Midi Scans of Player Piano Music Rolls (1) |
Midi Scans of Player Piano Music Rolls (2) |
88-note jazz piano rolls |
Luciano´s Piano Bar |
JOHN FARRELL - THE JAZZ MASTER |
The Piano Bar |
| melodin i midiformat |
| Dagens visa 2003 juni 7 |
La Paloma
|
[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]
[Om en dödsfarlig idé att bygga en enskild teater]
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |
| Dagens visa 2002 juni 7 |
|
Mauritz Cramær dog i början av november det händelserika
1848. I Söndagsbladets runa kunde läsas att "Symamsellernas författare
begivit sig till den andra världen för att inte mera i denna
vara herr Blanche till besvär".
Symamsellerna, ett realistiskt och mustigt folklustspel med bra miljö och roliga kupletter spelades tjugofem välbesatta föreställningar i följd under Mauritz Cramærs dödsår - 1848. Märkt av sjukdomen vågade Mauritz Cramær själv se en av de sista föreställningarna och höra publikens bifall. Tio år tidigare hade han som bokhållare blivit anklagad för förskingring, men blivit frikänd då det visade sig att felet var en slarvig notering i bokföringen. Men den ökända polismästaren Hultberg missade inte chansen att plåga de stackars stockholmare som befanns sig av någon anledning i polishuset. Mauritz Cramær var inget undantag. Och en följd av orättvisor och övervåld, blev han bitter till sinnes. Under de sista åren av sitt liv fick han träda fram som författare till pjäser som sattes upp på Stockholms teatrar. En av Mauritz Cramærs visor lever fortfarande. Den hörs ofta på kalas. Kaffevisan, en visa där det är tillåtet att ändra i texten efter behag. Av allt det goda som man förtär ingår i komedin Femhundra riksdaler banko, uppförd på Mindre teatern våren 1846. Fredrik Deland, teaterdirektören, skådespelaren, vännen, besökte teaterförfattaren på sjukhuset. Per Anders Fogelström skriver om Mauritz Cramær på några sidor i Komikern - Roman om en teaterfamilj (Deland). Kaffevisan har med säkerhet sjungits på något kalas i kväll någonstans i Sveriges avlånga land. Den svenska visan lever och mår bra! |
| Kaffevisan |
| melodin i midi format |
Mamsellernaur skådespelet Symamsellernatext: Mauritz Cramær (1818-1848)
Vi skulle ansedda bli som noll,
Till källarmästarens stora risk
När sprätten söker små äventyr,
Hur bråttom Sundborg och Leja ha
När Guerra slutat sin kavalkad,
Om vi ej funnes, gick allt på tok,
|
[topp] | [till dagens visa 2002]
LÄNKLäs mer om Anders Lindeberg |
|
Anders Lindeberg
Huru ofta höra vi ej yttras om någon person: "Han lever för sin idé!" Men huru sällan är ej detta i själva verket händelsen. Huru helt annorlunda blev ej Lindebergs första idé omhuldad och bevarad från glömskans damm! För andras ögon kunde det ibland se ut som om han övergivit målet och uppgivit striden, men inför hans egna ögon levde det i oförminskad skönhet och trohet. Året är 1834. En penna kan vara ett farligt vapen var som helst, men en politisk penna är naturligtvis den farligaste, emedan den har till sitt förfogande en bestämd övertygelse och till sitt stöd ett faktum, ty utom dessa båda viktiga vilopunkter, skulle så kallade "politiska anfall" lätt råka att komma ned i den litteraturdy, där skandalen tvättar sitt linne utan att någonsin få det rent. Utan alla kommentarier återvända vi således till teaterfrågan, som under alla tider och nu allra mest låg och grodde i Lindebergs både sinne, hjärta och huvud. Han hade kommit in i det studium då tålamodet brutit sina fjättrar, och det heta blodet, om än för en högst liten tid, erövrat väldet. Denna period begagnade han att till Justitie-ombudsmannen ingiva en skrift: "Upplysningar rörande kungliga teatern", vilken skrift, tillagd till hans föregående bittra anfall, ansågs så förgriplig, att dess författare anklagades för majestätsbrott. Hovrätten dömde honom till döden och högsta domstolen stadfäste utslaget. Det oerhörda uppseende, som inom hela landet, från palats till koja, väcktes av denna process, var så mäktigt, att den obetydligaste tidning genast skulle funnit sin oundvikliga undergång om den ej kunnat fylla sina spalter, icke blott med vad Stockholmstidningarna reproducerade, utan även med en mängd mer och mindre trovärdiga gissningar angående processens nästa fas. Denna kom, och meddelade att konungen förändrat dödstraffet till tre års fängelse å fästning. Nu tänkte man sig att ett allmänt jubel borde utbryta. Men sådan blev icke händelsen. En hel hop människor, vilka, sedan de gissat sig trötta hit och dit, och under ett slags vild feberhänförelse på varjehanda sätt fört buller över det oerhörda i så väl anklagelsen som domen, blevo ändå nu liksom litet modstulna, pratande högt om idel inconseqvenser, och om huru märkvärdigt det ändå, ifall olyckan ägt rum, skulle ha varit att få läsa om på vad sätt en författare som Lindeberg skulle ha betett sig vid själva katastrofen. Säkert förträffligt, ty, efter allt vad man hört av hans försvarsskrift, var han just en sådan karaktär, som i alla tider med heder kunnat omtalas såsom bevis på huru en man under slika omständigheter kan möta döden. Och ett sådant bevis ... Ja, ja. Man behöver väl icke tala om allt vad man tänker! Största delen av människorna erfor en lättnad, som åter satte ned den nervösa spänningen, och tackade Gud att, orsaken måtte varit vilken som helst, man längre slapp att vänta det värsta. Men en tredje avdelning retades till storm därför, att då domen skulle rättas den icke rättades så fullständigt att hela saken med detsamma tog slut. Och allt detta buller i landet, vilket återljöd upp till huvudstaden, tog ingen ända förr än Stockholmstidningarna plötsligt förkunnade en ny fas i saken. Då utbrast jublet ända i sky! Lindeberg hade avslagit den erbjudna nåden. I en skrift till överståthållareämbetet förklarade han sig ej kunna ingå på en förändring som han ej begärt, och önskade endast bliva underrättad om när han skulle dö. Ifall det icke på något sätt stred emot hans lagliga rätt, skulle han likväl önska att avrättningen uppskötes två månader till hans födelsedag den 8 november. Naturligtvis växte han nu till en hjälte, vars namn var på alla människors läppar. Gissningarnas ström fördubblades ... Vad skulle härnäst ske! Den 8 november, hans födelsedag, blev verkligen utsatt till domens verkställighet, dock fanns icke en tänkande människa, som trodde på allvaret därav. Men att återkomma till den märkvärdiga epokens återstående, av hela landet räknade dagar, då den 20 oktober kom och löste alla svårigheter. Det var en oändligt lycklig idé att fira årsdagen av konungens ankomst till Sverige för 25 år sedan genom att skänka allmän amnesti åt alla dem, vilka sedan 1810 blivit dömda för politiska förbrytelser eller högmålsbrott. Lika lugn som Lindeberg inträtt i fängelset gick han därifrån. "Nu", sade en av hans vänner till honom, "är väl idén om den enskilda teatern för alltid lagd på hyllan." Lindeberg smålog, sitt eget tunga, allvarliga småleende. "Den frågan", svarade han, "har länge legat inbäddad i dimman. men nu ser jag den fört i morgonsolen." Man betraktade honom med förvåning. Han blev ej förstådd. Vi voro komna till det för den gamle vännen märkvärdiga året 1842 och till början av mars månad. Det fanns ej en människa som kände honom, som ej delade hans triumf då dagen var inne för första grundstenens nedläggande till Nya teatern. "Skulle han icke ändå sträva sig till målet", sade man, "skulle han icke visa både allmänheten och vederbörande, att då en man, en man i ordets fullaste bemärkelse, har haft en hög och rättvis idé, han ej släpper den, huru länge det än må draga ut med dess utförande". Åtta månader hade ej tilländagått från grundläggningen, då det otroligaste verk, just till den bestämda tiden, hade trätt i verklighet. Den fattige litteratörens varma fantasi stod fullklädd i ler och sten. Nu ropade man på underverk. Nu var Lindebergs andra popularitetsperiod på sin högsta spets. Sanden i Lindebergs timglas hade runnit många timmar efter jubeldagen den 1 november 1842 och efter den dag, då han sista gången utgick från den byggnad, där han aldrig trampade ett stolt steg, då på den 12 december 1849 i timglaset stannade vid en viss timme. Det var döden som smög sig in och vände glaset, och han tog med sig på återvägen en ande som gjort sin pilgrimsfärd på jorden utan att knappt en fläck av dess stoft lådit vid den. När det långa sorgtåget nalkades kyrkogårdsporten från Storgatan, möttes det av en vagn med förridare. Det var konung Oscars. Låtande det världsliga majestätet vika för dödens, omgivet av den böljande folkmassan, gav konungen ett tecken att stanna, lutade sig fram och gjorde synbart en fråga. I detsamma svajade prestavens långa flor framför vagnen, och då kistan blev synlig, blottade konung Oscar med en ädel, hög, allvarlig rörelse sitt huvud: utan tvivel en fridhälsning till honom, som nu gick att intaga det rum där jordens alla, små och stora, strider tystna. Ännu en vacker kunglig handling blev en triumf för honom, som med så stora offer skapade det nya dramatiska templet. När det, underbart att tänka, blev en kunglig teater, lät Karl XV det porträtt, som Stjernström till ett värdigt minne av mästaren uppsatt över ridåvalvet, i ro få sitta kvar och nedblicka på vad väl Lindeberg aldrig tänkt sig att få se. Huru ofta, då jag går över Ladugårdslands kyrkogård, ser jag ej åt den ensliga bädden nära porten vid Artillerigatan! På en liten enkel sten med ett järnkors står namnet Anders Lindeberg |
LÄNKLäs mer om Anders Lindeberg |
|
Lindeberg - hyllad i egenskap av
Med endast minnen qvar från bättre tider
Men nu de hulda sångmör glädtigt dansa
Och du - du kämpe av en jernfast vilja,
|
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |