Min första serenad
text: N. P. Ödman
melodi: Bort med kärlek
Jag minns en gång för längesedan
På Karlsta´ torg en serenad:
Det var en höstkväll mitt i nedan,
Som jag i kylan stod och kvad;
Men kärleken är varm
I gymnasistens barm,
Och rakt det stritt med goda tonen
Att glömma flamman i pensionen.
Charlotte var sexton år den dagen,
Och jag var kär och dum och glad:
Och, yr i mössan och betagen,
Jag sprang att skaffa serenad;
Mitt unga blod det sjöd,
Och uppå punsch jag bjöd:
Så fick jag sångare i klämman,
Själv sjöng jag ljuvligt första stämman
I början basen nekat sjunga
Och stolt i skolan gett till svar,
Att såd´na flammor ä´ för unga,
Som än gå i pensionen kvar:
Han ömkade min lott,
Att min var sexton blott,
Och själv han yvdes utan måtta,
Att hans var fyllda tjuguåtta.
Allt var så tyst och mörkt i natten,
Vi smögo fram så lätt på tå.
Därinne sov den ljuva skatten:
Ack! hur jag kände hjärtat slå!
Min tanke var då blott:
"O, dyrkade Charlotte!
Må varje ton ditt hjärta hinna
Din kärlek där åt sångarn vinna!"
På sångens milda makt jag trodde,
Jag hänförd sjöng i kärleksrus.
Och vilt jag uppåt fönstret glodde:
O! se! där tänds nu upp ett ljus!
Gardin´ rörs hit och dit,
Jag ser en hand så vit,
Jag ser ett öga mot mig blicka:
Ack! det var hon, min hulda flicka!
När varje ton av serenaden
Förklingat ljuv och kärleksvarm,
Och hem vi gingo genom staden,
Vi plötsligt mötte - arm i arm, -
Charlotte med sin kusin,
En löjtnant stolt och fin!
På bal han bjudit bort min flamma,
Och jag stod hemma, sjöng för mamma.
|