Jukebox Tebordet |
Jukebox Tebordet |
Kommunistiska MP3:or |
 |
|
DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm
|
La Marseillaise |
Dagens visa
|
|
Grafiken: Mirabeau Ludvig XVI Camille Desmoulins |
[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]
La Marseillaise |
|
melodin i midi format
|
[Det är ett uppror! - Nej, sire, det är en revolution]
[Marseljäsen (1)] | [Marseljäsen (2)]
[nästa] | [innehåll] | [topp]
|
text: F. A. Mignet svensk text: Thora Hammarsköld Ur Franska revolutionens historia från år 1789 till år 1814 Axel Hellstens förlag, 1863 Den 5 Maj 1789 var den till riksständernas öppnande bestämda dagen. En religiös högtidlighet ägde rum dagen före deras installering. Konungen, hans familj, hans ministrar och de trenne ståndens deputerande begåvo sig i ett högtidligt tåg från kyrkan Notre-Dame till den helige Ludvigs kyrka, för att där avhöra riksdagsmässan. De deputerade uppropades och infördes efter den år 1614 fastställda ordningen. Prästeståndet fördes till höger och adeln till vänster om den i salens bakgrund uppresta tronen, mittemot vilken tredje ståndet ställdes. Ludvig XVI nedsatte sig på tronen och så snart han hade påsatt sig hatten, betäckte de trenne stånden även på en gång sina huvuden. Ofrälse ståndet följde, i strid mot de gamla riksständernas bruk, utan tvekan prästeståndets och adelns exempel; den tid var numera förbi, då tredje ståndet måste stå med blottat huvud och tala endast knäböjande. Man avvaktade därpå under tystnad konungens ord. Man var ivrig att erfara regeringens verkliga avsikter med avseende på riksständerna. Ville den bringa den nya församlingen till likhet med den gamla eller skulle den medgiva denna den roll, som statens behov och omständigheternas vikt anvisade den. "Mina herrar", sade konungen med rörelse, "denna av mitt hjärta så mycket efterlängtade dag är äntligen kommen och jag ser mig omgiven av det folks representanter, över vilket jag gör mig en ära av att härska. En lång tidsrymd har förflutit sedan riksständernas senaste sammanträde, och ehuru dessa församlingars inkallande tycktes hava fallit ur bruk, har jag likväl icke tvekat att återställa en plägsed, varav riket kan hämta ny styrka, och som åt nationen kan öppna en ny källa till lycka." Den 6 Maj, dagen efter riksdagens öppnande, begåvo sig adeln och prästeståndet till sina särskilda sessionsrum och konstituerade sig. Det tredje ståndet, åt vilket man till följe av dess fördubblade representation hade inrymt ständersalen, såsom den största, inväntade där de båda andra stånden; det ansåg sin ställning såsom provisorisk, sina ledamöter såsom presumtiva ombud, och antog ett slags overksamhetssystem till dess adeln och prästerskapet hade förenat sig med detsamma. Då började en minnesvärd strid, vars utgång måste avgöra, huruvida revolutionen skulle fortgå eller avstanna. Frankrikes hela framtid låg i ståndens splittring eller förening. Adeln ville icke veta av någon personlig omröstning, och de ofrälse åter av ingen ståndsomröstning. Dagen efter detta fientliga beslut inbjöd ofrälse ståndet, som hade beslutat att förklara sig såsom nationalförsamling, prästeståndet i Guds, i fredens och i det allmänna bästas namn att förena sig med detsamma. Ofrälse ståndet konstituerade sig den 17 juni till nationalförsamling. Den ryktbara sessionen av den 23 Juni. Konungen inträdde omgiven med maktens hela ståt. Det tal han höll, stegrade missnöjet på det högsta, genom den härskarton varmed han föreskrev sådana åtgärder, som allmänna meningen och församlingen hade förkastat. Konungen klandrade församlingens uppförande, vilken han ej erkände som annat, än tredje ståndets ombud; han förklarade alla deras beslut för ogiltiga, påbjöd ståndens bibehållande, föreskrev reformerna och deras gränser, ålade riksständerna att antaga dem och hotade med att upplösa ständerförsamlingen samt ensam i sina händer övertaga omsorgen om rikets väl, i fall han från deras sida rönte något vidare motstånd. Efter denna framställning av sin kungliga myndighet, avlägsnade sig Ludvig XVI med en befallning till de deputerade att åtskiljas. Prästerskapet och adeln lydde. Folkombuden kvarstannade orörliga, tysta och harmsna på sina platser, vilken hållning de för en stund bibehöllo. Plötsligt avbröt Mirabeau tystnaden med de orden: "Mina herrar, jag tillstår att vad ni förnummit kunde leda till fäderneslandets frälsning, om icke despotismens gåvor alltid voro farliga. Vad betyder denna skymfliga diktatur? Vapenståt, nationaltemplets ohelgande, i avsikt att anbefalla eder att vara lyckliga! Vem är det, som anbefaller eder detta? Er fullmäktig, han som i stället bör emottaga dem av eder, av oss, mina herrar, som äro beklädda med ett politiskt och okränkbart prästämbete; av oss slutligen, av vilka allena tjugofem millioner människor vänta en säker lycka, emedan den måste bliva bifallen, given och emottagen av alla. Men friheten i edra rådplägningar är fjättrad; en militärstyrka omgiver församlingen! Var äro folkets fiender? Är Catilina vid våra portar? Jag fordrar, att ni betäcker er med er värdighet, med er lagstiftande makt, och håller eder troget vid helgden av er ed; den tillåter oss icke att åtskiljas förr än vi hava fullbordat författningen." Då överceremonimästaren såg att församlingen icke åtskildes, erinrade han dem om konungens befallning. "Gå och säg er herre", utropade Mirabeau, "att vi äro här på folkets befallning och att ingenting annat än bajonetternas makt skall driva oss härifrån." "Ni är i dag, vad ni var i går", tillade Sièyes med lugn; "låtom oss överlägga." Och full av beslutsamhet och värdighet började församlingen rådpläga. På Camus´ förslag vidblev den alla sina beslut, och på Mirabeau´s påbjöd den sina medlemmars okränkbarhet. Denna dag gick konungamakten förlorad. Rättigheten att framställa lagförslag och moraliska makten övergingo från monarken till församlingen. Men så snart Ludvig XVI:s rådgivare återhämtat sig från den första förskräckelsen över nederlaget, beslöto de att taga sin tillflykt till bajonetterna, sedan de misslyckats med användandet av maktspråk. Versailles erhöll utseende av ett läger; ständersalen var omgiven av vakt, och inträde förvägrades borgarna; Paris var inneslutet av flera armékårer. Det började, den 11 Juli med Neckers landsförvisning och ministärens fullkomliga förnyande. Dagen därpå, söndagen den 12 Juli, fram emot klockan 4 eftermiddagen, erfor man i Paris Neckers onåd och hans avresa i landsflykten. Inom få ögonblick var staden i den häftigaste rörelse; folkskockningar bildades på alla håll; mer än 10000 människor begåvo sig till Palais-Royal, uppskakade genom denna nyhet, beredda till allt, men utan att veta vad de skulle företaga sig. En ung man, djärvare än de övriga och tillika en av de vanliga folktalarna, Camille Desmoulins, uppstiger på ett bord, med en pistol i handen, och utropar: "Medborgare, intet ögonblick är att förlora; Neckers avskedande är larmsignalen till en ny Bartolomeinatt för fosterlandsvännerna. Ännu denna afton skola alla schweiziska och tyska bataljoner inrycka från Marsfältet för att mörda oss! Endast en utväg återstår oss, den att gripa till vapen." Larmande bifallsrop gilla dessa ord. Han föreslår att man skall anlägga kokarder på det man måtte kunna igenkänna och försvara varandra. "Vill ni", sade han, "hava den gröna, hoppets färg, eller den röda, den fria Cincinnatiordens färg?" "Den gröna, den gröna!" utropade folkmassan. Talaren nedstiger från bordet och fäster ett lövblad på sin hatt, vilket exempel därpå följes av hela hopen; kastanjeträden vid Palais-Royal bliva nästan avlövade och folkmassan begiver sig larmande till bildhuggaren Curtius. Man tager Neckers och hertigen av Orléans byster, ty ett rykte hade utbrett sig, att även den sistnämde skulle landsförvisas; man omgiver dem med krusflor, och bär dem i triumf med sig. Detta tåg går genom gatorna St. Martin, St. Denis och St. Honoré och tillväxer med varje steg. Sålunda skrider tåget framåt till Ludvig XV:s torg. Här angripes den av prinsens af Lambesc dragoner; den håller stånd i några ögonblick, men genombrytes därefter, då en av bystbärarna jämte en fransk livgardist dödas. Franska livgardet var gynnsamt stämt för folkets sak. Natten mellan 12 och 13 förflöt under oreda och förskräckelse. I Paris antog uppresningen den 13 Juli en mera regelbunden beskaffenhet. Inom mindre än fyra timmar var planen utkastad, övervägd, antagen, tryckt och anslagen. Man bestämde att borgargardet skulle tills vidare ökas till 48000 man. Alla medborgare uppmanades att låta inskriva sig därvid; varje distrikt hade sin bataljon, varje bataljon sin anförare. Den gröna kokarden utbyttes därefter mot den röda och blå, som vore stadens färger. Notarierna vid Châtelet och i hovrätten, fältskärseleverna, soldaterna vid stadsvakten och, vad som var ännu viktigare, franska livgardet erbjöd församlingen sina tjänster. Patruller började bildas och tåga genom gatorna. Folket väntade med otålighet; trots löften, gevären kommo icke, aftonen inbröt och man fruktade under natten ett anfall från truppernas sida. Följande morgonen, den 14 Juli, helt tidigt, begärde folket, som dagen förut icke hade kunnat finna vapen, av utskottet sådana, samt förebrådde det därjämte föregående dagens avslag och undanflykter. Utskottet hade förgäves låtit eftersöka vapen; inga hade ankommit från Charleville, inga hade man funnit hos Karthäuserna, och till och med arsenalen var tom. Folket, som denna dag icke åtnöjde sig med några undskyllningar, och som allt mer och mer trodde sig vara förrått, begav sig i massa till invalidhotellet, vilket innehöll ett betydligt vapenförråd. Det visade ingen fruktan för de på Marsfältet lägrade trupperna, inträngde, oaktat guvernörens, herr de Sombreuils, föreställningar, i det inre av hotellet, fann i källaren gömda 28000 gevär, bemäktigade sig dem, tog sablar, värjor och kanoner, samt bortförde alla dessa vapen i triumf. Kanonerna uppställdes vid ingången till förstäderna, vid Tuilerierna, på strandgatorna och på broarna, till huvudstadens skydd mot truppernas angrepp, vilket man varje ögonblick motsåg. Från klockan 9 på morgonen till klockan 2 på dagen genljöd från ena ändan av Paris till den andra blott ett lösen: "Till Bastiljen! till Bastiljen." Från alla kvarter begåvo sig borgarna dit truppvis, beväpnade med gevär, pikar och sablar. Den hop, som omgav densamma, var redan betydlig; fästningens skiltvakter voro på sina poster, och vindbryggorna uppdragna som i krigstider. Den otåliga mängden fordrade fästningens uppgivande. Tid efter annan höjdes mitt ibland dem ropet: Vi vilja hava Bastiljen! Vi vilja hava Bastiljen! - "Kamrater", utropade en gubbe, "vad hava vi att skaffa med dessa förrädare? Framåt, följen mig; inom två timmar skall Bastiljen vara intagen". Belägringen hade redan fortgått i mera än fyra timmars tid, då franska livgardet ditkom med kanoner. Dess ankomst gav striden en annan vändning. Guvernören, den olycklige Delaunay, vilken anade det öde som förestod honom ville spränga Bastiljen i luften och begrava sig under fästningens och förstadens spillror. "Släpp ned bryggorna!; och inget ont skall vederfaras er". På denna försäkran öppnade de porten och nedfällde bryggan, varefter de belägrade rusade in i Bastiljen. Guvernören, några schweizare mördades av den oförsonliga hopen. Seger! Seger! Frihet! hördes ropet. Det var Bastiljens erövrare. Om morgonen, den 15 Juli, utsåg nationalförsamlingen en deputation, som skulle föreställa Ludvig XVI de svåra olyckor, vilka en längre fortsatt vägran, ett borttagande av trupper, otvivelaktigt skulle hava till följd. Då, just som de fullmäktige skulle begiva sig på väg, hejdade Mirabeau dem med de orden: "Säg honom då, ja, säg honom, att de främmande horder, av vilka vi äro omvärvda, i går hava mottagit besök av prinsar och prinsessor, av manliga och kvinnliga gunstlingar, samt av dem erhållit smicker, uppmuntringar och gåvor; säg honom att under hela natten hava dessa med guld och vin fullproppade utländska hejdukar i sina gudlösa sånger förutsagt Frankrikes träldom, och under sina råa löften åkallat nationalförsamlingens fördärv; säg honom att till och med i hans palats hava hovmännen förenat sina danser med ljudet av denna barbariska musik, och sålunda givit förespelet till Bartolomeinatten! Säg honom, att denne Henrik, vars minne världen välsignar, den bland hans förfäder, som konungen helst ville taga till förebild, lät införa livsmedel i det upproriska Paris, som han själv belägrade, under det konungens grymme rådgivare i dess ställe låta tillbakavisa den spannmål, vilken handeln tillför det trogna och uthungrade Paris." Men i samma ögonblick ämnade konungen själv begiva sig till församlingen. Hertigen af Liancourt hade begagnat sig av det fria tillträde till hans person, vilket hertigens befattning som övergarderobmästare förskaffade honom, för att under nattens lopp låta konungen få kännedom om livgardets avfall samt Bastiljens stormning och intagande. Vid dessa underrättelser, varom hans rådgivare lämnat honom i okunnighet, utropade den överraskande monarken: Det är ett uppror! - Nej, sire, det är en revolution! |
[nästa] | [innehåll] | [topp]
|
melodin i midi format
|
Marseljäsensvensk text:Carl Vilhelm August Strandberg (1818-1877) "Talis Qualis" Har även skrivit texten till vår Kungssång. Edvard Fredins text, nedan i original har lagt grunden till den moderniserade officiella texten. Framåt, I barn av samma fäder,
Vad vill då denna legoskara?
Ha, skall åt främmande pultroner
Tyranner, darren! - Pliktförgätna,
Fransoser, ädla krigarskara,
Den hemlandskärlek, kom och härda
|
[nästa] | [innehåll] | [topp]
|
melodin i midi format
|
Marseljäsen.(1889)svensk text: Edvard Fredin (1857-1889)ur Efterlemnade Dikter af Edvard Fredin, Albert Bonniers Förlag 1890 Framåt, I barn av fosterlandet,
Hvad vill då denna hord af trälar,
Hvad? Skola fämlingar befalla
Ve! er, tyranner! Ve! och bäfva!
Dock, skona denna arma skara,
O, kärlek, du, till fosterjorden,
|
|
melodin i midi format
|
| Året är 1792. | Diktades natten mellan den 25 och 26 april. |
| Diktaren hade inspirerats av Borgmästaren Baron de Dietrich i Strassbourg. | |
| Sången adopterades av jakobinerna. | |
| Sången sjöngs den 25 juni vid jakobinernas partifest i Marseille. | |
| Den 26 juni avtrycktes den i "Journal de départements méridionaux". | |
| Sången utdelades till de frivilliga, som avtågade till Paris sjungandes intog Seinestaden den 30 juli. | |
| Sjöngs vid stormningen av Tuilerierna den 10 augusti. | |
| Baron de Dietrich (se ovan) fick samma år och till tonerna av den sång han hade sått fröet till, bestiga schavotten. | |
| Året är 1795. | Bestämdes att sången skulle vara Frankrikes nationalsång. |
| Den republikanska generalen, Napoleon: | ... krävde en förstärkning på 10000 man eller en upplaga av Marseljäsen. |
| Carlyle: | Marseljäsens toner skola komma blodet att sjuda i människors ådror, och hela arméer och folkmassor skola sjunga den, med ögon, som på en gång gråta och spruta lågor, med hjärtan som trotsa död, despoter och djävlar. |
| Marseljäsen var förbjuden under Napoleontiden (1799-1815) och restaureringsperioden (1815-1830) | Efter julirevolutionen 1830 kom den åter till heders men förkastades på nytt av Napoleon III. |
| Först 1879 accepterades Marseljäsen på nytt, och 1887 tillsattes en kommitté, som slutgiltigt skulle redigera sången till en officiell utgåva. | |
|
Marseljäsens diktare som ironiskt och farligt nog var rojalist blev dock snart bortglömd. Endast med den
största möda kunde han förtjäna till de små smulor,
han behövde för sitt uppehälle.
År 1825 kastades han i fängelse då han ej var i stånd att inlösa en växel på 500 francs. Visdiktaren Béranger hjälpte honom ut ur fängelset och senare med de pengar han fått in då en medaljong föreställande diktaren (av bildhuggaren David dÁngers) auktionerades ut. Med julirevolutionen 1830 fick han en liten pension och hederslegionens kors. Diktaren somnade in natten mellan den 24 och 25 juni 1836. |
|
| Beträffande Rouget de Lisles kompositörskap ha tvivelsmål yppats i avseende på originaliteten. Melodin har påvisats ursprungligen tillhöra inledningen till Grisons oratorium Ester (med ord av Racine). |
[topp]
|
DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm
|
[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida] | [innehåll] | [topp]