Go herrar, länen ert öra
till salig Dumboms leverne.
Om det ej ledsnar er att höra,
så tör det roa er kanske.
Han föddes, enligt ödets domar,
helt naken hit på jordens ring.
Men sen han kom till rikedomar,
så brast det honom ingenting.
I vaggan hade han med nöd
en gammal käring, som såg om sig.
Vart därför illa sjuk - men kom sig,
och levde sen allt till sin död.
Till karaktären from och god,
var han ej snar att bliva retad,
men sågs han någon gång förtretad,
så var det uti vredesmod.
Det fel han haft i ungdomsvåren,
att vara pojke förr än karl,
man ganska visligt anmärkt har,
men detta fel försvann med åren.
Till ingen man han avund bar,
han såg väl ganska snett på alla.
Men det bör man ej lastbart kalla,
ty han var vindögd, stackars karl.
Man även mycket folk hört klandra,
att han dem över axeln sett.
Om det så är, så har det skett
för det han längre vart än andra.
Ett muntert lag han gärna väljde,
men hatade allt fåfängt snack.
Teg nästan alltid när han sväljde,
och sväljde alltid när han drack.
I Par Bricole han aldrig hunnit
bli något särdeles stort ljus.
Ty mestadels man honom funnit
plakat, utav ett enda rus.
Som auktor skrev han kors och tvärs,
höll tal i Gränna, tal i Trosa.
Om någon gång hans vers var prosa,
så var hans prosa aldrig vers.
I stilen var han älskare
utav det tydliga och lätta.
"Ty", sade han, och det med rätta -
"ju simplare, ju enklare."
I Dumboms ungdomstid begav sig
att han predikade en gång,
men hans predikan var ej lång,
ty han vid ingången kom av sig.
En annan skulle blitt förbannat
brydd vid en sådan händelse.
Men Dumbom fann sig ett, tu ,tre,
och slöt precist där som han stannat.
På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.
Också - om ej hans dagbok ljuger -
skall på gästgivargårdarna
i Småland ätas mycket bra,
ifall man matsäck har som duger.
God kunskap salig Dumbom hade
om både människor och djur,
och märkligt var det som han sade
en gång om kräftornas natur.
Hans ögon syntes tårar pressa
då de i kitteln sprattlade.
"Nej ingen dör så grymt som dessa",
skrek han, "ty de dö levande."
Teologien höll han på
i tretti år med, vid sin pipa,
men kunde aldrig rätt begripa
vad ingen mänska kan förstå.
I politiken var hans tro,
vad ingen bonde plär förgäta,
att om man mjölka vill sin ko,
bör man ock ge den till att äta.
Uti moralen kom han fram
med den besynneliga lära,
att det som gör var mänskas skam
kan aldrig göra någons ära.
Som physikus han vågat hysa
en tanka, något djärv kanske
- han trodde ljuset skapt att lysa,
och mänskans öga för att se.
Men som han uti allt for varligt,
så medgav han, försiktigvis,
att ljus för tjuvarna var farligt,
och för en blind av ringa pris.
Hans tanka var - evad man säger
till bördens lovord och försvar -
att den förtjänst en mänska har
är ingen ann, än den hon äger.
En hans finansplan väl förtjänar
att nämnas för sin nyhets skuld.
Den lyder så: "Ju mer man länar,
dess mer man sätter sig i skuld."
Också i methanphysican
var Dumbom en förfärlig bjässe,
ty det var han, som skillnan fann
emellan esse och non esse.
Spörj, forskare, så långt du gitter,
vad residens som själen har.
Det bästa svar blir Dumboms svar:
"Min vän, hon sitter där hon sitter."
I medicin höll Dumbom för,
evad man därom må glosera,
att den helt säkert nytta gör
åt medici om intet flera.
En stor spektaklernas patron,
fann Dumbom, att hos oss som andra
man därvid sällan har att klandra,
förutom pjäsen och aktion.
Man hört hur mången auktor skriker
när minsta fel bestraffning fann.
Men Dumbom tålte lätt kritiker,
så snart de rörde någon ann.
Om han ej sjöng så satans bra,
så kom det mest av den resonen,
(precist som i vår Opera)
att salig Dumbom ej höll tonen.
Men det vari han lyckats bäst
var konsten att ta ut charader,
som man kan se av nästa rader
i svaret till en näsvis präst.
Jag tror, att prästen hette Trälund...
Lik gott!... "Mitt första", sade han,
"är fä - mitt andra hund". "Minsann",
föll Dumbom in, "ett hela - fähund."
Och i joujou de Normandie
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventerat.
Att vara gift och vara slav,
höll han för samma i det mesta,
och ibland äktenskap det bästa
det äktenskap, som ej blir av.
Må vem som kan, och vem som vill,
sin flykt åt högre rymder spänna,
den vise Dumboms sats var denna:
"Jag lever helst, när jag är till."
Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk och sund till själ och kropp,
men steg om morgon stendöd opp -
O vandringsman, "Gnothi seavton".
|