källa: källa: klicka här   Brecht kommenterade upprorets och regeringens hårdnande linje med sin dikt Die Lösung:   Efter upproret 17 juni lät författarförbundets sekreterare sprida flygblad i Stalinallé där man kunde läsa att folket hade mist sin regerings förtroende och endast kunde vinna tillbaka det genom dubbel arbetsinsats. Vore det inte enklare då att regeringen löste upp folket och valde ett nytt?   Nach dem Aufstand des 17. Juni Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands In der Stalinallee Flugblätter verteilen Auf denen zu lesen war, daß das Volk Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe Und es nur durch doppelte Arbeit Zurückerobern könne. Wäre es da Nicht doch einfacher, die Regierung Löste das Volk auf und Wählte ein anderes?

Brev till Henriette från Älskare

Text: Anna Maria Lenngren

Älskaren: Vackra Flicka! Du har gjort mig förtvivlad. Hela denna natten, ingen blund i mina ögon, ingen vila i min själ. Vad skall jag väl tänka. En enda dag har kunnat störta mig från höjden av all sällhet till djupet av all olycka! Vad är då mitt brott? Skullen någon oförsiktighet --- Jag har granskat mitt uppförande, jag har eftersinnat vartenda ord, varenda stavelse, varenda bokstav jag sagt, var enda tanke jag haft, och jag svär vid det heligaste, vid det dyraste i mitt liv, vid min ömma kärlek, att intet dödligt öga kan sträcka sin syn till din sällhet, som för evigt skall döljas i mitt hjärta. Nej täcka Henriette, känn rätt din älskare. Han är ej nedrig eller dåraktig. Vilken nedrighet att uppoffra en menlös flicka, som med fara att störta sig i den djupaste olycka våga trotsa den läran, som så mäktigt bestritt dess älskares lycka. Vilken dårskap att taga andra till vittnen av sin sällhet än egen känsla! Och vad är kärlek utan hemlighet? Grymma Flicka, har du ej sett detta tänkesätt i mina ögon, har du ej känt det mot mitt hjärta? Och du har kunnat så hårt hantera mig? Kan jag beskriva den förskräckelse, som snart hade dödat mig, då jag i går aftons steg in i det rum, som hyser min sällhet. Lutad mot en soffa, ej som förr i nöjets, men i bedrövelsens ställning; med ena handen stödjande ett blekt och vissnat kindben, ej som förr bestrött med vällustens rosor; med andra handen svepande i en mångdubbel slöja en 19 års barm, ej svallande såsom förr av kärlekens vågor; med bleknande läppar, som ej mera kallade på din älskares kyssar, med bortvända ögon, som ej mera sände de eldiga blickar, i vilka jag fordom sett ditt ömma hjärta liksom flyga mig till mötes och förkunna min seger; med håret nedrivit, detta vackra hår, varav Snillet och smaken fordom byggde en alla dagar ombytelig Tron åt den enväldiga behaglystnan. Ack! min Henriette. Jag föll för dina fötter. Du hörde en döendes suckar. Du såg min kärlek och min förtvivlan och du förblev obeveklig. Du hade hårdhet nog att även beröva mig den täcka hand, som så ofta tryckt mig till ditt bröst, denna hand, som jag förgäves badade med mina tårar, brände med mina kyssar. Du befalte mig att gå ifrån dig. Vi gick jag ej även ur livet? Jag besvär dig, grymma Flicka! att du säger mig mitt brott, att jag må försona dig eller dö.   Henriette: Mon cher: Du är faselig. Du talar om förtvivlan - om döden; och varför? För det du träffat mig då jag varit vid elakt humör. Är du galen? - En Flicka utan infall -- kan du begära det? Jag måste dock tillstå, att du aldrig kunde se mig vid mera elakt lynne. Jag vet ej vad för ett öde, som gjorde att denna dagen allting skulle förtreta mig. Först min dumma piga som slog ut en Kaffekopp över min vita klänning; sen den näsvisa Moppa, som murrade 3 gånger när jag rasade med henne; så en liten svart fläck på mitt högra kindben, som jag tänkte aldrig skulle gå dän (nu är den Gud ske lov alldeles borta); därpå en ilsken spik i taket, som alldeles derangerade min frisyr; och slutligen en grym Post, som denna dagen var full av bara ovett mot Fruntimmer; du måste ju tillstå att hälften varit tillräckeligt att förstöra det gladaste humör. Jag var så förargad över alla de skamlösheter, varmed man tid efter annan överhopat oss i allmänna tidningar, att jag svor på jag aldrig skulle se gott på någon karl mer, förrän man hämnat vår oförrätt. Till all lycka har man redan antagit sig vårt försvar. Ty jag fruktar nog att jag annars måst bryta min ed, för att hindra dig att dö, stackars gosse. Kom då tillbaka. Kom i denna afton. Jag skall säga min Mamma att jag är något opasslig och behöver lägga mig tidigt. Farväl min visa läkare. Jag väntar dig med Feber.

[Den främstes hand]

[Krig!]

[topp]

Dagens visa 2003 juni 17

Till chefers lov musik: Hugo Lindh melodi: Flottarkärlek text: Tommy Rådberg Jag var ung en gång för längesen till jobbet stegen går. Om du klarar datatest ett jobb du får. Om du sedan jobbar vågat och med lite nypa flax. Du blir chef - javisst - den tiden kommer strax." Haderian hadera doppa chefen i chokla´ plocka upp och torka lägg han på ett fat. Och min första chef en glad gamäng som visslar steppar fram Calle Cobra ja så var hans rätta namn. Chefen ställde vi vid läsar´n så vi visste var han var. När "CeHundra" klart står chefen ensam kvar. Haderian hadera doppa chefen i chokla´ plocka upp och torka lägg han på ett fat. Och min andra chef herr Väderstreck - historier hoppar ut. Alltjämt dråpliga - man hört dom ack förut. Och mot skåningar och tanter kunde tungan bliva vass. För att tysta chefen låstes han på dass. Haderian hadera doppa chefen i chokla´ plocka upp och torka lägg han på ett fat. Och min tredje chef en farbror Sven - en vänlig byråkrat. Vad vi heter - äsch - ty Sven är demokrat. Om en datacheck helt plötsligt - visste alla det var dags, kommer chefen in i hallen med en sax. Haderian hadera doppa chefen i chokla´ plocka upp och torka lägg han på ett fat. Och min fjärde chef Napoleon Svensson gör berömd entré. Datakrasch - och tio blankt - står han breve´. Kommenderar sina styrkor slåss mot bittar och mot bajts. Där står segraren beredd till nästa fajt. Haderian hadera doppa chefen i chokla´ plocka upp och torka lägg han på ett fat. Medan åren siktas långsamt över tinningarna grå. Lika säkert en ny chef som vin Noveau. För i dag är chefer COPYS utav raden ovanför. Jag blir aldrig chef - jag sjunger nu i kör. Haderian hadera doppa chefen i chokla´ plocka upp och torka lägg han på ett fat. Haderian hadera doppa chefen i chokla´ plocka upp och torka lägg han på ett fat.

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Den främstes hand]

[Krig!]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

Dagens visa 2002 juni 17

Den främstes hand text: Hannes Sköld ur Gallersånger, Axel Holmströms förlag, 1911

Nexus Cauaae "Han haver hädat ett länsmansmajestät, han tagit sej stora fasoner, han glömt att ha aktning för rikets vad-är-det och ämbetspersonernas galoner. Thy kaster honom i tornet, där sparkar han inte ur bås." Härolden blåste i hornet: nu sitter jag bak lås.

Den främstes hand En reservlöjtnant, som är elegant, med korsett om midjan och käck och sprant, han är rätter man för att hålla oss pack uti skick, minsann! Därför just - eller hur? - har han fått sinekur bakom denna älskliga byggnads mur. Fast han blir ej svett av det ämbete riket åt honom gett. Ja, en militär, han är tusenkonstnär, han kan stå för ett bolag, en kyrka, en här, han kan sälja vin, mörda kungar som dött, föda höns, göda svin, hålla kapplöpningsstall, bringa töser på fall, ställa till mitt på gatan en trevlig kravall. Och nog duger han till att bevaka oss krakar som lever på sill.

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 juni 17

Dikten Krig! publicerades i Arbetet den 26 maj 1888. Åtalet av dikten Krig! blev det sjätte i ordningen för Arbetets Axel Danielsson. Tillsammans med ett sjunde åtal och fällande dom, var Axel Danielssons fängelsestraff 22 månader. Högsta Domstolen reducerade antalet fängelsemånader till 18. Dikten var populär även under 1900-talets första decennium och publicerades i Brand nr 2 1902. Det pågick inga krig, i Sveriges närhet, när dikten skrevs och publicerades. Men man talade mycket om de senaste utkämpade krigen - rysk-turkiska 1877-1878 och Krim-kriget på 1850-talet - och man fruktade att Sverige skulle bli indraget i ett förestående krig ("den ryska faran"). Utan tvivel hade skalden ytterligare en källa, nämligen den pacifistiska propaganda, som på 1880-talet under K. P. Arnoldssons ledning, blev intensivare än någonsin tidigare.

KRIG! Text: Sigvald Götsson (Nils Gottfrid Björck 1869-1891) Vilt jagar stormen bort med blodig sky och onda andar uti natten gny. Europa sover men dock vaket är. En knotig hand där långt i fjärran skakar sin skugga emot aftonrodnan skär och såsom åska tungt det brakar. Se! molnen susa bort, då stormen far, som utav furier den jagad var. Det rustas tyst och sveket går ikring och slår om fredens trygga id sin ring. Europa hyser inga bröder mer; ur mänsklig blick, som utav hatet flödar en klinga smides och det smides fler av gråkallt stål, som veka känslor dödar. Och sedan vapnet satts i knuten hand av människor det blir ett rövarband. Från tvänne riken höras psalmers ljud och fienderna be till samma gud. I spetsen nattens svarta präster gå och mana krigarn lida och försaka, men när det knallar från kanonen - då de fromma dra sig visligen tillbaka för fan i våld, dit ingen kula når, hans majestät likväl "i spetsen" står. Han står på kullen och med kunglig blick han kastar åt sin här en nådig nick. Och uti samma ståtliga minut utöver berg och ibland tusen faror en adjutant till hären rider ut med bud om kungens nick till sina skaror. Ett fröjdeskri! Nej, nej ett djävlaskrän hemskt över slätten rullar sakta hän. De hava segrat! Himlens store gud har nådigt hört på deras böneljud. Men i historien kungens tappra svärd har kuvat fiender och stora länder och visat för en slagen, häpen värld vad stålet duger till, han för i händer. Och sedan mördandet har tagit slut till sina tappra skaror far han ut. Där ligger det, i mången blodig rad, hans trogna folk, men ingen hurrar glad av dem, som drabbningen på fältet strött ibland kanoner och bland dödens fasor; därborta spritter ännu mänskokött utav granater fläkt i trasor. Förbannelse på dödens läppar rörs - men trumman går och rösten icke hörs. Hans majestät i syn av folk och fä på blodigt slagfält böjer ned ett knä, och med beslöjad blick han tackar rörd (som kung sublimt och såsom mänska sedigt) att nu den bön tillfyllest blivit hörd, som han i själva verket - aldrig bedit. Vad gör det väl, om landets hulda far sitt trogna folk ibland vid näsan drar? Men ibland ångorna ur blodig sand på splittrad arm det höjs en knuten hand som rycker ifrån himlen straff och hämnd; och själva solen uppe i det höga av plågans hemska slitna skrän blir skrämd och drar ett svartnat moln framför sitt öga. Hon varit med att stifta alltets lag, som vilda mänskor brutit ned i dag. Du gud däruppe uti djävulshamn, som låter människorna gå i ditt namn att reda andras grav med blod och mord! Se! Timman flyger, snart den dagen randas, då rysligt vid förnuftets domarbord du hör din röst med tusen offer blandas! Utav din egen djävul straffet fås och fastän gud av hämndens blixt du nås. Så skall det ske - men kungen mätt av år och mänskoblod till sina fäder går; när då på himlens port han ger signal och nämner titeln: kung och vad han heter han tågar in i himlen utan tal och får en plats bland skurkar och profeter. Men frågar fattig fan, var himlen är, vaktmästar Peter brummar: "Inte här." Men komma kan det annan tidens dag (och morgonrodnan skymtar redan svag som över dimmigt hav ett ödsligt bloss), då folken, tröttade på fraser granna, ej längre låta sig i bojor slås och icke förrän invid målet stanna: då folken ej för furstars tvister gå att i "Guds" namn ihjäl varandra slå.

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm