Dagens visa
2003 maj 8

[topp]

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

LÄNK August Bondeson

melodin i midiformat

Jag fattar min penna Bondeson Nr. 300

Jag fattar min penna och det med en hast, att teckna de tankar, i hjärtat står fast, som ofta besvärat mitt sinne och mod. En gång, önskar jag, att den saken var god. Jag kan ej beskriva de tankar, jag bär, mitt blod sig förändrar, var gång som jag ser en flicka, förärad med dygd och behag, jag önskar att bliva dess maka var dag. Den flickan jag älskar och tänker uppå, hon liknas vid Venus på himmelen blå, i dygder och skönhet som dagen så klar, jag önskar, att vi finge bliva ett par. Ett brev har jag skrivit till flickan så kär, men gud är mitt vittne, att jag ej fick här den glädjen för brevet, jag tänker att få, ty hon vill detsamma alldeles försmå. De orden, de passar väl icke för mig, men blott för att låta den flickan för sig få veta, att visan för henne är gjord, det skönaste blomster, som fanns i vår nord. Nog finnes här flickor i tusendetal, men den, som jag älskar och haver i val, kan jag ej förglömma, förrän jag blir död. Ack, giv mig den vännen, du himmelske gud! Nog vet jag, att jag är för ringa till den, som jag här i världen har utvalt till vän; men kärleken giver mig alls ingen ro, förr än jag med henne i sällhet får bo. Om guld och de grönaste skogar jag fick för henne, i byte jag aldrig ingick; ty hon är mig kärast på denna här jord, dess make för mig finnes ej i vår nord. Om nöden det fordrade, gärna jag går för dig nu i döden, om också i år, blott jag dig fick möta i himmelens sal och sedan få glädjas i tusendetal. Ett Eden på jorden det bliver förvisst att älska en vän, som är utan all list, i tro och i kärlek är god mot sin vän, hon får visst detsamma av honom igen. Den, visan har skrivit, jag säger försann, han samlar sitt bröd uppå vatten och land, i Halland, det norra, han barnfödder är, i Gällinge socken, som jag minnes väl. Jag slutar min visa och tecknar mitt namn, Nils Petter jag heter, av ringaste stånd, men nöjd med den lotten, försynen mig gav, ty allting, det tager ett slut vid vår grav.

LÄNK August Bondeson

Dagens visa
2002 maj 8

LÄNK August Bondeson

Visan om Dagero och Nattero Bondeson Nr. 91

När jag var en liten dräng, Då skulle jag gå och fria, Jag fria´ till en gammal kär´ng, Jag trodde, det var en pia. Och aldrig fick jag dagero Och aldrig fick jag nattero För kär´ngen. Första natt, vi låg ihop, Så kysstes vi å klappa´s Och andra natt, vi låg ihop, Så betos vi och nappa´s. Och aldrig fick jag dagero Och aldrig fick jag nattero För kär´ngen. Och tredje natt, vi lågo ihop, Så bet hon mig i örat. Det vara´ väl i fjorton dar, Som int´ jag kunde höra. Och aldrig fick jag dagero Och aldrig fick jag nattero För kär´ngen. Och fjärde natt, vi låg ihop, Så bet hon mig i näsa´, Det vara´ väl i fjorton dar, Som int´ jag kunde fräsa. Och aldrig fick jag dagero Och aldrig fick jag nattero För kär´ngen. Så tog jag mig min lilla båt Och segla´ ut på hafvet, Och kär´ngen tog sitt grynesåll Och segla´ ner i kvafvet. Och då så fick jag dagero Och då så fick jag nattero För kär´ngen. Så satte jag mig i högsta träd Och bröt af stora grenar, Och kär´ngen låg på hafvets djup Och välta´ stora stenar. Och då så fick jag dagero Och då så fick jag nattero För kär´ngen.

LÄNK August Bondeson

Dagens visa
2001 maj 8

LÄNK August Bondeson

Farväl o moder Svea Bondeson Nr. 200

Farväl o moder Svea, nu reser jag från dig och tackar dig av hjärtat för det du fostrat mig. Mitt bröd du gav så ringa, det ofta ej förslog fast mången av den varan du givit mer än nog. Nu draga vi som fordom från dig till fjärran land utöver havets vågor långt bort till västerns strand. Där är ej ont om brödet när man vill bruka flit. Vi tacka må upptäckarn som viste vägen dit. Dock älskar jag dig Sverige, mitt kära fosterland och vill ogärna byta mot västerns präriesand, men när det gäller brödet är tveksamheten slut. Vi få som skogens fåglar ur redet flyga ut. I en av dina dalar min vagga stod en gång, som barn jag där har vandrat med munterhet och sång. Där har jag plockat blommor, där har jag plockat bär, ej någon vrå på jorden kan bliva mig så kär. Farväl med er ni furor, ni björkar, al och lind, ni vackra sommarnätter med ljumma västanvind! Nu kommer livets allvar och stör min ungdoms ro. Jag måste ut i världen, Gud vet var jag skall bo. Och när jag skulle resa från hem och fosterland, då fälldes många tårar och hjärtat stod i brand. Jag vände mig på vägen, med tårad blick jag såg till kära barndomshemmet i dalen där det låg. Till Göteborg dit kom jag så trött i varje lem, jag var så tung om hjärtat, jag hade intet hem. Där finnes emigranter, båd stora och båd små, som skulle bli mitt sällskap ut över böljan blå. Snart vänskapen var stiftad, vi tryckte allas hand, vi voro alla söner av samma fosterland. Vi bådo allesammans vår Herre vara med och steg ombord på skeppet, som låg på strandens redd. Kaptenen stod på däcket, kommandot tog i hand. Vi svängde våra hattar åt dem som stod på land. Farväl med Sveriges stränder, med vikar och med sund. O, vad det kändes bittert i denna avskedsstund. Med hjärtat fullt av vemod jag stod och såg uppå hur mer och mer mitt Sverige försvann uti det blå. Ja, jag kan icke neka, mitt hjärta stod i brand när jag såg Sverige sjunka vid horisontens rand. Jag tänkte på min fader, jag tänkte på min mor, de kanske slutat leva härnäst när gräset gror. Men uppå deras gravar ett kors skall stå på vakt, som nog skall visa platsen där far och mor man lagt. Hur glad jag skulle bliva om jag kom hem igen, hem till mitt gamla Sverige och till mitt barndomshem. Där är mitt hjärta hemma, där såg jag solen först, jag kan det icke glömma, min längtan dit är störst.

LÄNK August Bondeson

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm