Konungabesöket
text: Nils Lovén (Nicolovius)
Ingen konung hade i mannaminne visat sig för invånarna i
Skytts härad, då man i september 1801 fick den underrättelsen,
att kung Gustaf IV Adolf beslutat göra en utfart från Malmö
till Skanörs ljunghed för att jämte en del av hovherrarna
anställa harjakt.
Med spänd väntan församlade sig unga och gamla, underrättade
om att kungen lik andra resande följde vägen, vid den väg
han skulle färdas, för att en gång i sin levnad få
se, huru en kung såg ut.
Alltför ofta hade de i predikningar och andra på dem inverkande
tal hört Gud och kungen nämnas på en gång och uppmanats
att med undergivenhet iakttaga bäggederas bud och befallningar. Alltför
litet hade de mödat sig med att betänka det omätliga avståndet
mellan dessa tvenne maktäganden för att icke nu, då det
med ens gavs tillkänna att kungen skulle komma, vänta sig något
överjordiskt.
Tusenfaldiga voro bland de enfaldiga gissningarna, och det låter
otroligt, men det är dock sant, att knappast någon fanns som
icke trodde, att hans utseende skulle vara något övermänskligt
och att han, om han än var snarlik en människa, likväl
skulle visa sig med en förklarad lekamen.
Hans huvud tänkte de sig omgivet av en gloria, och ingen uppmärksamhet
lämnades åt de få bönders försäkringar,
vilka hade sett honom i Malmö.
Redan vid soluppgången samlades människor hoptals vid kungsvägen,
emedan man hört, att kungen skulle intaga sin frukost i Hammar. Att
han kunde äta, var redan en nyhet som förvånade, och man
undrade högeligen, huru det skulle gå till.
Då det led mot 7, deras vanliga frukosttid, var nyfikenheten stegrad
till det högsta, och med en slags bävan väntade man nu konungens
snara ankomst.
Vid den tiden framrullades för förstuguporten på prästgården
i Reng, den blåmålade Holsteinervagnen, framkörd av själva
gårdsdrängen Hans Persson, en gammal trotjänare, som i
sin ljusblåa högtidsrock avbidade prostens ankomst. Sätet,
som hängde på fjädrar, något lutande åt högra
sidan, där alltid prosten satt, var uppbäddat med de bästa
rödblommiga med gåsdun stoppade "åkedynorna". Det dröjde
ej länge, innan prosten kom och i sin söndagsdräkt intog
sin plats till höger om kusken och anviste mig en plats på ett
litet bräde vid deras fötter. Medelst en välkänd smackning
- läderpiskan hölls under vänstra armen endast som en prydnad
- sattes de stora hästarna till min stora förnöjelse i sin
vanliga lunk, och nu skulle man resa för att se kungen.
Hjärtat hoppade i mig av glädje och tusentals vidunderliga
föreställningar korsade varandra i min inbillning. "Kan kungen
flyga?" var min första fråga, vilken likväl besvarades
med ett för mig så sårande skratt, att jag beslöt
hålla inne med vidare förfrågningar, fastän den gode
prosten för att upprätta den nedslagenhet, som skrattet vållat
klappade mig vänligt på huvudet och sade: "Nej min gosse, kungen
håller sig mycket stadigare vid jorden än du."
Vagnen fortskred nu en stund under djup tystnad, vilken prosten troligtvis
begagnade till ett stilla övertänkande av sitt tal, till dess
Hans Persson, som under stillatigandet påtänkt, om ej kungens
ankomst skulle på något sätt kunna användas till
prästgårdens nytta, och som ansåg sin prost kunna frimodigt
tala med kungen, med vilken han ej tvivlade på att ju hans prost
stod på mycket förtrolig fot, undrade, om inte vördige
herr prosten skulle kunna be kungen, att han, medan han var där, sade
till husmännen, som säkert nu voro alla samlade, att de skulle
ordentligt fullgöra sina dagsverken. Varpå prosten svarade,
att sådant gick alldeles inte an, och fortsatte sitt tysta begrundande,
tills de framkommo till folkhopen, som skockades kring vagnen för
att bliva underrättad om, huru de skulle bära sig åt, när
kungen kom. Prosten sade dem, att de skulle taga av sig hattarna och ropa
"Gud bevare konungen!"
Men genom fjärdingsmännen hade länsmannen låtit
säga dem, att de skulle ropa "hurra", ett ord, som de aldrig förr
hört och som den sydskånska bonden hade svårt för
att uttala och aldrig borde befatta sig med. Emellertid blevo meningarna
delade emellan det gamla betydelsefulla Gud bevare konungen! och det då
ytterst nymodiga, meningslösa hurra, vilket det blir svårt för
överheten att få åter utbytt mot det svenska, ärliga
och allvarliga Gud bevare!
Med glädje hoppade jag ur vagnen och sällade mig till de väntande
pojkarna, som uppklättrade i träd och på tak. Äntligen
kom en vagn, ovanligt hög, en ofantlig målad kista på
fyra hjul, varpå sutto ett par silversmidda herrar med trekantiga
hattar. Vad som kunde förvaras i den kistan, var en hemlighet för
alla. Alla huvuden blottades, då vagnen passerade, men då en
liten åskådare, som ej kunde hinna upp att se, ivrigt och oroligt
ropade: "Är det kungen? Inte är det kungen?" svarades från
vagnen: "I helvete! När kungen kommer, får ni se en sju djälva
hop med folk."
Snart blev man underrättad om, att det var kungens kock, som kommit
med köket och svor som en "hundturk". De underrättade var de,
som hjälpte kocken i köket, där bygdens döttrar tävlade
om äran att biträda den silverbesmidde förnäme herren.
Flera av de vackraste, vilka han benådat med en och annan kyss, kände
sig fattade av en fåfänga, för vilken de ej förr anat
sig vara tillgängliga. Men de fulare, som ej bemärktes av kocken,
bemärkte däremot med så mycket större förtrytelse,
huru han kastade hela marker smör i elden för att tillvägabringa
en hastig värme och huru illa han i övrigt på allt sätt
hushållade med Guds gåvor.
Emellertid brann vid vägen det allmänna begäret att få
se kungen, och man tillviskade varandra, huru man skulle bära sig
åt, när han kom.
Skolmästaren hade samlats med skolbarnen och besått vägen
ett långt stycke utanför bygrinden med pillöv och pilkvistar
och ämnade vid kungens ankomst uppstämma ett hosianna.
En komminister, som var på förslag till pastoratet, hade,
utstyrd i sin för vinden fladdrande prästkappa, stigit upp på
en stor sten, varifrån han ämnade vid konungens förbifart
utropa: Gud bevare konung Gustaf den 4:de Adolf, den store!
Själva prosten, den älskvärde och vördnadsvärde
gubben, var kommen ur sitt vanliga lugn och överläste, under
det blodet brådstörtade genom alla ådror, med korta andetag
sitt nätta tal och var ej viss på, huruvida han skulle våga
att hålla det eller icke.
På alla gärdesgårdar och tak hade människor placerat
sig, och allas ögon voro vända åt vägen. "Där
kommer kungen!" ropade nu från ett tak en del barnungar, bland vilka
jag befann mig, och en dyning uppkom bland folkmassan och allas blickar
riktades mot ett moln, som uppsteg från vägen. Men snart framkom
ur det på en vitskummande kamp länsmannen med hatten på
nacken. Åter ett moln! Men det var länsherren, som framkom därutur
och lät ropa åt alla sidor: "Undan, nu kommer kungen!"
Och med en löpare framför sig framsurrade nu den kungliga
vagnen med sådan fart, att skolmästaren med sin kör ej
hann att skrika mer än ho
och magistern från sin sten ej medhann att ropa mer än Gud,
förrän vagnen var försvunnen.
Den kungliga vagnen insurrade nu genom bygrinden, där vångvaktaren,
som hörde till hurrapartiet, stod och, under det han ropade hurra,
bugade sig neder till jorden, utan att det märktes annorstädes
än i hans egen rygg.
Alla hundar i byn skällde som på vanliga människor.
Ingen av de mångfaldiga åskådarna kunde få reda
på, vilken som var kungen, emedan ingen av alla de som kommit motsvarade
det begrepp, som man gjort sig om majestät. Den som gjorde mest uppseendet
var kungens kusk, som svängde sin piska med ett mod och en liknöjdhet
om, var smällarna träffade, som tydligt bevittnade, att vara
en enväldig monarks kusk och alla bondhästars självbehärskare.
Vagnen stannade utanför den snyggaste gården i byn, där
ägaren, nämndemannen Mårten Nilsson, med en vördnadsfull
bugning emottog kungen och anhöll med något darrande stämma,
att hans majestät ville visa honom den nåden att inträda
under hans låga tak.
Kungen med sin svit gick direkt till bordet och måltiden började,
utan att bönderna hört någon bordsbön och ännu
mindre någon psalm.
Efter intagen frukost satte konungen sig till häst och red med
en talrik svit ned till ljungheden.
På aftonen återvände konungen till Malmö efter
att hava beriktigat sina undersåtares på Skanörs- och
Falsterbotrakten begrepp om majestätet.
|