[Anti-Bush song parodies!]

Friheten leder folket

Barrikadsång text: Verner von Heidenstam (1859-1940) På väggen hänger sen forna år en rostande änterbila. Hon rycker i spiken. Hon törstar till sår, Hon tröttnat vid krämares vila. Oss kallar ej krigets gycklarehorn, ej soldade knektars: dräp! Upp, bröder, i kyrkornas torn med handen om klockornas rep! När svultna se kvarnarna mala, få yxorna tungor att tala. Gån ut, gån fram! En stund som ej vet like sin heta färg på våra kinder satt. Med yxor timras ej det godas rike, vi bygga hämndens för en enda natt. Glöm fadern, som sitter på tröskeln kvar, glöm hustrun vid vaggan där hemma, ty högre än maka och barn och far dig ropar klockornas stämma! Vi stjäla ej kronor. Vi skifta ej land. Vi komma med domens eld till ett skrattande rövareband, som tronsatt skymning och väld. Väl tjugu klockor bevingas som skulle till kungsorg ringas. Hör, yrväckt brandvakt skrämd i luren tutar. Knyt vid en rakas skaft, som varje ser, en sönderskjuten skjortas röda klutar. Bär högst, bär främst vårt glödande banér! I döttrar, som flydden ur modershus och vid kärastens skuldra dröjden, i edra hjärtan där flammar den ljus den heliga lågan av höjden, den kärlek som offrar besinningslöst och aldrig köpslår om lön. På fålar, som sporren klöst, församlens i tumlets dön med rivna banéret på armen och linnet slitet från barmen! Hur lyckligt somnar den, som tio gånger i bröstet stungen som en hjälte dog! Vi följa er och våra yra sånger likt åskor rulla genom yxors skog. Upp, bröder, och skriven i natt med blod vad skalderna skrevo med tårar! Lyft, vilda, oändliga människoflod de fallna på kransade bårar. Tag stolar, tag pallar, tag spadar och spett! De stenar i gatan ni lagt, de stenar ni trampat i svett likt falkar trängta till jakt. Häll tjära ur brinnande bäcken på hopade bolstrar och täcken! Jag svindlar. Fram! Se viftningar från husen! Ett tak av lågor över staden välv och stryp i rök, ni trasbanérets tusen, en tid, som dör föraktad av sig själv!

[topp]

text: Gunnar Tideström Dikt och Bild Epoker och strömningar Glimtar av samspelet mellan konst, litteratur och liv C W K Gleerup Lund 1965 Tiden närmast före och efter 1830 var en politiskt upprörd tid i Frankrike, och många författare och konstnärer kände sig kallade att ta ställning i stridsfrågorna. Julirevolutionen fick verkningar också på andra håll: revolutionär oro flammade upp i flera länder. När den unge Chopin under en resa till Paris 1831 erfor, att den polska frihetsrörelsen kvästs i blod av ryssarna, komponerade han det dramatiska och spänningsfyllda verk (opus nr 12), som sedermera fått namnet revolutionsetyden. Bl. a. genom inslagen av polsk folkmusik uttrycker han där sin upprörda medkänsla och sin saknad efter den polska hembygd som han aldrig skulle återse. Delacroix´ målning "Friheten leder folket" 1831 är karakteristisk för tidsläget. Den är det i sin blandning av idémåleri och brutal verklighetsåtergivning. Den är det också i sin demokratiska tendens. På barrikaden kämpar sida vid sida borgaren, arbetaren och gamängen. Åt borgaren i hög hatt har Delacroix givit sina egna drag. Uppslaget till gestaltningen av frihetsgudinnan anses han ha fått från en dikt av Barbier, skriven revolutionsåret. Friheten kallas där "en storvuxen kvinna med kraftig barm", en varelse som tycker om krutröken. Med avsikt har målaren givit henne grekisk profil; Aten var ju den antika demokratins födelsestad, och under 1820-talet hade Europa med beundran följt grekernas nationella frihetsstrid. Det ligger en fin tanke i att de kämpande i stridens hetta inte ser den höga gestalt under vars banér de gå fram; endast den sårade ynglingen som snart skall dö lyfter sina ögon mot henne. I svensk litteratur har Delacroix´ duk såsom Alf Kjellén påpekat inspirerat Almqvist, då denne i Parisromanen Gabrièle Mimanso låter hjältinnan gå fram i revolutionens gatustrid som "en furie, ett helgon"; det var som om "den franska friheten själv i egen person nedsvävat ifrån himmelens morgonskyar...och befann sig i de kämpandes leder." Troligen har samma målning föresvävat Heidenstam, då han i Barrikadsång låter de unga kvinnorna delta i kampen "med rivna banéret på armen / och linnet slitet från barmen".

[topp]

Dikt Verner von Heidenstam Medborgarsång

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp]

George Dubya Bush Song Book Over 1,500 Anti-Bush song parodies!

[topp] | [till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

Captain George Bush Born in Wilmington, Delaware, Captain George Bush was an officer in the Continental Army during the Revolutionary War. As he travelled in the service Bush carried his fiddle and in 1779, stationed in Sunbury, Pennsylvania, he began to enter music, dance figures and song lyrics into a small pocket notebook. He copied songs about being a soldier and about love and women; minuets, marches, and other airs; and the figures and music for a number of country dances. Bush’s music has been edited for modern use. Songs that he noted without tunes have been set to appropriate music found in period sources. Källa: www.colonialmusic.org/

American Revolution Resource Page

Fiddle Tunes From The American Revolution - Colonial Music

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 april 16

text: Fredrik Ström, Arbetardikt i kamptid, Bonniers, 1941 Verdandis småskrifter N:r 440 Om kroppsarbetets ära och dess bristande uppskattning hos "de rika" eller "de höga" talade dessa arbetare ofta. De talade även om börd och pengar. De stavade alltid ordet "Arbete" med stort A och likaså ordet "Arbetare". De ägde yrkesstolthet. Så var till och med fallet med en lång, kraftig karl med stora mustascher, vilken var hamnarbetare och bar säckar och tunnor i land från fartygen. Han var ren grovarbetare, men t. o. m. han ägde yrkesstolthet. Senare hörde jag i en fackförening Frödings "Den gamla goda tiden" och "Atlantis" samt "Maj på heden" av August Strindberg. De blev våldsamt applåderade. Intensiteten i bifallet var av ett betydligt hårdare slag än den på nykterhetslogen. Det var också idel socialister, bärare av den nya tidens klasskampsbetonade arbetarrörelse, som skötte applåderna med järnnävar. Det var mitten och slutet av 1890-talet. De strofer, som slog mest an, var ur Frödings dikt "Smeden": Här fanns både realism och romantik. Arbetarna var vid denna tid särskilt i högtidsstunder mycket romantiska. För arbetarna var gudarna i dikten de härskande kapitalisterna, klassrepresentanterna. Smeden symboliserade för dem det kämpande proletariatet, som var på väg att vakna och resa sig till frihet och makt och hämnd.

Vaulunder = smideskonstens gud

[Atlantis] [Den gamla goda tiden] [Maj på heden]

Smeden text: Gustaf Fröding Jag drömde jag gick i en kolmörk skog, men likt järn tycktes kronornas valv, och en underlig vind genom valvet drog, ty det susade ej, det skalv. Och på stigen jag gick var ej gräs men sot och det ljöd liksom tramp av folk och det var som ett dovt och förbittrat knot och som rassel av svärd mot dolk. Och jag drömde en tanke av sällsam form: det är Järnskog och Ulvdalens nejd och de ljuden jag hör föra bud om storm och de väldiga makternas fejd! Då klingade gällt i ett nattskumt hult som en hammares vreda hugg och av stigande gnistor var valvet fullt och det sken från en smedjas glugg. Jag gick fram för att se, men allt jag såg var en knotig och årbräckt smed, och hans hår var vilt och hans panna låg och hans rygg var krokig och sned. Och jag tänkte med växande sinnesro: Det är endast en arbetsträl, en av trälarnas folk som i källrar bo under herrarnas trampande häl. Blott en nutida smed, vilken smider en plog, det var intet med makternas fejd, det var dröm, det är endast en vanlig skog, blott en skog i en fredlig nejd. Då reste sig smeden, hans växt blev hög och gestalten blev ädel och rak och den väldiga armen med hammarn flög över skuldran mot smedjans tak. Och då såg jag den mäktige Alfens drag, det var Vaulunder, Ivaldes son, och tungt som ett fjäll föll hammarens slag och som åskan var slagets dån. Han har smitt som en träl under tusen år, men han smider på hämndens svärd, som skall härja, när striden om Asgård står, genom gudarnas fallande värld.        * När jag vände mig om, var ej skogen sig lik, ty den var som ett järnsmitt hus och det var som jag gick i en mörk fabrik bland de välvande hjulens brus. Och det rasslade vasst liksom svärd mot dolk och likt sot tycktes väggar och valv, och jag gick ibland mörkt och förbittrat folk och det väldiga huset skalv.

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm