Midi länkar

[Svenska Bilder] | [Lasse Lucidor] | [Visan som Bellman fått uppslaget till Fredmans epistlar]

Länk: August Strindberg

Landsflykt
text: August Strindberg
1876

Fross-sjuk söndagseftermiddag dåsar, ostlig vind oktobermolnen vältar, ifrån strömmen skrika tomma måsar, duggregn gatans damm till ävja ältar.

Jakobs klockor ringa aftonsången och vid heligt oljud damer skynda ta ett nådeförskott för säsongen för att sedan mera städat synda.

Gent mot kyrkan under oprahuset hemlös ungkarl på kaféet bolmar, ängslig, feberhet från gårdagsruset vänder tidningsblad i stora volmar.

Lagerträden uti regnet susa, lagrar tobaksrökta, punschbeskänkta; dästa orgelljud från kyrkan brusa genom rutorna av gatsmuts stänkta.

När med orgelns ton det stämmer halvtömt punschglas högt på brickan klirrar och ur slummern kyparn skrämmer, sträng från spiseln brons- Beethoven stirrar.

Hemlös ungkarl sitter purken, pirrig, ser sin bild i takets speglande kassetter gulblek, spöklik, spräckt och virrig som en drömsyn uti russömnsnätter.

Sjunker samman i den gröna schaggen, svettkal panna tager till att mulna och i hjärtats väggar gamla taggen kommer såret att ånyo bulna.

Strax han ner i bladen dyker att i nutids narrverk glömma hur hans hjärtblod ännu ryker, huru såren ännu ömma.

Läser om de stora orden, släckta ljus och tända dankar, falska växlarna och fina morden, vackert språk och fula tankar

Och falliter och oktrojer, journalism av lättmatroser, vitterhet med korderojer, franska dramer med fransoser.

Jakobs klockor mjältsjukt pingla; syndaskaran ur portalen som en gråsvart orm ses ringla till teatern eller balen.

På kaféet tändes gasen och de tunga jaluousier fällas, punschen gnistrar ren i glasen och i dörren det börjar smällas.

Rummet luktar regnvått läder, fuktig tobaksrök mot taket stiger, prat och stim och dyra eder, endast ensam ungkarl tiger.

Blåa rökmoln speglar dölja, gasens kupor dunkelt glöda, enslings blickar molnen följa, minnen uppstå från de döda.

Hemmet ser han hägra fjärran, gammalt borgarhem från tjugotalet, stamfar ifrån bryggarkärran som var med om kungavalet.

Nött mahognymöbel prydd med mässing, tvåmanssäng ifrån Karl Johans dagar, ärbar som en dram av Lessing, byråar med stora magar.

Och på väggarna litografier, Nikolaus och Napoleon den förste, Torsslow, Högqvist, bland genier från de minste till de störste.

Bokskåp av massiva eken med Franzén, Wallin och Braun, tidens smak: Guds ord i leken, bland seraferna en Faun.

Hemmets varma söndagskvällar samla sprängda syskonringen, bröder lämna glada sällar och av systrar saknas ingen.

Ser den gamle i sitt soffhörn röka och slå takt till menuetten när de unga sig försöka på den Haydnska kvartetten.

Mor går kring bland alla sina och trakterar dem som spela; morbror tyckes Haydn pina när i brädet han syns träla.

Mormor lämnat nål och sömmar, läser tyst i sin postilla, hon har slutdrömt sina drömmar, ser sin värld igenom brilla.

Hem och söndagskvällar varma, glada systrar, muntra bröder, röken hägrar för den arma, i vars hjärna ruset glöder.

Men nu öppnar kyparen ventilen, varma syner bort med rökmoln draga, ut i regn och kväll med väderilen, som i mörkret utanför hörs klaga.

[topp]

LÄNK: DAGENS VISA:   2003 maj 13 Svenska Bilder

Dagens visa 2003 maj 13

Brandklipparen text: Carl Snoilsky I. Det var då decembersnön kring Lund I rödaste tö försmalt, Det var i den yttersta nödens stund -- På spel stod seger, stod allt. Den elfte Karl i sin kämpakrets I fäktandet främst var med, Hans krona hängde på värjans spets, Där livregementet stred. Brillant, en skänk ur kung Ludvigs stall, En häst för parad och ståt, Förmådde ej mer vid trumpeternas skall Att bära sin herre framåt. En annan fåle i hast fick tas En ryttare sprang av sin häst: »Tag Blacken -- han är blott av bonderas, Men står sig båd' längst och bäst.» Den kung, som trofast med folket gick Att värna sin ärvda grund, Sin stridshäst också av folket fick Till tecken på fast förbund. Det var en syn för de djupa led, Då glad efter vunnet slag Kung Karl den löddrige klipparn red På denna sin hedersdag. Kring land och rike blev klipparn känd Från samma berömda strid, Hans breda bringa, hans starka länd Ej tjänte sämre i frid. Till nejder, där midnattssolen brann, Till Skånes böljande slätt Han rastlöst förde den enkle man, Som mente så väl och rätt. Var väld å färde, fick bonden ej sitt, Drog fogde en sveklig vinst, Då hördes den blackige klipparens ritt, När brottet det anade minst, Och höjdes i natten ett vådeldsrop På stadens fjärmaste malm, Han sågs i det släckande gardets hop Bland brakande bjälkar och kvalm Och då han nu var en huvudfigur Sen gammalt i eld och brand, »Brandklipparen» nämndes det trogna djur Utöver allt Sveriges land. II. Det var vid Kungsör, på sin säkra rygg En sexårig prins han bar. Hans gnäggning sade: du lille, var trygg! Jag tjänar dig som din far. Men liten blev stor. En reslig sven, Vars sextonde år gick in, Som herre och kung över svenske män Tog arv efter fader sin. Det arvet var trohet hos stora och små, Var styrka, välmakt och fred Och lydiga skuldror att vila uppå Och slutligen Brandklipparn med. Slet klipparen ont hos sin förre kung Vid nattlig vådeld ibland, Hos sonen vart tjänsten först riktigt tung, Då ropet skallade: brand! Ty var det ett enstaka hus förut, Som krävde en släckande flod, Nu brann det i självaste rikets kant, Och där måste släckas med blod. Så klädde sig folket i krigarskrud, Bantlär över rocken blå, Gick mangrant ut på en ynglings bud, Och klipparn han följde också. Nu gällde det bara gå blint framåt Emot en beväpnad värld Och vada i blod på var okänd stråt, Som Karl pekat ut med sitt svärd. Och namn som Klissov och Holofzin Bar ryktet andfått kring jord, Och barnen därhemma lärde in De konstiga främmande ord. Hur kriget slukade tropp på tropp, Ej spordes knot eller knyst. I luckorna ryckte blott nya opp Och skyllrade lydigt och tyst. Brandklipparen frågade ej: varthän? Och ännu mindre: varför? Men travade friskt bland snön i Ukrän Som på sin äng vid Kungsör. Från segerns förstfödde son till sist Tog lyckan tröttad sin hand En här, förtunnad av köld och brist, Förblödde på Vorsklas strand. Omkring sin hjälte slöto de blå En ständigt glesnande mur, Ej död, ej träldom de aktade på, Blott han komme lyckligt härur. »En häst, en häst att rädda vår kung, Ur hängbår krossad och stjälpt!» Brandklipparen kom över rökhöljd ljung, På honom kungen vart hjälpt. Med blickar och gnäggningar sade han till: Än kraft i senorna finns. Vår sårade herre jag akta vill Som fordom min lille prins. Till turk och hedning nu färden bar. Bak Dnjeperns brusande flod Brandklipparn med kungen i gott förvar På räddande stranden stod. Snart lyste mot Karl och hans trogna häst Halvmånen på Benders torn, Och Sveriges kung blev sultanens gäst, Och klipparn fick turkiskt korn. Men huvudet hängde, han sågs försmå Ett foder av läckraste smak -- Han hade ej vant sig beskydd att få Och kost under främmande tak. Mot konungens händer han strök sig lent, Och ängsligt hans gnäggning ljöd: Säg, skola vi så bliva borta rent Från Sverige och Sveriges bröd? -- Den länge sitter vid andras bord Från ljuv omsider blir led, Och på sin trotsige gäst från nord Blev turken slutligen vred. Sen först med lämpor han gjort försök, Den krumma sabeln han drog, Och klipparn stod åter bland eld och rök, Och kungen han högg och slog. Det var blott ett avskedsskämt, en lek Just efter kung Karls natur, Och paschan själv steg baklänges blek Ur lejonots farliga bur. Brandklipparen gjorde som sin monark: En turkisk häst kom för när, Men strax av järnskodda hovar en spark Han fick sig för sitt besvär. III. Kung Karl kom åter ur Österns band. Hans länge förmörkade sol Ånyo blodröd vid himlens rand Steg, färgande nordens pol. Att blåsa på krigets slocknande härd Han red genom dag och natt. För sådan herre och sådan färd Var klipparn för gammal och matt. Det var vid Lund. På de vida fält I rader blänkte gevär. Den tolfte Karl upp till mönstring ställt Sin yngsta, sin sista här. Han fann ej de solbrända bussar mer Med muskler gjutna i järn I gossar, som tyngdes av vapnen ner, Såg Sverige sitt hopp och värn. Ur landets hjärta en viskning steg: Se här mina sista barn! Vem plöjer min åker, vem sår min teg, Vem tröskar och kör till kvarn? För fyrti år sen på samma slätt, Som här ditt öga kan se, O kung, jag lovat mig helt åt din ätt, Nu har jag ej mer att ge. Kung Karl fick höra ett långsamt tramp, Såg Hultman, sin gamle lakej: »Vad leder du där för en ömklig kamp, Ty Blacken är det väl ej? Jo, sannerligen är det ej han... Välkommen, gossen min, hit! Jag undrar, om ännu du trava kan? Du kunde det sist i Turki't.» Kung Karl i sadeln svängde sig opp: »Nå, känner du slätten vid Lund?» En darrning flög genom klipparns kropp, Han segnade ner mot grund. En sakta gnäggning han från sig gav, Det låg en klagan däri: Jag mäktar ej mera -- herre, sitt av! Jag tror, att det är förbi. Kung Karl stod tankfull en lång minut: »Vad, Blacken oss överger, Då våra mödor rättan få slut Med ära i norskt kvarter!» Nu dånade trummorna över hed Mot himmel blygrå och kall Försvunno i fjärran de mörka led -- De drogo till Fredrikshall.

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Visan som Bellman fått uppslaget till Fredmans epistlar]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

---

[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]
[topp] | [till dagens visa 2001]

Lasse Lucidor den olycklige

Dagens visa 2002 maj 13

7:e visan text: Lasse Lucidor musik: Ulf Bagge (noter - Lucidor, Ulf Bagge, En bok för alla, 1993) Lät vem som vill gå sin väg till att löpa: Lät vem som vill rå sin vilja strax få: Med böner dyrt köpa den som vill bortlöpa är fåfängt omak: Ej suckan belöner när flickan hon söner att bliva rätt spak: Det tager ej lag en tvinga med böner mot eget behag. Lät löpa sin kos den icke vill bida: Att giva den ros som ej bliver hos jag intet kan lida ej heller mig kvida för sådant ett ras: När kattan uppsätter sin rumpa förlätter lär henne strax kas: av ymnoger mat man bliver för mätter förtretlig och lat. Jag gärna kan si det jungfrun hon skämtar och låter det bli när intet är ti: När klädet det flämtar man lättlig avhämtar att vädret det blås: Ja hästen vantrives enär som han drives att stående i bås: Den klockeljud hör var klockan hon klämtar han veta rätt bör. Lät bli Fillis då om mig till att tala till hustro dig få jag ej kan förmå: Ty kattost och fikon ell trollbär och krikon ej äre som ett: Allena dig välja min frihet försälja det vore visst lett: Mång sorger och pust ett äktenskap kvälja med frihets förlust. Vad tänker nu du? Du spinner och sömmer; Att bliva snart bru du menar visst nu: Emedan du drömmer du sanningen glömmer och tänker omsunst att kunna mig hija begynna till fria begära din gunst det mig icke bör men heller vill bija när du själv det gör. Det är hos Fillis sant jag haver dig ärat därhos ock bekant att du dig bebant och vittnen väl bärat att du mig begärat så högt som jag dig jag plägar slätt inga till kärlek att tvinga men älska de mig jag åter igen dem håller ej ringa men bliver god vän. Ej fria jag må men fri till att vara: Lät andra fortgå som hustro vill få: Jag låter dem fara allt uti en skara attt resa i frid: Till rida sig laga med kappa och kraga och hornen bredvid: Jag bliver benöjd (fast andra behaga) ej njuta den fröjd.

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 maj 13

text: E. A. Karlfeldt, Skalden Lucidor, 1915 Visan IV [Nedan 13:e visan, Ulf Bagge, Lucidor] är en realistisk bacchanal och som sådan förträffligt målande. Man sätter redan från början an på skarpaste allvar. Det gäller att nyttja timmarna och dricka som män. Här är ingen plats för drömmare, och ömma griller jagas på porten med skratt och skrål och saftiga ord. Och är det ej som man hörde Lucidor själv, då han for ut mot värden på Fimmelstången. En av de närvarande "dricker som en dräng" och svarar ej på skålarna som en ärliger svensker man; han skickas till sängs. Det finnes i denna visa intet som är spelat eller stiliserat. Där finnes intet mytologiskt element, intet lärt litterärt. Den är till gemytet besläktad med folk- och soldatvisan men har heller inga sökta beståndsdelar från dessa håll. Weckherlins "Trunkenheit" med sin krigiska bakgrund och sitt plumpt vulgära uttryckssätt kan ej ha inspirerat den. Det är en scen från en Stockholmskrog på 1660- eller 70-talet. Den eggande rytmen - här liksom i föregående under bacchisk yra löst ur pedantschemat i "blandad vers" - de starkt inrimmade, korta raderna som tyckas på samma gång markera den hetsiga dryckestakten och den underliggande orons jagande pulsslag, göra den till en helt konstnärlig dikt, ett litet mästerstycke i sin art. Av den visan har Bellman fått uppslaget till Fredmans epistlar. Men Lucidors bacchanal är antipastoral, medan Bellman sammansmälter idyll och krogbuller till ett organiskt helt i sånger, vari Bacchus och Fröja fira sitt triumferande biläger med markens fauner och nymfer som uppvaktande brudfölje.

Lasse Lucidor den olycklige

13:e visan text: Lasse Lucidor musik: Ulf Bagge (noter - Lucidor, Ulf Bagge, En bok för alla, 1993) Kom käre broder kom och lät oss denna dag dricka friskt i detta lag uti lust och behag driva bort hjärtegnag sa, lät glasen gå rundom: Vad hjälper att man daglig låter, gråter; Bort, pust, kom lust, med must av öl och vin, ett svin som är idag i lag med oss ogin. Vem ger en större kupp? Dräng fort, fort skölj ett glas pojke, snart ell du får bas bödlen må vara mas: Kom nu, nu vill vi tas intill allt är druckit upp. Den som för glas, stop, kannor, bolkar skolkar han må fritt gå, och trå han som med den blir vän lät si att I som jag i lag är män. Vi sitter du så tyst liksom du hadd´ ej mål? Drick hin lilla flickans skål som bor i nästan gål sjungom med lustigt skrål sen, han glaset haver kysst: Sa! Sa! så mått man glasen luta, ruta; vet hut, drick ut, din trut uppå min ed tål ved din svälg och bälg är tämlig vid och bred. Värd given hit tobak vi stå I som ett lamm vet I varken hut ell´ skam? Gån och gi´en pipor fram; Vilom oss från vårt glam så får ölet bättre smak när vi först två, tre pipor röka, smöka; Rätt så, tänd på, lät gå med bäste mak, stor sak att rök och smök står töknlik upp i tak. Hwip! det är fullt, gutår! Vem svarar tri på ra? Vill här ingen säga ja? Tack min bror det var bra! Rundadinellula! Allt är ute till en tår se nageln, så mått var till pricka dricka skänk i för tri, var si att rätt blir gjort, var fort bort spel, krakel, bort tärning, bräd och kort. Si käre, si si si hur ljuvligt vinet ler hur det spritter opp och ner drick, drick mig till jag ber 5, 6, 7 eller fler men jag stå kan står jag bi fast buken (det jag lell ej ämnar) rämnar res upp din kropp, säg topp stöt glas och stop ihop kom, kom drick om, den bortgår är en glop. Du dricker som en dräng och den ej svara kan som en ärlig svensker man utan är jungfru grann skriv (och giv till en ann) öl min herre! Gå i säng; Ty vi vill ingen som vill buga, truga. Drick rätt, bliv mätt, vårt sätt är såleds fatt och satt att han, som kan ej dricka, bjud godnatt.

[topp]

---

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

---

[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]