Visan Per Enebom;
Som får Rosensteins stora mage
att fladdra som en lärkvinge
Leopolds chefsplats inom litteraturen (1794)
text: Hellen Lindgren
Sveriges Vittra Storhetstid
1730-1850
Nordstedt, 1896
Hos Leopold mognade beslutet att ej tåla någon konkurrens
från detta fientliga läger.
[Den landsförvisade Thorild med thorildsbeundrare]
Han tog revanch på Thorild genom att utsätta en av hans menlösaste
men på samma gång mest svulstiga anhängare,
Per Enbom
för sin kvickhets hela skotteld.
År 1794 hade denne utgivit en ganska kritiklös och bombastisk
samling Kärleks- och Religionssånger, som i Extraposten grundligt
genomhäcklades. Han utsattes också för kritik i Stockholmsposten,
vilken han dumt besvarade med att i Extraposten låta införa
ett genmäle: "Till redaktörerna av Stockholmsposten."
Detta var att råka ur askan i elden.
Per Enbom, okunnig om förvärringen av Kellgrens sjukdom, som
nu var i sitt sista stadium, hade anfallit denne i Thorilds grövre
maner, försökande att ge ovett och lagrar på samma gång,
just som denne brukat.
"Föraktlige parodist", hade Enbom sagt, "lägg Ossian på
hyllan och tag i stället la Pucelle" o.s.v. Saken väckte mer
alarm, än den var värd. Enbom hörde till dem, som alltid
brukade starka ord om dem, han kallade "känslans krymplingar" och
vilka han förklarade ej ens borde ha tillåtelse "att nämna
Ossians heliga namn". Men Rosenstein blev upprörd och sände Leopold
ett brev om Kellgrens tillstånd, och Leopolds svar är hållet
i en ton, som är äkta leopoldsk. Det innehöll, bland mycket
annat, än hur smickrad brevskrivaren kände sig av att få
ett brev från kanslirådet, än hur upprörd han var
över Kellgrens tillstånd, än hur visan, varmed han ämnade
dräpa Enbom, var "en störtning av hans indignation" och "alldeles
helgjuten", och än hur han efter mottagandet av kanslirådets
brev av glädjen däröver blivit kapabel av alla små
roligheter o.s.v. Dessutom praktiska anvisningar, anvisning på melodien
och på Bellman, som rätte mannen att utföra den på
kaffehusen. Sorgen över Kellgren tyckes ej ha varit alltför djup.
Visan gjorde en lycka, som blott kan jämföras med den, ett
annat svenskt personligt parodiskt poem gjort, nämligen Tegnérs
Hammarspik.
Snart skrålades den av Stockholms gatpojkar, och det var ingen
stockholmare, som ej till utseendet kände den olycklige Per Enbom.
Och i högre och litterära kretsar jublade man.
"Rosensteins stora mage har flugit som en lärkvinge", skrev Blom,
och på förnäma gillen föredrogs visan.
Den är också ej som Thorilds straffsång vanprydd med
fula uttryck. Allt är lätt och lustigt. Dess gift utminuteras
i form av glada påståenden, som ej kunna drabbas av någon
vederläggning. Man tog också emot dem utan att resonera.
"Eterns son och änglars tillkommande broder", som han i visans
överskrift kallas, överhöljes med det finare skandalskriveriets
lätta nålstyng:
Per Enebom, du liknar nog
Den skepparen på skutan,
Av vilken åskan huvu´t slog,
Men seglade se´n utan.
Och Per Enbom fick verkligen, sedan Leopolds blixt tagit av honom huvudet,
i allmänhetens omdöme segla utan, vilket dock slog så illa
ut, att han som utfattig sedermera fick vända sig till Leopold om
hjälp, vilken också ädelmodigt skänktes honom.
Diktens orimliga popularitet och den uppmärksamhet, vilken skänktes
den inom alla samhällslager, angiver dess betydelse för en tid,
vilken behandlade ett lyckat skämt som en litterär bragd, likasom
den åskådligör partisinnets inverkan i ett mindre land
som vårt.
|
