Jerusalems skomakare
text: Vitalis
Erik Sjöberg (1794-1823)
Det bodde en gång i Jerusalems stad
En högvis skomakare, ättling av Gad;
Han månde så starkt sig på statssaker slå,
Att frun mitt i vintern fick barfotad gå.
Mång källare fanns i Jerusalems stad
Där mästare stavade tidningars blad,
De läste sin Argus och tömde sitt glas,
Och dagarna spilldes, som vin på kalas.
Därifrån gick han ofta med vin i sitt skägg
Och stångades grymt emot plank och mot vägg.
Men när han kom hem uti svindlande rus,
Blev demokrati uti skomakarns hus.
Och kråmade sig, som en tupp när han gal,
Höll Mästarn för bröderna kostliga tal,
Och bröderna lånade örat så gla´,
Ty mästerligt var allt, vad mästaren sa.
En afton, när punschen var stark med besked,
Från tronen de störtade kejsaren ned;
men kejsarn, som länge ej visste sin dom,
Satt lugn, med sin spira och krona, i Rom.
Omsider, när händelsevis han försport
Den bragd, som med tungan skomakaren gjort,
Han skickade genast en kärlig invit
Med ilande bud till vår Israëlit.
Och in steg gevalgern med stav uti hand,
På mästaren lades båd´ boja och band.
Då gömde hans barn sig, hans hustru hon grät,
Och skomakarn gjorde, vad läsaren vet.
Nu satt han en tid uppå vatten och bröd:
Vältalighet bragte vår man i den nöd;
Men när som hans fasta var lupen till slut,
Han kröp, som en mumie, ur fängelset ut.
Men uti den tiden var högst uppå mod,
Att lägga sig i vad man icke förstod.
Han hade nu hågen för statssaker mist,
I stället beslöt han att bli Ateist.
Då sålade mästarn i hast hop en bok,
Där Gud uti himlen från tronen han vrok.
På storverk blott lekte vår mans fantasi;
De mäktiga kunde han ej låta bli.
En dag, då han djupt spekulerande gick,
Han hastigt en brånad i fötterna fick,
Och började skala allt över den slätt,
Som fan kommer efter med hela sin ätt.
Jag vill ock förtälja, hur därmed var fatt,
Han hörde ur klippan ett blånande skratt,
Och fåglarna sjöngo, som de kunde bäst,
Och sade: Skomakare, bliv vid din läst!
Nu stridde väl andar mot hans teori,
Dock kunde han ej från sin ångest bli fri;
Ty var han än sprang, över berg, över fält,
Det gyllene ordspråket klingade gällt.
Skomakarn än löper, och år ifrån år
Lästknippan på ryggen hon danglar och slår.
Förgät mig ej! ropar hans lästknippa så,
Att ryggen blir, liksom förgät-mig-ej, blå.
En rådman i Strängnäs på ära och tro
Bedyrar sig sett vår skomakare gno
Rakt landsvägen utåt på mosslupna ben
Vid månens och stjärnornas tindrande sken.
|