| His major serious work was The Song of the Shirt which was published anonymously in Punch in 1843. It was a powerful attack on worker exploitation and was immediately reprinted in the London Times and other newspapers across Europe. It was dramatised by Mark Lemon as The Sempstress, was printed on broadsheets, cotton handkerchiefs and was highly praised by many of the literary establishment, including Charles Dickens. It is hard to imagine today of the impact that a single poem could have. |
| Punch |
| Thomas Hood (1799 - 1845) (2) |
| Thomas Hood - Selected Works |
[Den fattige utvandrarens sång]
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |
[topp] | [till dagens visa 2001]
[Luddismen och Lord Byrons tal]
| [Byron (1788-1824)]
| Dagens visa 2002 september 15 |
|
Song for the Luddites
text: Lord Byron (December 1816)
|
Luddismen och Lord Byrons tal
|
| Sådant var det tillstånd den oinskränkta samhällsupplösande kapitalismen på kort tid alstrat. Man må som ännu ett exempel följa handvävarnas förtvivlade kamp och undergång. När spinnmaskinerna uppfunnos hade brödlösa lantarbetare i massa slagit sig på väveri, som då lönade sig utmärkt. Men lönerna sjönko hastigt med stegrad tillströmmning av arbetskraft och voro redan i början på 1800-talet knappt 7 shillings i veckan, mindre än hälften av vad de varit uppe på. |
| Omkring 1812 blev maskinvävandet allmänt, men handvävarna höllo ännu stånd genom att trycka ned sin lön ännu lägre. Ännu 1830 var deras antal lika stort som 1820, men antalet maskiner i väveribranschen hade växt från 14,000 till 55,000. En kommission tillsattes nu för att undersöka deras usla ställning, och den fann, att en befolkning på 800,000 själar nu måste leva på löner, som voro nere på niondelen av vad de varit för en mansålder sedan. Bomullsvävarna i Manchester måste i genomsnitt arbeta 96 timmar i veckan. |
| Då den franska adeln drevs bort genom revolutionen, räknade den icke tredjedelen så många människor som handvävarna i England. och som tillfogats dessa samhällsparasitiska adelsfamiljer, och när de återinsatts i sina rättigheter fingo de en milliard i ersättning för lidna förluster. |
| Men vem frågade efter dessa vävare, som med sin flit underhållit sina familjer och bidragit till sitt lands rikedom? Deras tack var att fördrivas från hus och täppor, att få sina barn inspärrade på fabrikerna och att själva få arbeta i fuktiga källare för 1 penny i timmen! |
| "Med djup sorg" konstaterade undersökningskommissionen att det stod ännu värre till än någon föreställt sig. Både i Lancashire och Skottland hade lönen gått ned till 5 sh. i veckan. Vid århundradets början hade vävarna bott i egna hem, varit välklädda och väl närda; nu hade de mist allt och måste gå i sådana trasor, att de ej längre kunde begiva sig ens till kyrkan. Och detta var i 'goda' tider - när kriserna tillkommo blev eländet ohyggligare. Kriserna 1818 och 1825 hade varit svåra, men 1837 års kris gav handvävarna nådestöten; på 3 sh. i veckan kunde icke ens de leva. I Manchester och Glasgow härjade formlig hungersnöd, och de överlevande måste söka sig annan utkomst. |
| Vad var naturligare än att under en sådan utvecklingsgång hatet mot de nya maskinerna, som direkt vållade så många lidanden, tog våldsamma former! Det strömmade in petitioner till parlamentet att förbjuda dessa nymodigheter, men i stället skärptes straffen för skadegörelse å sådan egendom. Denna rörelse var ju faktist reaktionär, ty den syftade till att vrida utvecklingen tillbaka, men den var i sina yttringar utpräglat "revolutionär" i detta ords betydelse av våldsamt ingripande. |
| År 1811 utbröt bland strumpvävarna och knypplarna i Nottinghamshire en rörelse, som tog hotande omfattning och pågick i flera år. |
| Det var de s. k. Ludditiska oroligheterna, ett öknamn som de fingo efter en halvtokig strumpvävare Ned Ludd, som vid ett tillfälle, då barnen i byn plågade honom i raseri bröt sönder sina redskap. |
| De till förtvivlan drivna arbetarna bildade ett hemligt förbund, som satte sig före att förstöra så många knypplingsramar och vävmaskiner som möjligt. De sammansvurna strövade omkring nattetid i små grupper, och redan första natten förstördes 63 ramar. Natt efter natt gjordes sedan inbrott i husen, där det fanns maskiner och ramar, men trots att stora belöningar utfästes lyckades man aldrig gripa någon av gärningsmännen. |
| Hela traktens befolkning sympatiserade med denna ödeläggelse, och gendarmer och militär, som ditsändes, förmådde icke dämpa rörelsen. Tvärtom fortplantade den sig till andra delar av landet, där stora folkmöten uttalade sig i samma riktning och våldsamma tumulter ägde rum. |
| I Nottingham sköts en fabrikant på öppen gata utan att gärningsmannen kunde uppspåras, fastän det utfästes en belöning på 500 pund för deras utlämnande. |
| Parlamentet grep in och stadgade dödsstraff för en och var, som förstörde en vävmaskin eller knyppelram. |
| Det var vid detta tillfälle som den unge lord Byron, 24 år gammal, höll sitt ryktbara jungfrutal i parlamentet (27 febr. 1812). |
| Han hade själv varit i Nottinghamshire och sett att nya våldshandlingar oupphörligt begingos. Aftonen innan han reste hade 40 maskiner förstörts, som vanligt utan motstånd och utan upptäckt. |
| Endast den yttersta nöd kunde driva en dittills fredlig och arbetsam befolkning till sådant. Alla myndigheternas, militärens och polisens ansträngningar hade icke kunnat uträtta det ringaste; däremot hade man fängslat en hel del personer, som voro skyldiga till fattigdom och till att ha flera barn än de kunde försörja. Dessa män hade gjorts brödlösa av dessa maskiner, som kunde förfärdiga 'spindelväv' till export, och i stället för att glädjas häröver betraktade de sig som offer. |
| I sina hjärtans enfald inbillade de sig att det var viktigare att understödja de arbetsamma fattiga än att göra några få personer rika genom maskiner, som gjorde arbetaren ovärdig sin lön ... |
| Desse män voro villiga att gräva, men spaden var i andras händer; de blygdes icke att tigga, men det fanns ingen som ville hjälpa dem; de voro avskurna från sitt levebröd, och alla andra yrken voro upptagna; även om deras förvillelser måste beklagas och dömas, så har man ingen rätt att förundra sig över dem... |
| Alla de städer ni erövrat, alla de härar ni besegrat äro blott ömkliga svepsjäl till självberöm och stolthet, när edert land är söndrat mot sig själv och ni måste släppa edra dragoner och bödlar lösa mot egna landsmän... |
| Ni kallar dessa människor för en rasande, okunnig och farlig pöbel (mob), och ni tyckas anse att det enda medlet att lugna 'det månghövdade odjuret' är att kapa av ett antal av dess överflödiga huvuden. Men har ni då klart för er vad ni har att tacka 'mobben' för? Det är den som arbetar på edra fält och tjänar i edra hus - som bemannar edra fartyg och rekryterar er armé - det är den som satt er i stånd att trotsa hela världen och som därför kan trotsa er tillbaka, då likgiltighet och nöd drivit den till förtvivlan! Ni kan gärna kalla folket för pöbel och mobb, men glöm icke att denna pöbel alltför ofta uttrycker folkets känslor! |
| Då Portugal var i nöd under kriget, skyndade England det beredvilligt till hjälp. Här gäller det svältande landsmän; tiondelen av den summa, som då gick ur landet, kunde ha gjort bajonetternas och galgarnas välgärningar överflödiga. Jag har nyligen besökt krigsskådeplatsen i Spanien, har varit i några av Turkiets värst förtryckta provinser, men ingenstädes, icke ens under denna den mest despotiska av hedniska styrelser har jag sett en så förnedrande uselhet sedan jag kommit tillbaka till det kristna England. |
| Överhusets lorder! Vilka äro edra läkemedel. Att åderlåta de nödlidande med militärens lancetter, så att krampryckningarna må ta ett slut genom döden. Är det icke blod nog på er strafflag, skall det utgjutas ännu mera, så att det må kunna stiga till himlen och vittna emot er? Kan ni döma en hel landsdel att spärras inne i sina egna fängelser? Vill ni resa en galge på var backe och hänga upp människor som fågelskrämmor? Är sådant läkemedel för en utsvulten och förtvivlad befolkning? |
| En jury som skall döma en av dessa män skyldig måste bestå av 12 slaktare. |
| Men parlamentet tog ingen hänsyn till detta varmt kända och väl genomtänkta försvar. Straffskärpningen gick igenom, galgarna restes, rörelsen kvävdes i blod. |
| År 1816, då det rådde en fruktansvärd nöd överallt i landet, blossade Luddismen upp igen, och det kom på flera ställen till sammanstötningar mellan militären och de hungrande skarorna. |
| En del av de upproriska greps och hängdes eller dömdes till livstids deportation. Först 1817 dog rörelsen bort. Ett tusental maskinvävstolar hade förstörts och stora värden spolierats. Arbetarna hade mött våld med våld. Det var dem förbjudet att bilda fackföreningar; de hade då instinktsmässigt sammanslutit sig mot den makt, som stod för dem som fienden. Den första känslan av att de bildade en utstött klass var väckt hos dem, och kampen antog snart mera medvetna former. Långsamt och med möda, men med växande kraft och säkerhet strävade proletariatet att skaka av sig kapitalismens tunga börda för att, en ny Atlas, lyfta på sina axlar en ny kultur. |
BYRON
|
| Född 22 jan. 1788 i London, av gammal adlig släkt; ärvde vid 10 års ålder Newstads abbotstift och därmed lordskap och plats i överhuset. Studerade i Cambridge, utgav redan 1807 sina första dikter, reste så till Spanien och Turkiet och skildrade denna resa i "Childe Harold". Redan hans första parlamentstal 1812, ett utslag av hela hans revolutionära, frihetsälskande och lidelsefyllda natur, visade honom som den store oppositionsmannen mot sin tids England, mot sin egen kast och dess fördomar, och i skrift, ord och handling fortsatte han att utmana de "aktningsvärda" kretsarna. |
| Skandalen rågades då han lät skilja sig från sin hustru, och den hycklande "societeten" lyste honom nu i bann. År 1816 lämnade han England för att aldrig mera återvända. Han levde i Schweiz och Italien tillsammans med Shelley och några andra ett rikt och stormigt diktarliv och skrev bl. a. de dramatiska dikterna "Kain" och "Manfred", vari han förer den frie människans talan mot religionens tvång och hyllar arbetet på att skapa ett jordiskt paradis. |
| Han största verk är "Don Juan" (förtäffligt översatt på svenska av Strandberg), skriven 1818-1823, vari Byron blir den store föregångsmannen för en ny frihetsrörelse i Europas andliga liv. Han brännmärker här "den heliga alliansen" män, icke minst i England, och slungar trotsigt och manligt utmaningshandsken mot hela den skenbart allsmäktiga europeiska reaktionen. Byron var motsatsen till krigsbeundrare, men frihetskrigets berättigande erkände han. När Grekland reste sig till frihetskamp mot Turkiet, skyndade han dit för att taga del i kampen. Men få dagar efter sin ankomst till Missolonghi föll han i feber och dog den 19 april 1824. |
NED LUDD
|
Big Eastern: Opera
list,
The Ballad of Ned
Ludd,
a techno-folk opera
on-line since 1994:
Music in downloadable
RealAudio 3.0 stereo
|
[topp] | [till dagens visa 2002]
| Dagens visa 2001 september 15 |
Den fattige utvandrarens sång.
|
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |