Dagens visa
2002 jan 17

Han söm höll kongen mä potater

I ongdomens blomma

melodin i midiformat
repetera automatiskt

Fler Jödde i Göljaryds sidor

berättelsen Elektris

E visa vill jag sjonga

Jag såg åt öster, jag såg åt väster

Skansvisan

Den motsträvige brudgummen

Jödde i Göljaryd
(1855-1900)
bondkomiker.

 Ur Förord av Sigurd (journalist - samme Sigurd som skrivit texten till Hjärtats saga).

Länk: Hjärtats saga

Visor och berättelser
2dra häftet
1900

FÖRORD 
behöver du minst av alla, du gamle käre, efter människosätt att se, allt för tidigt tystnade Jödde, så som du i mer än ett decennium sjungit dig in i alla de små trofasta, minnesgoda nordiska folkens hjärtan, inför en publik som, sammanräknad, blir större än varje annan svensk sångares, huru mycket grannare än dina också hans toner klungo; en publik, som även var mera "belåten och tacksam" än de flestes. 

--- 

Det är de förbleknande bilderna av ett flyende kulturskede, som fästats å dessa blad med kärlekens sinne och trohetens öga, med öppen blick för både det karakteristiska, det humoristiska och det enkla fagra. 

Så är texten på dessa blad. Vad melodierna beträffar har jag alltid livligt beklagat att "naturhinder" förmenat mig att sentera och bedöma dem, som de förtjäna; men i det fallet torde väl det mångtusenstämmiga jubelekot från Skansens kullar och ett par hundra skandinaviska och finska bygder i förening med det varma emottagandet av denna samlings första häfte, vara vittnesbörd nog.

Sommaren 1900,
då Skansen stod vänast
och tusenden saknande par ögon sökte
"Jöddes sten". 

Sigurd 

Han söm höll kongen mä potater.
text: Jödde i Göljaryd

Söm I kanske hört talas om så va´ kongen nere å hälsade på landshöfdingens häromsistens. Och då råkte ja´ liksom te å bli bekanter med Konglia Majestät ve det derninga tillfället.

Si ja´ ä´ för resten så hemmavan hos landshöfdingens, så när ja´ kommer dit, så ä´ ja´ ackurat söm ja´ vore hemma der, och det är därför s´a ja´ sä´ er, att ja´ änna se´n han köm hit ner, har hållet hönöm mä ätepotater.

Ja´ träffade lä inte kongen själfver, när han va´ därnere, för ja´ va´´ förstås inte i sta´n då, men landshöfdingens betjänt har talt om hvart evi´a ord för me; han har lä bäst re´a på´et, för han satt ju ve samma bord.

Jo, söm sagt, kongen va´ der, å då frägte landshöfdingen, ess han inte kunde få bju´ på lite´ medda. Jo tack, sa´ kongen. Och just söm de va´ i färe mä å s´ulle läsa te maten, så feck kongen se potatefatet. Och han slo´ landshöfdingen på axla å sa´e:

- Hör du, hva katsingen har du fått de härninge potaterna ifrå?

- Joo, schvara´ den anre, dom har ja´ köpt utå fjärdingsmans Andrias i Hultet. Han har hållit me mä potater, alltse´n ja´ köm hit. De kallar honom fjärdingsmans Andrias, för far hans va´ fjärdingsman, annars heter han Andrias Olsson.

- Andrias Olsson i Hultet, sa´ kongen då, lät me si, det måtte va´ samme kär, söm har ett mål ligga´ne öppe hos me. Kära hjärtans, hönöm känner ja´ möe väl. All´ri kunne ja´ lä tro, när ja´ kurga igönom hans doklamenter, att han hade så go´a potater.

Men tänk er tocken kär i alla fall te å ha gött minne! Bara han feck höra mett namn, så köm han ihöj mett mål. Si ja´ ble stämder för ett par år sen utå´ Jonte i Ferberg för en affärd - ja, det angår er för resten inte, hva´  det va´ för en affärd. Man ja´ förlorte ve bå´ häradsrätten och i höfrätten. Så geck ja´ te kongs, å ja´ tänkte söm så: det s´a lä fennas nöen smula reson hos hönöm te minstingens, när de anre abbekaterna inte förstår se på hva´ lag å rätt ä´. Men all´ri kunne ja´ lä tro, att ja´ s´ulle få så möe mä kongen å göra.

Jo, söm sagdt va´, kongen han slo´ se ner ve potatefatet å satte i se hvar eveli e, å han to´ inte så möe söm en bröbit te, han bara strök lite smör på dom.

- Vet du, sa´e han så te landshöfdingen, om ja´ bjö´e mett röaste gull, så ä´ inte ja´ go´ te å få e´ skäppa tockna potater i Stöckhölm, sa´e han.

- Ja, så tar fjärdingsmans Andrias tre daler mer på tunna än aent fölk, sa´ landshöfdingen.

- Ja, de ä´ de ta me tjufven vär mä, tötte kongen. Och hälsa nu fjärdingsmans Andrias frå´ me, sa´ han sen, att han så fort se göra låter tar å skeckar öpp en två´l tre tönner te me te Stöckhölm, sa´ han. Dom s´a ja´ ha te venterpotater te me å dröttninga, sa´ han. De anre får äta utå dom vi har nu, men du kan sä hònöm, att når de har trutet, så kan han få leverantera ätepotater te öss allihop, om han inte blir för dyr på varan förstås. Och hälsa´n å säg för resten, att ja´ skrifver hvärken på eller skeckar tebaka hans doklamenter, förrän ja´ fått potaterna ifrå´ hönöm.

Det va´ lä klart som korfvaspa, att ja´ inte lät sä´ me detdera två gånger inte. Så ja´ hade käringa mi´ te ä sy sex stöcken sping-spångane nya pösar - det s´ulle gå e´ halftunna i hvar - och ja´ öste i tre tunner å la´e ändå en bra dask öfver i hvar pöse - det gör lä allti´ gödt i nöra rynka, tänkte ja´ - å öfverst i de ena pösen la´e ja´ in nönna ra´er skreftali´t å i dom sa´e ja´Kongli Majestät, att dett vesst inte bråskade mä betalninga, eftersöm vi ändå hade anra affärder oss emellan. Men si pösarne de ä´, som Kongli Majestät sir, nya, å mor ä´ så rädder, att de s´a bli ihopblannade mä hans egna, så det är bäst, att han tar å skickar hem dom mä detsamma, skref ja´.

Det har lä gått ett bete, sen ja´ skecka´ i väg potatera, men han har lä möe å tänka på, förstås. I alla fall s´a han lä inte kunna låta bli å tänka på mett mål hvarevi´e gång, han får ögena på potatefatet, så nog kömmer han att klarera papperna åt me allti´ . Och då sa´ Jonte i Ferberg å hans abbekater få si, hva´ det vell sä´ å processa mä en, söm håller Konglig Majestät mä ätepotater.