|
Källor: David Sprengel,
De nya Poeterna,
C E Gernandts förlag, 1902
Staffan Björck
Löjliga familjerna
Bokförlaget Aldus, 1964
Vid svenska akademiens
hundraåriga minneshögtid
Poetiskt nattstycke
av
Scaevola den andre
Jag stod på Skeppsbron under kungaborgen,
När dagens oro ändtligt somnad var,
Och öde lågo gatorna och torgen,
I slottets fönster såg jag landets far.
Det låg ett uttryck i de franska dragen,
Som när man dansat på en Oskarsbal,
Och trötthet fanns där, men jämväl behagen,
En segerkrans -men som från Norge tagen -
En blick, till hälften stolt, till hälften litet skral.
Förunderliga makt monarken äger!
Se andan färdig så till strid som vers,
Gestalten oss sin hjältesaga säger,
Fast böjd inunder apanagets pers.
Ja, slik han kom från simulakerstriden,
Men slik han var ock, när han göt sin själ
Bland folket in vid baninvigningsfriden
Ty store andar ge sin form åt tiden,
Och Oskars tidevarv bär Oskars drag jämväl.
Min barndom föll uti hans kronprinsstunder,
Jag minns den tiden, hur den är mig kär
Med sin förhoppning, sina Bjurstensunder
Och allt det nya liv, som kvävdes där.
Det var som våren, när hans värma droppar
Ur blånad sky och löser vinterns tvång:
Då leka djur, då dikta skaldeknoppar,
Och varje hjärna spränger sina proppar
Och kväder glatt - tant bien que mal - sin sång.
De gamle Juvenaler hade somnat
Vid bankopunsch från vigilansens dar,
Som allt försökt och ingenting fullkomnat,
När kungason studentens like var.
Vad Norden evigt vill, en kung, som känner
Sin värdighet, stod åter fram i glans
Och det vart ordnar ibland frie männer,
Vårt riddarhus fick nya ämnessvenner,
Och Emil Jonas fick sin literis med glans.
I sorgdok furstemodern satt på tronen,
Och spiran var en psalmbok, med var stund
Det växte nya tempel i nationen
Och nya präster, fast på "nådig" grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
Förflyttades till bönhusdiger trakt,
Där Berg och Beskov sin kronor bära
Och Lindströms gossar ljus och seder lära -,
Och Norrby skar sitt skägg och Scheele blev en makt.
Den svenska äran bröt sig nya banor
I tankens länder: herr professor Fries
Stod segersäll bland sina blomsterfanor
Och höll små kvicka tal på eget vis.
Gyldén beräknar listigt himlafärden
För månens skiva, för planetens rand,
Och Cleve skedar skapelsen i härden,
Och Nordenskiöld ger ny kontur åt världen,
Och hävdernas mystér rannsakar Hammarstrand.
Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
Och Hasselbacken livets centrum är,
Vad gaskigt liv emellan stora frågor,
Vad nya barnhus mellan öde skär!
Det språk, vars toner ligga mittemellan
Vad Danmark vekt, vad Norge klangfullt har,
Ett bortskämt barn, som kom i samkväm sällan,
Steg fram och speglade sin bild i källan
Och häpnade att se en sådan dromedar.
Och då sjöng Tammelin, en mäktig ande,
Fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack, klippor finnes, där vi alla strande
Och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
Och pennan stark, fast efter glitter snål,
Och all den längtan Filip djupast kände
Till akademiens guldmedaljselände
Steg fram och grät på Sveriges gamla modersmål.
Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
Satt Evers, band på rosor utan tagg
Och diktade om Kristus, inte illa,
En dikt, som borde ha belönts med dagg.
Den pjäsen är en dröm från ungdomsåren,
En gång av varje skolgosshjärta drömd,
En pjäs så ljuv som Hedbergs sist på våren,
Fast kanske ännu mera himlaboren,
Öm, enkel, barnsligt ren - och därför är den glömd.
Giv plats, giv plats, Carl Rupert Nyblom nalkas,
Och sången svärmar kring hans skaldemund.
Hör hur han skämtar, se hur glatt han skalkas
Som förr bland nymferna på Hagalund. -
Men "Blomstertoddys" fröjd är ej i kannan,
Ej i de tolkningar, han kring sig strött;
Hans druckna öga söker än en annan,
Och märk S. H. T. draget över pannan,
Ett Fyriskt sångardrag, som många nachspiel fött.
I Flustrets almar, susen vänligt över
Den gladaste estet, som Norden bar!
Det finns en tid, som dessa toner söver,
Men intet land, som deras like har.
En sång, som växer vild, men likväl ansad,
Ger konstens prägel fan, men bär dess tvång,
I grav-vers munter och i sup-vers sansad,
En "Tratt"-cancan på gillesalen dansad
Med Grahl och Lagerbring och Arpi på en gång.
Därnäst hör Sundberg, hör hans stämband knarra
på Rikssaln redan, domen förestår!
Den nya tidens stackars andar darra,
när seklets midnattsklocka tolvan slår.
Brutalt, prelatiskt ljuda hämnarorden
mot dem som stört de sextons harmoni,
och han som fordom svor vid priffeborden,
är till den väldige bestraffarn vorden
av råheten: du hör hans egen däruti.
Men som en sommarkväll bland blomdoftsängar,
där himlen gjuter serladäven tår,
och skalden himlatonad lyra strängar
i älvotrådda aftonringars spår,
där silverskira från de allvarsunga,
de vemodsglada eolstonerna
i rytmer stiga, stilla, sorgfröjdstunga
och alla hoppomhöljda fåglar sjunga
ljuskransat sitt "från Bethlehem till Golgata".
Så är det i din sång, o eolsharpa,
där Skandiens himmel svänger kring idén;
och ännu mer i de kritiker skarpa,
dem du har frambragt, ädle af Wirsén.
Vad solglans kring kung Henriks älskogsstunder,
hur skarpt på Strindbergs otukt ner du slår,
och Ibsen, diktens afgrundshemska under,
och Björnson med hans agitatorsfunder,
du drabbar dem - och jag, jag skäms, att du är vår.
Oss än en ren och himmelsk urbild ger.
Sen hans historia tjusat våra sinnen,
Vad ha vi andra här att göra mer?
Hur rosenfärgas hävden i hans händer,
Hur blir ej Gustaf Adolf till en Gud?
Ack, i mitt öra, vart jag också länder
Den diktens grundton ständigt återvänder
Ett tvivelaktigt, ack, men älskat barndomsljud.
Dock - vi ej nöjas med ideologer
Och evig blomdoft uti rymder blå,
Akademien vill ock gynäkologer,
Som faktiska förhållanden förstå;
Det Andersonska snillet mången bana
Har röjt, som varit obevekligt stängd,
Att släppa fram de unga var hans vana,
Vad gör det då, om ingen alls kan ana,
När eller var han uti vers var slängd?
Panegyriken flyttade till Norden
Med Ljunggrens högtidstal, så nära släkt
Med Rom, om ej till anden så till orden,
Och tjuste åter i Lundensisk dräkt.
Och Hamilton, så hög som han till sinnes,
Så klassisk, bandet uti sångens krans,
Fast icke själv en sångare, - var finnes
Den svenske skald, som ej med tårar minnes
En själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?
Och han, som slöt den långa sångarraden
Och stödd på enpåk gick och sörjde den
Med Karl den tolftes stövlar ikring vaden,
Behagens, skämtets, tankens, Eddans vän;
Han, lagerkrönt i folkhögskolans gille,
Som Aftonbladet redigerade,
Ej främst som skald, än mindre främst som snille,
Som ville dumt och kunde, vad han ville,
Den patriotiske Per August Gödecke.
De gamla lyrorna ha icke tystnat,
fast mången tycker, att de klingat skralt.
Om ock till andra toner vi ha lyssnat,
får Oskars sångarskola bra betalt.
Postgumman fram för hvarje afton träder,
"Vårt Land" på Zions murar vakten har;
naturen städse ömsar slitna kläder,
men ett står ändå kvar i alla väder
som skaldens gudalön: hans dryga honorar.
Det låg en tjocka över Oskars dagar,
fanatiskt hohenzollersk, om du vill,
men stjärnor föllo där, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning är dock ofri ganska mycket,
och med Karl Johan blev det franska svenskt;
men Oskar bröt det utländska förtrycket
och gav oss det Bismarckianska tycket
och vad förlegat var, blev därför fosterländskt.
I bleka skuggor utav höga fäder.
en krans jag lägger på ert stoft i dag.
En efter annan av er säkert träder
dit upp bland molnen efter slutad dag.
Där kan ni sitta och se ned till jorden
och jämra över vad som diktats där,
och strofvis om varannan sätta orden
till tandagnisslan om den fosterjorden,
som har förgätit er - och därför är oss kär.
|