Trolldomsväsendet i Älvdalen
källa: Herm. Hofberg,
Genom Sveriges bygder,
Bonniers, 1882
Smittan
Genom en piga i Herrdals socken Härjedalen insmög sig den
vidskepelse, som fått namn av trolldomsväsendet, i Älvdalen,
där den inom kort vann ett djupt rotfäste bland det enkla folket,
att kronobetjäningen fann sig föranlåten att därom
ingiva rapport till landshövding Duvall i Falun i Maj 1668. Samtidigt
anmälde ock prosten Lars Elvius därstädes saken för
domkapitlet i Västerås. Skyndsamt spred sig villfarelsen även
till Mora och de andra socknarna, så att snart hela övre Dalarna
därav befanns smittad.
Blåkullafärderna
Trollpackorna, då de vilja föra barn med sig till Blåkulla,
sätta dem på ungsrakor och kvastar samt smörja dem ur ett
horn.
De medföra även en nål, varmed de sticka hål i
väggen, om de vilja obemärkt komma in i ett hus. Dessa hål
bliva då stora som dörrar eller grindar, allt efter behag, och
sluta sig, efter avlagt besök, åter av sig själva.
Trollpackan kommer alltid in i huset nattetid. Endast den, som hon påkallar,
vaknar, men denne kan varken ropa på hjälp eller undandraga
sig att följa med till det väntande gästabudet. Stugan upplyses
under tiden av det glänsande hornet, och trollpackan förer barnet
med sig antingen genom skorstenen eller hålet på väggen.
När hon kommit ut sätter hon barnet på taket, tills hon
hunnit samla så många som satan befallt henne.
Den sålunda samlade skaran föres nu genom luften på
hästar, kor eller människor, på vilka de rida bakifram.
Under färden inväntar trollpackan andra kamrater vid kyrkorna,
där hon sätter barnen på taket, under det hon själv
skaver något metall av klockorna eller silver från mässhaken,
som hon sedan, när hon rider genom skyarna, strör ut i luften
under bön, att hennes "själ ej må komma närmare Gud
än metallen åter till klockan."
Vid framkomsten synes Blåkulla för barnen liksom skinande
av eld, där satan antingen sitter mycket ansenlig i högsätet
eller ligger under bordet, men i bäggedera fallen bunden vid en järnkedja.
Sedan trollpackan hälsat honom på ett för detta släkte
alldeles egendomligt sätt, framför hon barnen till honom under
upprepade knäfall. Satan frågar då barnen, om de vilja
tjäna honom nitiskt och troget, emot löfte om glädje och
gästabud under hela livet och evig ro efter döden.
Tjusande av hans vänliga tal och åtbörder lova de vanligen
detta, och sedan förbundet blivit bekräftat med ett handslag,
märker satan dem antingen med en ristning i pannan eller ett bett
i lillfingret, varefter han med det droppande blodet inskriver deras namn
i en bok, samt skänker dem en silverpenning, som dock förvandlas
i en bark eller spån, om de någonsin yppa hemligheten.
Därefter tillagar trollpackan ett ståtligt gästabud,
där det går lustigt och bullersamt till och däri satan
själv stundom deltar, genom att spela med svansen under bordet eller
roa gästerna med mörksens gärningar. Till slut utropar hovmästaren
stället för nästa sammankomst.
I Blåkulla läras barnen av särskilda skolmästare
att "martera Fader vår och Tron" förbanna himmel och jord, förbanna
minne och sinne av trollkommissionen och årets gröda samt förbanna
alla fåglar utom skatan, i vars skepnad trollpackorna bruka förbyta
sig.
De gå sällan eller aldrig i kyrkan, utan i deras ställe
står en halmkärve, som likväl ingen annan ser, än
den, som själv är invigd i Blåkullehemligheterna.
Vid sina besök i avgrunden fila de med all makt på den kedja,
varmed satan är bunden, men när länken är nära
avnött kommer en ängel och åter löder den tillsamman.
Trollkommisionen
Den 13 Augusti 1669 sammanträdde trollkommissionen på Mora
strand och började genast rannsakningen, som fortsattes till den 21
i samma månad. De anklagade voro nästan alla kvinnor och barn.
Straffet lämpades efter deras större eller ringare gemenskap
med satan, och av de förra dömdes sjutton av de mest fruktade
trollpackorna att halshuggas och brännas på bål; och av
barnen icke mindre än etthundrafyrtioåtta att avstraffas med
ris.
S:t Bartolomeidag, den 24 Augusti voro trenne väldiga bål
uppförda på den höga sandbacken norr om älven gent
emot kyrkan, på det att de skulle synas både över Siljan
och Orsasjön. Dit utfördes nu de olyckliga offren och avrättades,
sju på det första, sex på det andra och fyra på
det tredje bålet.
|