Astolfskvädet
text: P. D. A. Atterbom
melodi: noterad efter sång
av Fru Thorun Munthe
Noter:
den svenska Kärleksvisan,
Knut Brodin,
Westin, 1958
De lindar stå under borgatorn,
där sömma de jungfrur tolv.
Där leka två ädela konungabarn
tillsammans på höganloftsgolv.
Kung Astolf han slår stålhandsken i bord
och talade dessa ord:
"Den yppersta konung jag vara vill
som någonsin funnits på jord."
När dag rinner upp
sover kärestan djupt under linden.
Ack bleve den yppersta konung du,
som levat i alla land
och jag ville vara en ring av guld
och sitta på konungens hand.
Det blev dig så svårt att vara en ring
och sitta på konungens hand.
Han tvår den så ofta i mannablod
och mister en finger i bland.
När dag rinner upp
sover kärestan djupt under linden.
Då skulle du vara den käckaste sven,
som nånsin i gullsadel satt
och jag ville vara en fjäder så vit
och vaja från riddarens hatt.
Det blir dig så svårt att som fjäder så lätt
få vaja från riddarens hatt;
där gnistra på stål de svärdshugg så tätt
som stjärnor i vinternatt.
När dag rinner upp
sover kärestan djupt under linden.
Då skulle du vara den klaraste å
som flöte på gullsands bädd,
och jag ville vara så liten en and
och simma från brädd till brädd.
Det blir dig så svårt att vara en and
och simma från brädd till brädd;
när jägaren arla går ut på jakt,
den skjuts eller bortflyger rädd.
När dag rinner upp
sover kärestan djupt under linden.
Då skulle du vara den stoltaste hjort
som lopp genom villande skog,
och jag ville vara så liten en hind
och dansa vid kronhjortens bog.
Det blir dig så svårt att vara en hind
och dansa vid kronhjortens bog;
i snåret brummar den ludna björn,
han grepe den hinden fullnog.
När dag rinner upp
sover kärestan djupt under linden.
Då skulle du vara den fagraste lind,
som grönska kunde på jord,
och jag ville vara ett strå av gräs
och gro över lindens fot.
Det blir dig så svårt att vara ett strå
och gro över lindens rot.
Det spädaste lamm, som i marken går,
kan trampa det under sin fot.
När dag rinner upp
sover kärestan djupt under linden.
Då skulle du vara den högsta ek,
som stånda kunde på äng,
och jag ville vara en kvittrande trast
och reda i toppen min säng.
Det blir dig så svårt att vara en trast
och reda i toppen ditt bo;
det lyssnar så mången på trastens sång
och skrämmer den upp ur sin ro.
När dag rinner upp
sover kärestan djupt under linden.
Så bliv då en kyrka på Nordanhed,
en kyrka så härlig som stor
och jag ville bliva ett altar av sölv
och stå i dess heliga kor.
Helt listigt då talte de tärnor tolv:
"och glöm ej den mö du har fäst.
Av alla som varit i världen till,
hon unnar dig allra bäst."
När dag rinner upp
sover kärestan djupt under linden.
| 
