Jukebox Tebordet

America

The Star-Spangled Banner text: Francis Scott Key musik: Samuel Arnold svensk text: Magnus Elmblad Kan du se i den gryende morgonens glöd, vad vi hälsade stolt, medan solen gick neder, och vars stjärnor oss lyste i faror och död, när vi värjde vårt land mot förrädarnas leder? O, när kulregnet ven genom glödbombens sken, vi sågo vår flagga med fröjd var och en! Du vår stjärnströdda flagga, o, svajar väl du bland ett folk, som i frihet och kraft bor ännu? Se från Tochentung strand ovan klippornas bryn, längs det djup, där vår ovän i dödstystnad vilar - se, vad är det, som glänser så rödvitt mot skyn, stundom lyft, stundom sänkt av en morgonvinds ilar? Se, nu fångar dess rand morgonrodnadens brand, i ära och prakt hälsar flaggan sitt land! O, vår stjärnströdda flagga, alltjämt svajar du bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu! Men var är hon, den lögn, som skrytande svor, att vår hembygd, vårt allt, skulle jämnas med jorden, då den eldröde hanen med skräck bland oss for? Hennes blod har sköljt bort hennes fotspår i norden! Icke flykten ens gav skydd åt hyrknekt och slav mot segrarens svärd undan jämmer och grav. Men, du stjärnströdda flagga, din glans sprider du kring ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu! Ja, förbliver det så! Frie män stå på vakt för sitt älskade land, mot försåt och mot fara! Hell den makt, som har frid genom striden oss bragt, som vår frihet oss gav och som skall den bevara! Vad som rätt är består, ty skall segern bli vår - vi lita på Gud så idag som i går, och med ära skall svaja vår stjärnflagga du bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu!   vi lita på Gud = In God we trust, Förenta Staternas valspråk

[till dagens visa 2001]

[Länkar] | [Kommentar - USA:s Nationalsång...]

[topp]

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Länkar] | [Kommentar - USA:s Nationalsång...]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

länk Nationalsångerna på Visornas hemsida LIBERTY! - The American Revolution | PBS

Dagens visa 19 april 2002

Yankee Doodle text: Dr. Richard Schuckburg Far och jag till lägret kom, kom med kapten Gooding och där vi sågo pojkar, män så tätt som i en pudding. Yankee Doodle, pass nu på, Yankee Doodle Dandy, takten håll, låt dansen gå, far varligt fram med flickan! Och där vi sågo tusen män så rika som Squire David, och vad de drucko varje dag, jag gärna ville räddat. Yankee Doodle, pass nu på, Yankee Doodle Dandy, takten håll, låt dansen gå, far varligt fram med flickan! Och där var kapten Washington ibland en ståtlig skara; han kunde ej så stolt och hög förutan följe vara. Yankee Doodle, pass nu på, Yankee Doodle Dandy, takten håll, låt dansen gå, far varligt fram med flickan! Och fjädrarna uti hans hatt de fladdrade så fina; Jag skänkt dem till min Jemimy, ifall de varit mina. Yankee Doodle, pass nu på, Yankee Doodle Dandy, takten håll, låt dansen gå, far varligt fram med flickan! Jag såg en annan skara män, som grävde gravar djupa åt alla dem och mig också, som uti striden stupa. Yankee Doodle, pass nu på, Yankee Doodle Dandy, takten håll, låt dansen gå, far varligt fram med flickan! De skrämde mig, så att jag skrek och sprang, så vitt jag minnes, hem till min moders kammare förskräckt och yr till sinnes. Yankee Doodle, pass nu på, Yankee Doodle Dandy, takten håll, låt dansen gå, far varligt fram med flickan!

[topp]

Den amerikanska nationalhymnens tillkomst. text: Fredrik Lindholm, Nationalhymner och soldatsånger, Norstedt, 1916 Historien om huru nationalhymnen "The Star-Spangled Banner" tillkom är en av de intressantaste episoderna i Amerikas historia. Francis Scott Key, författaren till den över hela världen kända nationalhymnen föddes i Double Pipe Creek, Frederick County, Maryland 1780. År 1804 flyttade han till Georgetown, varest han av president Andrew Jackson utnämndes till distriktsadvokat. Det var från Georgetown som Key den 4 september 1814 begav sig i väg för att underhandla om frigivandet av dr William Beanes, en av hans mest intima vänner, vilken, efter det denne på grund av sin varma känsla för en fallen fiende och efter det han sörjt för och botat ett antal sårade och hjälplösa brittiska soldater, blev tagen som fånge till engelska flottan i Chesapeakeviken såsom hämnd för att han sänt bort från sin egendom några berusade engelska soldater, som hotat hans familjs och tjänares liv. Dessa soldater råkade befinna sig på doktor Beanes mark under följande omständigheter. Under 1814 års krig ankrade engelske vice amiral Cochrane i Chesapeakeviken och förenade sig där med konteramiral Cockburn, vilken höll på att plundra de försvarslösa och fredliga nybyggarna vid Chesapeakes nedre stränder. Amiral Cochrane hade anlänt från Västindien och konvojerat transportskepp med 9,000 man brittiska trupper under befäl av general Ross, vilken marscherade mot Washington, intog staden och nedbrände Kapitolium, Vita huset och andra publika byggnader. Av fruktan för att amerikanska trupperna skulle återvända under skydd av nattens mörker och avskära reträtten, lät general Ross omedelbart utrymma Washington och gav order om tillbakamarsch till Patuxent. Till följd av en svår storm kommo några av hans män att bli detacherade från hans kommando, och efter det de förskaffat sig en del rusdrycker, blevo de druckna och gingo, i syfte att ställa till skada, in på dr Beanes egendom. En vän till diktorn, Richard West, underrättade Key om den fara, för vilken doktorn var utsatt, och Key erhöll tillstånd av president Madison att i sällskap med överste John S. Skinner, Förenta staternas representant för fångarnas paroll, söka göra ett försök att utverka doktorns frigivande. Den största skyndsamhet var emellertid av nöden, ty ett rykte hade kommit ut, att fången skulle arkebuseras. Efter det Key och hans följeslagare i sin egen båt anlänt till Fort Mc Henry, seglade de, sedan de hissat parlamentärflagg till engelska skeppet "Surprise". De sökte genast företräde hos amiralen, vilken underrättade dem om, att doktor Beanes tillfogat de brittiska soldaterna menliga sår och att beslut fattats om att han omedelbart skulle hängas i rånocken. Keys stora vältalighet, understödd av brev, skrivna av engelska officerare till dr Beanes, i vilka de tackade honom för de många vänliga tjänster, han gjort dem, inverkade slutligen på amiral Cochrane, så att han avstod från att sätta dödsdomen i verkställighet. Härmed voro emellertid Keys bekymmer ingalunda slut, ty, sedan fången frigivits och de stodo i begrepp att bjuda amiralen farväl, underrättades de om att de icke skulle tillåtas återvända i land, på det att de icke måtte medföra rapport, som vore menligt för britterna, alldenstund "en viss viktig händelse vore förestående". Denna åsyftade händelse var den tillämnade förstörelsen av fästet Mc Henry, som försvarade Baltimores hamn. Fästet hade till garnison en artilleribataljon under befäl av överste George Armistead, som skulle bli utsatt för krigsrätt, om han skulle förlora fästningen till följd av ett angrepp, alldenstund regeringen i Washington givit honom bestämd order att kapitulera. Detta hade han emellertid vägrat göra. Domaren Joseph Nicholson, en svåger till Key och befälhavare för ett frivilligt artilleribatteri, vars överste Armisteads närmaste man, vad fästningens försvar beträffade, av vilket framgår, att Key hade ett synnerligen personligt intresse i huru angreppet skulle utfalla. Då amiral Cochrane vägrade tillåta Key och hans följeslagare att återvända i land, placerade han sina ovilliga gäster under vakt av marinsoldater i deras egen båt så nära valplatsen som möjligt, på det att de skulle få lida smäleken att se sin flagga strykas. Engelsmännen hade beräknat, att det endast skulle ta en tid av två timmar för att detta resultat skulle uppnås. Då angreppet från land och bombardementet började, koncentrerade sexton fregatter sin eld på de små låga befästningsskansarna. Skotthålet eller skottvidden var två och en halv engelsk mil, och fästningens fyrtiotvåpundiga kanoner kunde icke nå dem på detta avstånd, så att flottan led föga skada, medan fästet blev illa åtgånget. Likväl höll garnisonen ut och vägrade att ge sig. Förbittrade över detta oväntade motstånd av överste Armistead och hans män beslöto engelsmännen att under betäckning av nattens mörker tränga närmare förskansningarna och fullständigt förvandla den till grus. I små båtar bemannade med åtskilliga hundratal utvalda soldater, försökte de smyga sig bakom den lilla fästningen för att bakifrån anfalla garnisonen, men upptäcktes av fästets försvarare, vilka öppnade en mördande eld på dem, som åstadkom en fruktansvärd manspillan. Vid midnatt uppstod ett kortare uppehåll av fientligheterna, under vilket den engelske amiralen fick veta, att ett anfall från land tidigare på dagen hade misslyckats och att general Ross fallit i striden. Flottan drog sig då närmare och fördubblade sin eld, som den lilla fästningen emellertid tappert besvarade skott för skott. Under tre dagar hade Key och hans följeslagare hållits fångna och med största intresse iakttagit landstigningen av tusentals soldater och marinsoldater vid North Point, innan angreppet på fästningen tog sin början. Under de långa timmarna den 12 september gick Key, nervös och orolig, fram och tillbaka på däcket, under det han iakttog striden på stranden med ögon, som han ansträngde till det yttersta, och med ett hjärta, som slog oroligt vid varje blixt och dunder från kanonerna. Vädret var lugnt och stilla, och flaggan hängde slak och snodd om flaggstången över Fort Mc Henry. Mot kvällen vecklades den ut av en bris, och detta hade knappt skett, förr än en kula träffade den och slet bort en av dess femton stjärnor. Natten kom och Keys uttröttade kamrater gingo under däck för att om möjligt få en välbehövlig vila. Men själv gick han endast av och an. För honom var det omöjligt att ens tänka på att sova. Då det började dagas, såg Key mot fästningen för att iakttaga, om den stjärnströdda flaggan ännu svajade. Och det gjorde den i allt sitt majestät för en frisk morgonbris! Gud vare tack och lov för det! Samtidigt drog den engelska flottan sig tillbaka, och Baltimore var räddat. Det var just i den första känslan av glädje och triumf, vilken bemäktigade sig den orolige iakttagaren, som den amerikanska nationalhymnen kom till. Key tog fram ur fickan ett gammalt brev, och på en av dess blanka sidor skrev han med blyerts ned den första versen i sången. I båten, som förde honom till Baltimore, fullbordade han dikten, och i sitt hotell gjorde han en avskrift för pressen. Nästa dag sattes verserna upp av Samuel Sands, en sättarlärling vid Baltimore American, som blivit kvarlämnad såsom varande allt för liten att på närmare håll åse den stora bataljen. Samma kväll sjöngs "Den stjärnströdda flaggan" på Holiday Street-teatern i Baltimore till melodien av en på den tiden mycket populär sång "Anacreon in Heaven" (av Samuel Arnold, engelsk hovkomponist, 1740-1802). Dagen därpå hördes den på varje gata i Baltimore och från varenda pojke, som kunde ta aldrig så liten ton eller vissla. Kort därefter hade den blivande nationalhymnen hunnit till New Orleans, där den spelades av en Förenta Staternas militärorkester. Key avled år 1843, då han besökte sin dotter i Baltimore. Hans grav finnes å Oliverkyrkogården i den gamla historiska staden Frederick i Maryland och prydes av en staty av den, vars stoft vilar däri. Ett stort stjärnbanér, som aldrig tages ned annat än för att ersättas med ett nytt, svajar över graven. År 1914 den 12 september firades i Fort Mc Henry med utomordentliga festligheter hundraårsminnet av Baltimores räddning och den amerikanska nationalhymnens tillkomst.

Dagens visa 19 april 2001

The Star-Spangled Banner text: Francis Scott Key musik: Samuel Arnold svensk text: Magnus Elmblad Kan du se i den gryende morgonens glöd, vad vi hälsade stolt, medan solen gick neder, och vars stjärnor oss lyste i faror och död, när vi värjde vårt land mot förrädarnas leder? O, när kulregnet ven genom glödbombens sken, vi sågo vår flagga med fröjd var och en! Du vår stjärnströdda flagga, o, svajar väl du bland ett folk, som i frihet och kraft bor ännu? Se från Tochentung strand ovan klippornas bryn, längs det djup, där vår ovän i dödstystnad vilar - se, vad är det, som glänser så rödvitt mot skyn, stundom lyft, stundom sänkt av en morgonvinds ilar? Se, nu fångar dess rand morgonrodnadens brand, i ära och prakt hälsar flaggan sitt land! O, vår stjärnströdda flagga, alltjämt svajar du bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu! Men var är hon, den lögn, som skrytande svor, att vår hembygd, vårt allt, skulle jämnas med jorden, då den eldröde hanen med skräck bland oss for? Hennes blod har sköljt bort hennes fotspår i norden! Icke flykten ens gav skydd åt hyrknekt och slav mot segrarens svärd undan jämmer och grav. Men, du stjärnströdda flagga, din glans sprider du kring ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu! Ja, förbliver det så! Frie män stå på vakt för sitt älskade land, mot försåt och mot fara! Hell den makt, som har frid genom striden oss bragt, som vår frihet oss gav och som skall den bevara! Vad som rätt är består, ty skall segern bli vår - vi lita på Gud så idag som i går, och med ära skall svaja vår stjärnflagga du bland ett folk, som i frihet och kraft dväljs ännu!   vi lita på Gud = In God we trust, Förenta Staternas valspråk

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm