[Trettifyran] | [En blick på fönsterrutan] | [Unga Tobias]

[En glad calypso om våren] | [Trubbel]
länkar

Sakta vi gå genom stan

Walkin' my Baby Back Home (4)

Midnight Special(1)

Midnight Special(2)

Midnight Special(4)

melodin i midiformat

Midnight Special   Well I wake up in the morning, hear the ding dong ring, you go a marching to the table, you see the same old thing. Baby all I wanna tell ya, I'm like a pork in the pan and if you say a thing about it, you're in trouble with the man.   Let the midnight special shine a light on me. Let the midnight special shine it's ever lovin' light on me. Yes let the midnight special shine a light on me. Let the midnight special shine it's ever lovin' light on me   If you ever go to Houston then you better walk alright, Yuo better not stagger and you better not fight. 'Cause sheriff Benson will arrest you, he'll carry you on down, and if the jury finds you guilty you're penitentiary bound.   So the midnight special shine a light on me. Let the midnight special shine it's ever lovin' light on me.   A yonder comes Miss Rosey, how I wonder did you know, Well I know about her apron, and the dress she wore, Umbrella on her shoulder piece of paper in her hand, She goes a walkin' to the captain says I'm losin' my man.   So let the midnight special shine it's light on me. Let the midnight special shine it's ever lovin' light on me. Let the midnight special shine it's light on me. Let the midnight special shine it's ever lovin' light on me. Let the midnight special shine it's light on me.

[topp]

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

melodin i midiformat

Dagens visa 2003 maj 15

Trettifyran text: Olle Adolphson musik: Stuart Hamblen Denna kåk har varit våran uti många herrans år, denna kåk har varit vår och det har nog satt sina spår. Denna kåk den har hängt i och den har stått i vått och tort, men nu är det slut på gamla tider för nu skall trettifyran bort. Ja, nu är det slut på gamla tider. Ja nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort, så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Nu är det slut på gamla tider. Nu går trettifyran i himlen in. Denna kåk var ganska rar och släppte solsken till oss in, den var också generös med fukt och kyla regn och vind. Den var snäll och lite gnällig och den ville alla väl. Den var vår i alla väder fastän gisten ful och skev. Ja, nu är det slut på gamla tider. Ja nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort, så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Nu är det slut på gamla tider. Nu går trettifyran i himlen in. Här i kåken har vi härjat sen vi alla varit små, här i kåken klådde morsan vicevärden gul och blå. Ja, vår kåk har fått stå pall för smällar hårda så det dög, som när far gick genom väggen så att spån och plankor flög. Ja, nu är det slut på gamla tider. Ja nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort, så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Nu är det slut på gamla tider. Nu går trettifyran i himlen in.

[topp]

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001] | [länkar]

[En blick på fönsterrutan]

[Tobit]

[Unga Tobias]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp] | [till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

LÄNK Carl Fredrik Dahlgrens visor	LÄNK Carl Michael Bellmans visor

[topp] | [till dagens visa 2001] | [länkar]

Dagens visa 2002 maj 15

En blick på fönsterrutan d. 5 Februari 1839 text: C. F. Dahlgren Bellmanska sällskapets främste skald (Källa: Erik Åkerberg Skrubben No 24, Wahlström Widstrand, 1923)

Jag står och ser, hur drivan marken täcker Och all naturen död och ödslig är. Förgäves solen liv och värme väcker Uti en värld, som gravens likdräkt bär. Den sång, som klang från lundens gröna toppar, Den fjäril, vilken flög kring blommans knoppar, Den bäck, som rann i silvervågor fram, Allt, allt är dött, förbleknat och försvunnit, Likt en vulkan, som slocknat och förbrunnit Och endast äger kvar sin lavas slam. Och likväl blott för några solstånd sedan Naturen stod helt annan för min syn, Ej såsom nu uti sin ålders nedan Med mattad blick och dödens färg om hyn, Men frisk och glad och blommande och fager I fulla glansen av sin ungdomsdager Med sommarns gröna krona i sitt hår, Med rosor prydd och daggens diamanter, En lycklig brud på fröjdens högsta branter, Som säll och tjust emot sin älskling går. En sorglig syn, men allt för sann och verklig I var sekund, som kommer eller far, En lärodikt, för forskarns tanke märklig Och rik på mäktig sanning för en var. - Ty ock med oss det komma skall, I Bröder! Att denna sol, som mot vår levnad glöder. Den klara dag, som välves i dess gång, Förbytas skall i ålderns kulna töcken Och nöjets blomsterfält uti en öde öken Och i en gravlik tystnad glädjens sång. Det vitna skall i dessa glesa lockar, Där ingen majros trivas skall. Den mund, som log, till kyssar mer ej lockar, För evigt bleknad är dess läpps korall. Den eld, i ögat brann, allt mera slocknar, Och blodets spel i kalla ådror tjocknar. Snart av all fröjd ej mera återstår Än den att dö och sjunka ner i graven, Lik denna ros, som skördarns vassa glaven Förutan skoning ned till marken slår. Vad var då gycklet, som omkring oss spelte, De granna färger, livet kläddes i, När allt i fröjd och sorg sig delte, Tills skådespelets drama var förbi? En fjärils daggfärd över rosenlanden, En böljas yra lek vid stranden, En flyktig sky i solens glitter klädd, Som ilar fram och prunkar för minuten, Tills av en luftström, packad eller bruten, Som regn han jagas ned på markens bädd. Bakom det förlåt, fantasien hänger För verklighetens håliga skelett, Det hemska raseriet dolken svänger, Vilt skrattande åt mänskors lumpna ätt, Den bleka fånigheten fram det blickar Och åt sig själv med trotsigt bifall nickar; Där grinar döden i sin svepningsskrud, Se´n på sitt timglas han vår livslängd prickat, Och re´n uti vår vagga till oss skickat Den stela sömnen som sitt förebud. Du hulda mö, jag kysste uti lunden, Och evig kärlek, evig trohet svor, Vad var det mer, en blixtring för sekunden, Som genom känslans spända fibrer for. Vad var du själv? Ett ringa stoft som kysstes, Så länge än av livets sol du lystes Och glittra kunde emot dagens ljus. Nu maskars rov den anblick mig förskräcker, Och sista gnistan av din tjusning släcker, Som fordom gav åt sinnet stundens rus. Och du, som skryter av att smärtan döda, Ett livarcanum mot allt ve och kval, När dina droppar i pokalen blöda, Då utav hjärtan blöda tusental. En stund de domna, då sin saft de dyrka, Att åter vandra med fördubblad styrka Till livets tomma, hemska gyckelspel, Den vänskap ömt vid fyllda bägarn klingar, Men nästa stund sin dolk emot oss svingar Med hämndens bistra anblick, kall och stel. Så tag din lott, och ej på ödet klaga, Sjunk till det stoft, varav du kommen är! Snart också du skall vinterns svepning draga, Snart även dig man bort till graven bär; En murken stam, som fällts av stormen neder. Sin brutna krona över fältet breder I vissna löv, som fladdra i en ring. Den trast där sjöng, han mera ej skall sjunga, Den vind, där lekte, där ej mer skall gunga, Och inga älvor dansa stammen kring. Och vandraren, som sedan nalkas rummet, Väl ser han härjningen, men vem det gällt, Det vet han ej. Ty flyktigt såsom skummet Är livet här och snart med oss beställt. På våra grifter i den dårskapskåpa, Som vi nyss burit, nya släkten sjåpa Med samma narrspel, nyss av oss blev spelt, Tills komedin uthärflad är den lumpna, Och alla ytterst flata stå och trumpna Att om det hela så ha tagit fel. Vid Gud! nog narrar här, vad skall det vara I andra världar se´n sextusen år, Som havets sandkorn en oändlig skara, Den ingen dödlig räkna ens förmår. Och dess narrars, narrars myckna vimmel, Vart gå de hän? Förstås till ljusets himmel Att också där förnya samma språng Och samma tokspel, samma lumpna levnad Och samma gycklets brokigt galna vävnad Och det en evighet igenom lång. Emellertid tack, Bröder, för i afton, Er välgångsskål i solsken, regn och slask! Snart över livet blåses sista tapton, Då näsan stjälps mot jordens mull pladask. Den kvar då finns, sitt prosit till oss sjunge Och på vår gravhög denna visa sjunge: Ligg du ditt nöt och sov i gyllne frid! Vi mellertid, vi vilja oss förlusta Och dricka om och ännu le och rusta, Det kommer nog en gång också vår tid.

[topp] | [till dagens visa 2002] | [länkar]

Ur Gamla testamentet De Apokryfiska Böckerna Tobit [Nedan: Tobias]

Jag, Tobias, vandrade på sanningens vägar och i rättfärdighet i alla mina livsdagar. Och jag utdelade rikligen allmosor åt mina fränder och åt övriga landsmän som tillsammans med mig hade måst utvandra till Nineve i Assyrien. I min ungdom, när jag ännu var kvar i min hembygd i Israels land, hade min stamfader Neftalims stam i sin helhet avfallit från Guds hus i Jerusalem, den stad som hade blivit utvald bland alla Israels stammar, för att alla stammarna skulle offra där; där hade ock templet, den Högstes boning, blivit invigt till en helgedom och blivit uppbyggt för evig tid. Och alla de stammar som hade tagit del i avfallet offrade åt Baals-kalven; så gjorde ock min stamfader Neftalims hus. Jag allena begav mig till till Jerusalem vid högtiderna, såsom det är föreskrivet för hela Israel genom en evärdlig stadga. Sedan jag blivit man, tog jag till hustru Hanna, som tillhörde vår egen släkt; och jag födde med henne Tobias. Jag lät vid pingsten, som är de sju veckornas högtid, tillreda en festlig måltid. Och jag lade mig till bords för att äta. Då jag nu såg de många rätterna, sade jag till min son: "Gå ut i staden; och om du finner någon fattig bland våra bröder, som tänker på Herren, så för honom hitin; jag väntar på dig här." Och han kom tillbaka och sade: "Min fader, en av våra landsmän har blivit strypt och ligger utkastad på torget." Då stod jag med hast upp, innan jag ännu hade smakat något, och skaffade den döde under tak; och där fick han ligga, tills dess solen hade gått ned. Sedan vände jag tillbaka och tvådde mig och åt mitt bröd i sorg. Och jag kom ihåg Amos´ profetia, huru han sade: "Edra högtider skola förvandlas till sorgetider och alla edra glädjesånger till klagovisor." Och jag brast i gråt. När sedan solen hade gått ned, gick jag bort och grävde en grav och begrov den döde. Men grannarna gjorde spe av mig och sade: "Nu fruktar han icke längre att bliva dödad för vad han gör. Han fick en gång fly sin kos, men se, nu begraver han återigen de döda!" Samma natt vände jag tillbaka efter förrättat värv; och eftersom jag hade ådragit mig orenhet, lade jag mig att sova invid gårdsmuren. Och mitt ansikte var obetäckt. Men jag visste icke att sparvar höllo till i muren. Medan jag nu låg där med öppna ögon, släppte sparvarna varm träck i ögonen på mig. Då uppkommo vita fläckar i mina ögon; och jag gick till läkare, men de kunde icke hjälpa mig. Då blev jag bedrövad och begynte att gråta; och jag bad med djup smärta och sade: "Bjud att min ande tages bort, så att jag får skiljas hädan och varda stoft. Ty det är mig bättre att dö än att leva." Samma dag hände sig att Raguels dotter Sara i Ekbatana i Medien fick uppbära smädelser. Hon blev nämligen smädad av sin faders tjänstekvinnor; ty hon hade blivit given åt sju män efter varandra, men den onde anden Asmodeus hade dödat dem, innan de ännu hade haft något umgänge med henne. Tjänstekvinnorna sade nu så till henne: "Har du då intet förstånd, eftersom du tager livet av dina män?" Du har ju redan äktat sju, men har icke fått bära namn efter någon av dem. Varför slår du oss? Då nu de hava dött, så följ du dem efter. Må vi aldrig få se någon son eller dotter efter dig!" När Sara hörde detta, blev hon så djupt bedrövad, att hon ville gå och hänga sig. Men då tänkte hon: "Nej, jag är min faders enda barn; om jag gör så, drager jag smälek över honom och bringar hans grå hår med sorg ned i dödsriket." Och hon gick fram till fönstret och bad och sade: "Bjud att jag får skiljas hädan från denna jord, så att jag slipper att vidare höra smädelser. Du vet, o Herre, att jag aldrig någonsin har försyndat mig med någon man. Jag har redan mist sju män genom döden; varför skulle jag då längre leva?" Och bådas bön blev hörd inför den Store i hans härlighet. Och ängelen Rafael sändes åstad för att skaffa bot åt dem båda: för att taga bort de vita fläckarna i gamla Tobias ögon, och för att giva Sara, Raguels dotter, till hustru åt unga Tobias, Tobias son, och därvid binda Asmodeus, den onde anden. I samma stund vände Tobias tillbaka och gick in i sitt hus, och Sara, Raguels dotter, steg ned från sin kammare. Och så kom unga Tobias till Raguels hus. Och Raguel sade till Tobias: "Ät, drick och gör dig glad, ty dig tillkommer det att få min dotter till äkta. Men jag måste dock yppa sanningen för dig. Jag har givit min dotter åt sju män efter varandra; men var gång någon gick in till henne, dog han, när natten föll på. Så tag henne då från denna stund till äkta, efter lagens bud." Då de nu hade slutat måltiden, förde de Tobias in till Sara. Ängeln Rafael hade sagt Tobias vad han ska göra. Tobias tog alltså glödande rökelseaska och lade en fisks hjärta och lever på den och rökte därmed. Då nu den onde anden kände lukten därav, flydde han ända bort till övre Egypten, och där band ängeln honom. Men när dörren hade blivit stängd om de båda, stod Tobias upp ur sängen och sade: "Lovad vare du, våra fäders Gud. Du skapade Adam och gav honom Eva, hans hustru, till hjälp och stöd. Du sade: 'Det är icke gott att mannen är allena; vi vilja göra åt honom en hjälp som är honom lik.' Och nu, Herre, det är icke av otuktig begärelse som jag tager denna min syster till äkta, utan jag gör det i all ärbarhet. Så bjud då att förbarmande må vederfaras mig, och att jag med henne må få uppnå en hög ålder." Och hon sade gemensamt med honom: "Amen.". Sedan sovo de båda lugnt hela natten. Men Raguel stod upp, och gick ut och grävde en grav. Ty han tänkte: "Också denne kommer nog att dö." När Raguel kom tillbaka hem, omtalade en tjänstekvinna för sin husbonde att han levde. Sedan gjorde Raguel åt dem ett bröllop som varade i fjorton dagar. Gamla Tobias var femtioåtta år gammal, när han förlorade sin syn, och efter åtta år fick han den igen.

[topp] | [till dagens visa 2002] | [länkar]

Dagens visa 2001 maj 15

Unga Tobias text: Carl Michael Bellman

Unga Tobias skull i brudsäng stiga På en unger, sköner, rasker piga Vitlett, fet och långer, Som förut sju gånger Pressat styrkan av en maka. Flickan hade sköna bröst och leder, Många friare ibland de Meder; Eljes gick hon ofta I en sitserkofta, Röda saffianstofflor knaka. Jungfrun bar ett gyllne änne-spänne, Och på halsen prydde pärlor henne, Nopkinskjol så nätter, Aldrig fanns den bätter, Än som flickan på sig haka. Unga Tobias var en karl till åren, Med stångpiska flätad bak i håren, Stora stövlar, sporrar Och en hund som morrar, Som kund´ Asmodeus skaka. Raguels dotter, unga jungfru Sara, Hej burdus i sängen utan fara. Asmodeus bullra, Brud och brudgum kullra På varannan så det braka. Gamla Tobias satt vid vattubrynen; Han var blind ty svalan sket´n i synen. Medan barnen runka Han ur flaskan klunka: Det kund´ honom bättre smaka. Vin långt mera än som kärlek gäller, Hellre flaskan ha, än som Mamseller. Hellre blinder sitta, Än som törstig titta. Lägg till tappen mun och haka.

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm