagens ljus; Då fick vi skicka bud på hjälp Att ta de döda upp. Men innan klockan slagit tu, Så hade vi liken sju, Men bruden, ack den väna brud, Hon ligger kvar ännu. Och det blev sorg för gästabud Och tårar dracks för vin, Och klagorop och grämelse Gick hela rymden kring. En gammal kvinna bjuden var, Var över 60 år, Hon miste både man och dräng; I sorg hon nu månd´ gå. Ett beder jag: I unge män, Som brudgum viljen bli, Att ni tar Gud till ledesman, Så allt går lyckligt till. Och alla mina unga mör Som än ogifta går, I bedjen Gud bevara er För högfärdsandan svår. Tre hjonelag blev skiljda åt Och två fick följas åt. Den åttonde var en unger dräng, Som hade ett barn också. De vila alla i en grav Till domedagens ljus, Då Guds basuner börjar gå, Och vi skall inför Gud. Om någon är som veta vill Vem visan haver gjort: Så är det en kvinna som var med Att duka bröllopsbord. (Diktat av Lisa Ers-dotter i Lärkmossen.)

[topp] | [till dagens visa 2001]

Yngsjömordet Källa: Yngve Lyttkens, Yngsjömordet, Bonniers, 1951 Anna Månsdotters avrättning text: den danske författaren Peter Nansen Avrättningen skedde i går morse i Kristianstads länsfängelse. Anna Månsdotter, en bondkvinna från sydöstra Skåne, hade haft sin son Per till älskare från hans tidigaste ungdom. Detta förhållande fortfor sedan sonen gift sig med en vacker och välbärgad flicka, och då Anna Månsdotter ständigt plågades av svartsjuka mot svärdottern, övertalade hon i mars i fjol sonen att mörda sin hustru och var själv behjälplig vid utförandet av förbrytelsen. Den processuella undersökningen var mycket invecklad och ur psykologisk synpunkt ovanligt intressant. Först tog sonen hela skulden på sig, sedan förklarade modern att båda var lika skyldiga, till sist, tillstod hon, att hon, ensam utfört mordet. Då det emellertid med hänsyn till de upplysningar som kommit i dagen icke kunde råda något tvivel om att både mor och son var delaktiga i brottet, dömdes båda till döden. Denna dom fastställdes av högsta domstolen, men samtidigt benådades sonen sålunda, att straffet förändrades till livstids straffarbete, under det moderns nådeansökan avslogs. Förberedelsen För två månader sedan fick Anna Månsdotter veta, att hennes öde utan pardon skulle bli att mista huvudet under bilan. Under den långa tid, som har förflutit sedan dess, har hon levat i ständig väntan på att föras till schavotten, och de sista två tre dagarna har hon vetat dag och timme för sin avrättning. Detta skedde alltså för hennes själs salighet. I det samfundet uppgav varje hänsyn till henne här på jorden önskade det att skaffa henne nåd i himmelen och det föll på den endast ett par och tjugo år gamle vice pastor Hasselqvist att bereda den dödsdömda kvinnan till döden. Pastor Hasselqvist har samvetsgrant arbetat på Anna Månsdotters omvändelse. Orsaken till att det varade så pinsamt länge, innan bödeln fick hand om hennes kropp, var för att pastor Hasselqvist icke ville uppge hoppet om att frälsa hennes själ. I två månader arbetade den unge själasörjaren med den förhärdade synderskan och då han slutligen för kort tid sedan förklarade, att avrättningen nu kunde ske, var det säkert endast för att han ansåg ytterligare ansträngningar hopplösa. Ett litet drag, som är belysande och absolut pålitligt skall dock här berättas. För ett par dagar sedan blev pastor Hasselqvist vittne till att Anna Månsdotter dödade en spindel och då han förehöll henne det grymma att döda ett oskyldigt djur, svarade hon: 'Av den anledningen kan man väl i alla fall inte mörda mig' En person som har känt Anna Månsdotter förklarade, att hon ansåg det mycket sannolikt, att hon överhuvudtaget icke hade någon känsla av skuld. Hon var ovanligt begåvad bondkvinna, hon tänkte kyligt och skarpt och på grund av sin överlägsenhet var hon inför sin omgivning i högsta grad självtillräcklig, van att dominera och van att anse att allt vad hon företog sig var tillåtet. Den svenska bödeln Då dagen för Anna Månsdotters avrättning slutligen var fastställd kallades den andra huvudpersonen i detta blodiga skådespel, bödeln, till Kristianstad. Denna gång var det Dahlmann som skulle fungera och samtidigt - debutera. Hittils hade han avrättat in effigie, i det han flitigt övade sig på trädockor. I går skulle han för första gången på uppdrag av staten döda en människa. Skarprättare Dahlmann är en fullblodsämbetsman. Han tager sitt föga avundsvärda värv med högtidlig förtjusning. Han är stolt över att vara den man, som representerar den svärdbärande överheten och han talar om sitt yrke med nästan salvelsefullt allvar. Han har nyligen blivit intervjuad av en Stockholmsjournalist, som berättar om hans idylliska hem, på vars tamburdörr sitter denna skylt: 'A. G. Dahlmann Skarprättare.' Som synes försöker han inte dölja sina metier. En egendomlighet hos honom är att han är vänsterhänt och endast har fyra fingrar på höger hand. Den femte har en häst bitit av. Men ingen av dessa skavanker hindrar honom att med säker hand sköta en yxa. Schavotten I Sverige är icke avrättningar längre offentliga nöjen som här i Danmark och som häxbålen i gamla dagar. De äger nu rum i fängelsegårdarna och inför en liten skara vittnen. Fängelset i Kristianstad ligger nästan i stadens centrum, två minuters väg från Stora Torget och kyrkan som stadens grundläggare Kristian IV byggde. Här ordnade herr Dahlmann i förrgår sin schavott. Den kunde knappast vara enklare. Mitt på gården lades sand, och på den fem flata furuplankor som golv. På den näst främsta av dessa låg det grovhyvlade blocket, en halv aln högt med en fördjupning för delinkventens hals och bröst. För den händelse delinkventen skulle göra motstånd var slutligen en järnkedja att spänna över benen fastgjord i golvet. Schavotten låg alltså i plan med marken, och delinkventen måste för att bli halshuggen lägga sig platt på magen och sträcka hals. På fängelsegården Gårdagen i Kristianstad ingick med ett strålande väder. Klockan halv åtta började det bli livligt omkring fängelset. En avdelning av det i staden förlagda artilleriet marscherade upp i allén framför fängelset och de med inträdeskort försedda vittnena började att infinna sig samtidigt som en stor publik av män, kvinnor och barn stojande samlades utanför militärvakten. Då det var kungjort, att exekutionen skulle äga rum precis klockan åtta samlades snabbt de något mer än femtio inträdesberättigade på fängelsegården. Fadern och brodern till Anna Månsdotters mördade svärdotter hade ansökt om tillstånd att få vara med om avrättningen. De förklarade att de gärna önskade bevittna, när Anna Månsdotter 'led sitt rättmätiga straff'. Självfallet blev deras begäran avslagen. Men utanför på gatan stod de två svenska bönderna med förnöjd uppsyn och väntade. Som huvudperson i denna dystra scen arbetade skarprättare Dahlmann. Han uppträdde soignerad i prunkande ny uniform av mörkblått kläde med guldrevärer längs byxbenen och på ärmarna. Det mest i ögonen fallande i hans utstyrsel var dock en flott vit silkesslips, i vilken en kråsnål lyste i form av en miniatyrskarprättareyxa av guld. Vid förfrågan om han inte hade stärkt sitt mod med sprit upplyste herr Dahlmann att han var godtemplare. Avrättningen Den stilla luften genljöd av kyrkklockans slag. Ögonblicket var inne. Landssekreteraren trädde fram vid schavotten och med lugn distinkt stämma läste han upp domen. Uppläsningen var slut, och fängelsedörren öppnades av en konstapel. En eller två minuters andlös väntan och i dörren visade sig först den unge prästen i full ornat, ännu till hälften barn, så vit i ansiktet som en kalkad vägg och skälvande i hela kroppen. Därpå Anna Månsdotter, klädd i vit klänning, pyntad som till fest skred hon fram med osäkra steg, med stora lysande, oroligt sökande ögon. Hon var grå och mager, anletsdragen var stelnade i skräck, hennes hållning var dock rak och den vita dödsklänningen föll vackert omkring den slanka gestalten. Hos denna gamla fyrtioåttaåriga, halvdöda kvinna kunde man fortfarande se spår av hennes forna skönhet. Hon gjorde inget motstånd, vilket man hade befarat. Hon var viljelös av ångest. Ledd av den unge prästen, som tycktes nära att svimma, och som medan han oavlåtligt klappade henne på skuldran, med darrande stämma viskade lugnande ord till henne, gick hon fram till schavotten, föll ned på knä, betraktade med en sista skygg blick den uniformerade skarprättaren, som gömde yxan bakom sig, lät utan motstånd ögonen bindas för av bödelns medhjälpare, och lade sig efter det prästen hade viskat några ord till henne, platt ned med huvudet i blockets fördjupning, snyftande som ett barn. I samma nu stod Dahlmann vi hennes vänstra sida med lyft halvmånformig yxa. Då, just som hugget skulle falla, lyfte Anna Månsdotter huvudet jämrande som ett barn och medhjälparen måste i en fart gripa tag i det och pressa ned det. Åter hörde man den stilla jämrande snyftningen - då blänkte yxan genom luften, ett mjukt ljud av hugget och det förbundna huvudet rullade fram i sanden, ända fram till åskådarnas fötter, under det två tunna blodstrålar sprutade en aln eller två ur den genomskurna halsen, vars hud rynkade sig gul som gåsskinn. Två sekunder efteråt höll en ung medicinare huvudet i sina händer ivrigt undersökande ögonen, som ännu en minut förblev blanka och levande, som om de kunde se. Hugget hade tagit alldeles under öronen och fortsatt snett framåt så att hakan och en del av tungan hade blivit kvar vid kroppen. I obduktionslokalen Medan den unge medicinaren bar huvudet in till dissektionsbordet och sin professor, bars kroppen in till de intresserade vetenskapsmännen, som snabbt klädde av den, ännu varm av pulserande blod, skar upp den och tog ut hjärtat, som till och med under kniven fortfor att leva en stund. Ur huvudskålen sågades hjärnan ut, varpå huvudet överlämnades till den danske bildhuggaren Thod Christensen, som för Stockholms Panoptikons räkning skulle göra en dödsmask. När slutligen vetenskapen och konsten blir färdiga med Anna Månsdotter lämnas resterna av henne till evig vila i den del av vår gemensamma moder jord som på kyrkogården i Kristianstad är beskärd mördare och självmördare. (Politiken, 8 augusti 1890)

Sonen, Per Nilsson, benådades 1913. Gravstenen, som alltjämt står kvar, har följande text:

Minne över HANNA JOHANSDOTTER *i N. Björstorp 13/3 1867 Mördad av sin man PER NILSSON  och hans moder i Yngsjö 28/3 1889 Sv. Ps. 480 Den arma kvinnans böner och tårar rörde dem alls intet.

Per dog 1918 på Kristianstads lasarett. När sjuksystrarna fingo veta att den döde var Yngsjömördaren, uttryckte de sin förvåning över att en så snäll och god människa kunde vara en mördare.

[topp] | [Yngsjömordet] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 april 21

Om det fasaväckande Hustrumordet i Yngsjö, föröfvat derstädes den 28 mars 1889. mel: Dimman breder sina mörka skyar. En händelse för er jag vill beskriva om hur det inom äktenskap kan gå. Olycklig den som satan så får driva han får i mörkrets band och bojor gå. I Yngsjö ängar och i Åhus socken, två makar gifta blott en liten tid, men hatets ande kärleksplatsen tagit, och det blev slut med äktenskapets frid. Si, mannens moder, denna hårda kvinna betraktas som medbrottsling med sin son. De båda sökt för planen framgång finna att rycka arma hustrun livet från. Och nattetid det dådet blev förövat då mor och son med mordet hjälptes åt. Med hugg och slag de hennes röst bedövat. De tänkte väl att Gud det icke såg. Och sen de henne ner i källarn släpa, först klädde de dock kläderna uppå. Sen går han själv vid eftermiddagstiden och letar efter henne i var vrå. Det skulle hetas att hon själv nedfallit i källaren och fått ett dödligt slag. Han stängde varken stugan eller stallet, då han på väg från hemmet sig begav. De hade mod att elda och att städa att ingen skulle någonting förstå. De hade mod att hustruns lik påkläda och släpa henne ned i källarvrån. Han hade mod gå bort och dricka kaffe, men smakade för övrigt ingen bit. Jag tror nog att hans samvet honom plågat fast han att dölja brottet gjort sin flit. Jag tror ej att han gick därifrån med nöje sen de förövat denna gärning svår. En öronring det var som mordet röjde, den hittades i hustruns huvudhår. Se här hur satans list den kan förföra där han i hjärtat blott en verkstad fått. Han leder mänskan först att illa göra och sen med lömskhet tysta ner sitt brott. Så måste hustrun bli ett blodigt offer och det just för sin egen makes hand. Hur svårt på sådant sätt att makar bliva där kärleken ej knöt föreningsband. Visst var på detta ställe nog en kärlek men den var blott till denna världens gods, och när ej därav kunde nog erhållas förbyttes denna kärlek uti trots. Och hustrun, som var nämndemannadotter hon hade visst nog rikdom med sig dit, men girighet, som till allt ont är roten, den strävar efter mer och mer med flit. Den lilla korta tid de sammanlevde måste hustrun dock förskjuten bli. Hon hade ingen glädjedag i livet, den var förbytt i nesligt slaveri. Visst var ju hennes svärmor från dem flyttad men gjorde allt som oftast sitt besök. Det sägs hon ville huset själv bestyra, härska över stuga, stall och kök. Och sonen var av henne inspirerad, de hade dolda samtal natt och dag. Blott den som sådant själv har prövat förstår att det för hustrun var ett slag. Och hustrun länge tyckt sig ana att något ont i deras uppsåt var, men sättet kunde hon dock ej utspana, dock stannade hon än i hemmet kvar. Nog kunde hon fått faderns lov att flytta tillbaka till sitt gamla kära hem. Men give Gud att hennes själ fått flytta från jordens strider till ett bättre hem. Vad henne förestod hon fick erfara då hon ett blodigt offer måste bli. Jag tycker att var mänska skulle fasa för sådant äktenskap att komma i. Han hade velat lida själv för brottet, och därför fräckt han dolde med sin mor. Dock av bekännelsen nu kunnigt blivit att de tillsammans gjort båd mord och hor. Till döden dömda son ock moder blivit, de skulle dela ett och samma slut, men konungen åt sonen nåd har givit, så har det sista utslag fallit ut. Dock måste modern likväl mista livet det blev för henne nog ett svårt beslut. Så går det när man sig den onde givit och han får driva hela verket ut. I. W. B. Skillingtryck: "Tre nya folksånger",Kristianstad, 1890.

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm