Luffarevisa.
text och musik: Martin Nilsson
När våren vindar rista
i knopparna som brista
då vill man ut och kvista
och bli som barn på nytt.
Då axlar jag min mara
allt uti solen klara,
och glädes att få fara
ifrån min trånga hytt.
Jag vandrar i den vida ring
vårt långa land och rike kring
fastän jag äger ingenting
så sjunger jag ändå.
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
man glömmer lätt sin fattigdom
om himmelen är blå.
Men blåser hårda vindar
igenom molnens grindar
och björkar, granar, lindar
de ställa sig på lut -
om ändlös lång är vägen
så får man ta ut stegen
och gina över tegen -
så tar väl vägen slut.
För är man inte lytt å vank,
nej, frisk och rörlig, mjuk och slank,
va gör det då om man är pank
och usel som en lump.
Fast alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
så bleve vägen ganska tom
om ej man drog en stump.
Och tigger jag om vatten,
och mat, och rum för natten,
så vete välan katten
om jag det inte får.
För om di skulle tveka
och blänga surt, och neka
så ska jag få dom veka
i sinn, så det förslår.
För jag kan lipa som en sill
och vind och skack mej vända till
och strax jag fått´et som jag vill
en annan ton jag slår.
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
då struntar man i män´skors dom
och tackar blott och går.
Och träffar jag en flicka
som vet att väl sig skicka,
så stannar jag en vicka
allt hos den ljuva ros.
Om sen hon börjar ula
och tjuta i sin kula
och säjer "dröj en smula",
då drager jag min kos.
För ingenting får hindra mej
man ska väl inte binda sej
om så di runt mej linda sej
min frihet än, jag rår.
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
ajöss min sköna egendom -
till nästa vän jag går.
Men kommer gula hösten
med skrovlig rost i rösten
då är det slut med trösten
och grusat allt mitt hopp.
Det brummar i var fura
och alla himlar skura
och trasorna bli sura
och häfta vid min kropp.
Men man ska vara lugn och klar
och visa att man är en karl
det finns nog dem som värre har
än jag i all min brist.
För alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
och klaga är en ynkedom
om dagen än är trist
Och den som visan skrivit
det är en man som givit
sig helt åt luffarlivet
med påken i sin hand.
När vårens vindar fara
då axlar han sin mara
och drar i solen klara
runt hela Sverges land.
Han byter ej med härrarna
som vräka sig i kärrorna
allt efter feta märrarna
i överflöd och glans.
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom
har jag min största rikedom
i sol och vindars dans.
|