Kvinnornas armé
text: Moa Martinson
Vi kvinnor ha hoppats i tusen år,
ty vi sågo hur himlarna varje vår
ljusnade långt ut i öster,
brunno i solglans i väster.
Vi kvinnor ha sjungit i tusen år
vid vagga och spis, som sig borde,
vi levde i hopp till var ljusnande vår
och väntade Herrens smorde.
Vi kvinnor ha gråtit i tusen år
vid vagga och spis som sig borde
på gator och torg, i kyrkor och vrår
vi spanat en Herrens smorde.
Men aldrig vi födde den ende son
som kunde all världen frälsa,
sagans jungfru dröjer ännu
att världens frälsare föda.
En gång voro vi unga,
våra kinder voro röda,
våra ögon klara.
Då buro vi barn i vårt sköte.
Vi sågo de blånande himlarna och tänkte:
det barn jag bär går en god tid till mötes,
nu är det svåraste och hårdaste arbete gjort,
världens åkrar äro plöjda,
säden lagras,
maskinerna gör allt tungt arbete,
det barn vi bär får tid att vända sitt ansikte
mot solen.
Kanske barnet vi bär kommer att lösa gåtan
om livet.
Maskinen gör det tunga arbetet,
skuldrorna behöva ej böjas,
ansiktet behöver ej hela dagen
hårt vändas ned mot jorden.
Vi sågo hur skördarna växte.
Vi buro barn i vårt sköte och arbetade hårt,
ty vi voro unga och starka.
Nu är det silverstrimmor i vårt hår.
Rynkorna ha ätit sig in i vårt anlete,
våra ögon äro dunkla av gråt och ängsel,
ty barnet vi bar, då när vi voro unga, är
vuxet nu,
men den lagrade säden, de goda maskinerna
gick åt i krigets tjänst.
Går åt till krig.
Likt hundar få människorna strida
om var beta bröd,
om var strimma sol;
om var liten jordteg striden stod;
hela jorden dryper av blod
och av kvinnors tårar.
De barn vi bar, då vi var unga och våra
ögon voro klara, äro vuxna nu.
Deras skuldror äro böjda,
ty vinden blåser kall över vägarna
och inga ögon utan hopp äro klara.
Efter lång svält fryser även den unge.
Till krig höves stora arméer
av levande folk och av hjärnor,
upp kvinnor och bilda arméer!
till strid för det goda i mänskan!
till strid emot kriget och svälten!
till strid mot den djuriska döden
kanonerna spyr över världen!
till strid emot giftgas och bomber!
till strid emot svältkrig och nesa!
all jordens kvinnor måste veta att
uppta sin kamp. - -
Nu strålar åter på jorden sol över
vårhimlar ljusa
men mörkt är i människohjärtat,
hoppet är släckt hos oss alla.
Vi kvinnor som födde barnen,
födde för krig och för svält,
oss höves att enigt strida
för fred och rätt på jorden.
Kvinnor! Alla! Alla! måste vi dra i fält,
ej höves oss sitta i vrårna
och drömma och hoppas i blindo
allt medan världen förbrinner
och åren och livet förrinner.
Till krig höves stora arméer
av levande folk och av hjärnor,
upp kvinnor och bilda arméer
till strid för de barn vi buro
den gången vår kind var röd
våra ögon klara.
Och skulle vårt liv vi våga
i striden för rätt och sanning,
så må då livet förrinna -
blott hoppet står åter på jorden.
|