One Morning in May

Pizza Pizza Daddy-O

[The Cuckoos Nest] | [Konung Gustaf III:s sista månader] | [General Pechlin]

Kyu Sakamoto
Sukiyaki
Ue o muite arukoo
melodin i midiformat
Sukiyaki

[topp] | [till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

text (ingeb.org) och midi

text (The Nightingales Sing) och midi

Diskussionstråd (engelska) inledningsraden

Dagens visa 2003 mars 20

The Cuckoos Nest
A rather rude little song

As I was a walking one morning in May
I met a pretty fair maid and unto her did say
I'll tell you me mind, it's for love I am inclined
An me inclination lies in your cuckoo's nest

Some like a girl who is pretty in the face
and some like a girl who is slender in the waist
But give me a girl who will wriggle and will twist
At the bottom of the belly lies the cuckoo's nest

Me darling, says she, I am innocent and young
And I scarcely can believe your false deluding tongue
Yet I see it in your eyes and it fills me with surprise
That your inclination lies in me cuckoo's nest

Me darling, says me, if you can see it in me eyes
Then think of it as fondness and do not be surprised
For I love you me dear and I'll marry you I swear
If you'll let me clap my hand on your cuckoo's nest

Me darling, says she, I can do no such thing
For me mother often told me it was committing sin
Me maidenhead to lose and me sex to be abused
So have no more to do with me cuckoo's nest

Me darling, says me, it's not committing sin
But common sense should tell you it is a pleasing thing
For you were brought into this world to increase and do your best
And to help a man to heaven in your cuckoo's nest

Me darling, says she, I cannot you deny
For you've surely won my heart by the rolling of your eye
Yet I see it in your eyes that your courage is surprised
So gently lift your hand into me cuckoo's nest

This couple they got married and soon they went to bed
And now this pretty fair maid has lost her maidenhead
In a small country cottage they increase and do their best
And he often claps his hand on her cuckoo's nest

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001] | [länkar]

DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

[topp]

LÄNK
General Pechlins sista dagar i frihet

LÄNK
Visan Gustaf III:s mord

[topp] | [till dagens visa 2001] | [länkar]

Konung
Gustaf III:s
sista
månader

Dagens visa 2002 mars 20

text: Carl Michaël Bellman

Vid ett tröttadt Majestät
Som snart kronan blir för tung.
24 Januarii 1792
(Gustaf III:s sista födelsedag)
Bland de hvita tjäll och tak,
Under trädens silfvergrenar,
Längst från Lappen med dess renar
Intill Mälarns frusna vak
Märk! hur Folkets dans och brak
Röjer gladt, hvad hjertat menar.
Morgonrodnan redan lyser
I Monarkens hvita fjät,
Som ej för sin möda ryser
Vid ett tröttadt Majestät.
Trompeten redan har
Kring Gefle murar skallat;
Försynen Folket kallat
Till råds med Landets Far.
*
Bjällrorna på isen klinga
Bland de stolta Resande,
Riddersmännen glafven svinga,
Prästerna åt Himlen se.
Borgersman på Bondens släda
Tröstar sig, fast kyld och tung,
At med Guds hjelp Gustaf gläda,
Som snart kronan blir för tung.
*
Dyre Kung! i Gefle bygd,
Där din klara spira höjes,
Lycklig den som fromt åtnöjes
Med din vishet och din dygd.
*
Gustaf, vi vårt låf hembära
I din famn så ärefull;
Njut en Titi sanna ära
At begråtas på din mull!
Ack hvad ögats varma floder
Och hvar tår ditt stoft tillber,
Då kring dina ärestoder
Efterverlden faller ner!
*
Ja! må dina värf till Rikets beröm
Förskräcka de stolta, uppelda de svaga
Och du, i din själ för Folket så öm,
Snart njuta ett lugn på ditt älskade Haga!

Och då Ovän nalkas thronen
Kufva den i Gustafs namn,
Den 3 Febr. 1792
Gustaf III:s sista riksdag

Skål,
at sjungas til Konung Gustaf III:s ära,
sänd till Gefle til - -

Redligt känd du till personen,
Tag den Redlige i famn,
Och då Ovän nalkas thronen
Kufva den i Gustafs namn,
Som vid tyngden af sin krona
Ofta aggets pilar tål.
Må Kong Gustaf oss försona
Til gemensamt ändamål!

Döden rår ej för det skott,
Som vår milde Konung fälde
Den 30 Mars 1792
vid Konung Gustaf III:s död.
Ögat badar sig i tårar,
Bröstet flämtar tungt och ömt,
Själen all sin styrka glömt,
Känslan vild förnuftet dårar,
Tankan uprörd och förstörd,
Kärlek bitterliga gråter,
Döden häpen fram och åter
Bär sitt timglas, stumm och rörd.
Glöm förgänglighetens välde
Men ändock besinna blott:
Döden rår ej för det skott,
Som vår milde Konung fälde
Af en Niding ilskefull.
O! Alsmägtige, oss trösta.
Vi hvarandra öfverrösta
Uti klagan vid din mull.

Konung
Gustaf III:s
sista
månader
Dagens visa 2002 mars 20
text: Carl Michaël Bellman
Vid ett tröttadt Majestät Som snart kronan blir för tung. 24 Januarii 1792 (Gustaf III:s sista födelsedag) Bland de hvita tjäll och tak, Under trädens silfvergrenar, Längst från Lappen med dess renar Intill Mälarns frusna vak Märk! hur Folkets dans och brak Röjer gladt, hvad hjertat menar. Morgonrodnan redan lyser I Monarkens hvita fjät, Som ej för sin möda ryser Vid ett tröttadt Majestät. Trompeten redan har Kring Gefle murar skallat; Försynen Folket kallat Till råds med Landets Far. * Bjällrorna på isen klinga Bland de stolta Resande, Riddersmännen glafven svinga, Prästerna åt Himlen se. Borgersman på Bondens släda Tröstar sig, fast kyld och tung, At med Guds hjelp Gustaf gläda, Som snart kronan blir för tung. * Dyre Kung! i Gefle bygd, Där din klara spira höjes, Lycklig den som fromt åtnöjes Med din vishet och din dygd. * Gustaf, vi vårt låf hembära I din famn så ärefull; Njut en Titi sanna ära At begråtas på din mull! Ack hvad ögats varma floder Och hvar tår ditt stoft tillber, Då kring dina ärestoder Efterverlden faller ner! * Ja! må dina värf till Rikets beröm Förskräcka de stolta, uppelda de svaga Och du, i din själ för Folket så öm, Snart njuta ett lugn på ditt älskade Haga!

[topp] | [till dagens visa 2002] | [länkar]

Dagens visa 2001 mars 20

General Pechlin Gustaf III:s belackare och dödsfiende

Kanske Pechlin nu åter har ändrat tänkesätt, kanske att han ej nu mera finner sin räkning att vara mössa, och vänder åter om till dem, som han nyss bedragit. Detta är åtminstone honom likt, det anstår hans sinnelag, och ett hjärta, som ändrar sina förbindelser lika som en rock, och nyttjar vänner lik som almanackor, så länge de äro gagneliga.
---
Pechlin, son av Holsteinska Ministern, som vid sista Kungavalet arbetade för sin Furste, var vid 15 års ålder spion på sin far för Kung Fredrik, som sökte kronan för Hessiska huset, och gömde sig i en spis i sin fars rum där han hörde dess konferenser och berättade dem sedermera för Kungen.
Johan Gabriel Oxenstierna
General Pechlin
text: Johan Gabriel Oxenstierna
Se´n du i femti år dig ömsom låtit se
Stolt mot den svaga och för makten krypande,
Och inom hvart parti, som ömsom du bedragit,
Med mutor dem du gett, och mutor dem du tagit,
Till välde stigit opp med konst och dolda sätt,
Du öfvar, ändtlig tryggt, din Riksdagsmannarätt.
Men sedan du din makt, med ränkor och med fara
Den lag du trampat nyss, du låtsar nu försvara,
Och talar för dess helgd af egennytta blott,
Att stänga andra till den väg du sjelf har gått,
Försigtig stämplare af brott dem du bereder,
Dold till och med för den du som ditt verktyg leder,
Se´n hans missgärning tjent din afsigt, är du den
Som yrkar lagen mest emot missgärningen.
Uti den frihets lugn du låtsar nu bevaka,
Du blåser upp i mjugg, de stormar som oss skaka
Och väntar i försåt de skeppsbrott på din strand,
Som skola kastas dit, att plundras af din hand.
Din själ och hvad du är, man redan förespådde,
När du vid femton år, din egen far förrådde;
Och om ej bödelns jern gör slut på dina dar,
Ehur du ock må dö, du honom värdig var.
General Pechlins huvudskalle funnen
... vi vända oss nu till en av Gustaf III:s belackare och dödsfiende: General Pechlin... Han insattes, som man vet, å Varbergs fästning och avled där efter fyra års fängelse, för övrigt, efter vad man vet, ganska lindrigt fängelse.
Slottskyrkoboken innehåller om Pechlins död endast följande: "Död 29 Maj, begrofs d. 5 Juni 1796: General-Majoren och Riddaren Högvälborne Baron herr C. F. Pechlin. Sjukdom öpna Gyllenådren, ålder 77 år".
Kort före hans död gjordes hemställan om hans lösgivande, emedan han ej var lagligen försvunnen och blott provisoriskt insatt, men hertig Carl lär hava svarat: "Åh, han må väl sitta där!"
I Biografiskt Lexikon heter det om Pechlin: "Han dog utan religion och moral som han lefvat. Ännu på dödsbädden gäckande och skämtande, förnekade han allt deltagande i konungamordet och sjönk så en halflöst gåta i grafven".
Det uppstod mycken strid om platsen för denna. Träslöfs landtförsamling, till hvilken fästningen hörde, ville ej mottaga stoftet i sin kyrkogård, lika litet ville Varbergs kyrkoråd. I många år visste man ej heller med visshet gravplatsen, om här eller där, och kyrkoboken innehåller intet därom; jordfästningen lär för folkhatets skull skett i tysthet.
Och "din förbannade Pechelin" var ett stående och slående skällsord i Varberg många herrans år efter generalens, den förhatliges död. Varken hans minne eller hans grav fredades från hämndehåll.
Traditionsvis har sägnen fortlevat om hunden, som, varje morgon han blivit utsläppt, hade för vana att skynda till Pechlins grav, därtill inlärd.
I slutet av 1850-talet fann man denna grav. Den i Varberg bosatte, framstående skriftställaren hr Paul Elis Holmberg har haft vänligheten härom lämna följande lilla relation:
"År 1858 var jag som en sju års gammal pys en flitig åskådare af huru man uppgrof, omdanade och radikalt förstörde den verkligen tilltalande kyrkogården ikring Varbergs kyrka. Hvilka scener, som outplånligt fäste sig i barnets sinne och minne! Fädernes ben vräktes högtals ner i stora gropar; många bördor bortfördes lönligt och såldes till benhandlare, blandade med kreatursben.
Här låg ett lik i onaturlig, vänd ställning, som tycktes styrka misstanken om skendöd; där väcktes en annan, hemsk misstanke genom en trots något tiotal af år bevarad mage; på ett tredje ställe såg jag, då, såsom skrifvet, bara barnet, huru en mer än medelålders man, skälfvande af sinnesrörelse, fingrade det ännu qvarsittande, oförmultnade, skönt guldgula håret på sin aldrig förgätna, årtionden förut jordade ungdomsbruds skalle ...
Det var scener ur Shakespeare.
Till höger om dåvarande ingången utåt torget hittades i min närvaro - barn hålla sig gerna framme - två väl bibehållna likkistplåtar af koppar med inskrifter, på den större:
Här hvilar General-Majoren och Riddaren af Kgl. May:s Sverds Orden Friherren Carl Friedrich Pechlin född 1720 den 8 Augusti Död 1796 den 29 May - på den mindre; Själen hoss Gud Mimet [minnet] hoss Efterwerlden Deth förgängeliga här.
Pechlins vid hufvudplåten funna cranium sändes jemte plåtarne till Stockholm. Hvarest dessa föremål hamnat derstädes, vet dock ej jag, som dessförinnan imellertid hade tillräckligt tillfälle att jemte jemnåriga beskåda, alltid under rysning förstås, skallen, som rätt länge inhystes i Varbergs apoteks kakelugn.
De öfriga benen bredvid de upptagna plåtarne fingo förblifva der de funnits, blott att de nedsänktes ett eller annat fot djupare."

Dagens visa 2001 mars 20
General Pechlin Gustaf III:s belackare och dödsfiende
Kanske Pechlin nu åter har ändrat tänkesätt, kanske att han ej nu mera finner sin räkning att vara mössa, och vänder åter om till dem, som han nyss bedragit. Detta är åtminstone honom likt, det anstår hans sinnelag, och ett hjärta, som ändrar sina förbindelser lika som en rock, och nyttjar vänner lik som almanackor, så länge de äro gagneliga. --- Pechlin, son av Holsteinska Ministern, som vid sista Kungavalet arbetade för sin Furste, var vid 15 års ålder spion på sin far för Kung Fredrik, som sökte kronan för Hessiska huset, och gömde sig i en spis i sin fars rum där han hörde dess konferenser och berättade dem sedermera för Kungen. Johan Gabriel Oxenstierna General Pechlin text: Johan Gabriel Oxenstierna Se´n du i femti år dig ömsom låtit se Stolt mot den svaga och för makten krypande, Och inom hvart parti, som ömsom du bedragit, Med mutor dem du gett, och mutor dem du tagit, Till välde stigit opp med konst och dolda sätt, Du öfvar, ändtlig tryggt, din Riksdagsmannarätt. Men sedan du din makt, med ränkor och med fara Den lag du trampat nyss, du låtsar nu försvara, Och talar för dess helgd af egennytta blott, Att stänga andra till den väg du sjelf har gått, Försigtig stämplare af brott dem du bereder, Dold till och med för den du som ditt verktyg leder, Se´n hans missgärning tjent din afsigt, är du den Som yrkar lagen mest emot missgärningen. Uti den frihets lugn du låtsar nu bevaka, Du blåser upp i mjugg, de stormar som oss skaka Och väntar i försåt de skeppsbrott på din strand, Som skola kastas dit, att plundras af din hand. Din själ och hvad du är, man redan förespådde, När du vid femton år, din egen far förrådde; Och om ej bödelns jern gör slut på dina dar, Ehur du ock må dö, du honom värdig var. General Pechlins huvudskalle funnen ... vi vända oss nu till en av Gustaf III:s belackare och dödsfiende: General Pechlin... Han insattes, som man vet, å Varbergs fästning och avled där efter fyra års fängelse, för övrigt, efter vad man vet, ganska lindrigt fängelse. Slottskyrkoboken innehåller om Pechlins död endast följande: "Död 29 Maj, begrofs d. 5 Juni 1796: General-Majoren och Riddaren Högvälborne Baron herr C. F. Pechlin. Sjukdom öpna Gyllenådren, ålder 77 år". Kort före hans död gjordes hemställan om hans lösgivande, emedan han ej var lagligen försvunnen och blott provisoriskt insatt, men hertig Carl lär hava svarat: "Åh, han må väl sitta där!" I Biografiskt Lexikon heter det om Pechlin: "Han dog utan religion och moral som han lefvat. Ännu på dödsbädden gäckande och skämtande, förnekade han allt deltagande i konungamordet och sjönk så en halflöst gåta i grafven". Det uppstod mycken strid om platsen för denna. Träslöfs landtförsamling, till hvilken fästningen hörde, ville ej mottaga stoftet i sin kyrkogård, lika litet ville Varbergs kyrkoråd. I många år visste man ej heller med visshet gravplatsen, om här eller där, och kyrkoboken innehåller intet därom; jordfästningen lär för folkhatets skull skett i tysthet. Och "din förbannade Pechelin" var ett stående och slående skällsord i Varberg många herrans år efter generalens, den förhatliges död. Varken hans minne eller hans grav fredades från hämndehåll. Traditionsvis har sägnen fortlevat om hunden, som, varje morgon han blivit utsläppt, hade för vana att skynda till Pechlins grav, därtill inlärd. I slutet av 1850-talet fann man denna grav. Den i Varberg bosatte, framstående skriftställaren hr Paul Elis Holmberg har haft vänligheten härom lämna följande lilla relation: "År 1858 var jag som en sju års gammal pys en flitig åskådare af huru man uppgrof, omdanade och radikalt förstörde den verkligen tilltalande kyrkogården ikring Varbergs kyrka. Hvilka scener, som outplånligt fäste sig i barnets sinne och minne! Fädernes ben vräktes högtals ner i stora gropar; många bördor bortfördes lönligt och såldes till benhandlare, blandade med kreatursben. Här låg ett lik i onaturlig, vänd ställning, som tycktes styrka misstanken om skendöd; där väcktes en annan, hemsk misstanke genom en trots något tiotal af år bevarad mage; på ett tredje ställe såg jag, då, såsom skrifvet, bara barnet, huru en mer än medelålders man, skälfvande af sinnesrörelse, fingrade det ännu qvarsittande, oförmultnade, skönt guldgula håret på sin aldrig förgätna, årtionden förut jordade ungdomsbruds skalle ... Det var scener ur Shakespeare. Till höger om dåvarande ingången utåt torget hittades i min närvaro - barn hålla sig gerna framme - två väl bibehållna likkistplåtar af koppar med inskrifter, på den större: Här hvilar General-Majoren och Riddaren af Kgl. May:s Sverds Orden Friherren Carl Friedrich Pechlin född 1720 den 8 Augusti Död 1796 den 29 May - på den mindre; Själen hoss Gud Mimet [minnet] hoss Efterwerlden Deth förgängeliga här. Pechlins vid hufvudplåten funna cranium sändes jemte plåtarne till Stockholm. Hvarest dessa föremål hamnat derstädes, vet dock ej jag, som dessförinnan imellertid hade tillräckligt tillfälle att jemte jemnåriga beskåda, alltid under rysning förstås, skallen, som rätt länge inhystes i Varbergs apoteks kakelugn. De öfriga benen bredvid de upptagna plåtarne fingo förblifva der de funnits, blott att de nedsänktes ett eller annat fot djupare."