Mästermans bröllop.
text: Carl Fredrik Dahlgren
Och mästerman han skulle brudgumme stå;
Att bjuda till bröllop han ut månde gå.
Sin högtidsmundering uppå sig han tar,
Och hatt med sultaner på huvudet har.
Till fjelingsman kom han. Det svaret han fick:
"Jag haver allt köpt mig en fåle så kvick,
Min vänliga ursäkt till eder jag för,
I morgon den fålen på provskuts jag kör."
Han gick till profossen att höra sig om: -
"Var gunstig i morgon till bröllopet kom!" -
"Till nådig kaftenen i morgon jag far
Med brev uppå fickan att prygla en karl."
Till fångkörarn steg han, gick dristelig in: -
"I morgon står bröllop i backstugan min" -
"Tvi sådan förtret, att jag haver förfall,
Till häktet två rymmare forsla jag skall!"
Från fångkörarn över den kolsvarta skog
Till fattigstuhjonen i kyrkbyn han drog.
"I morgon blir bröllop, gott folk, i mitt hus,
Jag bjuder er till mig på kaffe och snus."
De kär´ngar allt nyste, betackade sig.
"Vi våga ej, farsgubbe, komma till dig.
Helt tätt förbi galgen den skogsvägen går,
Och själve den lede med trollen där rår."
På himlen allt släckas de tindrande ljus,
Och granarna knarra för nattvindens sus.
Nu mästerman galgbacken vandrar förbi;
I virvlande töcknet hörs gastarnas skri.
"Välan, då ej någon vill bliva min gäst,
En skyller på prygel, en ann´ på sin häst,
Jag bjuder er samtlige gastar och rå
Till bröllop, vad fattigmans hus kan förmå."
Från toppen av galgen det nickar så glatt,
Från stupstocken hörer man gälljudda skratt:
"Vi komma, vi komma till dig i ditt hus
I morgon, då midnatten tänt sina ljus."
Nu mästerman bliver så modig i håg,
Till stugan han gångar; på backen hon låg.
Han kastar sig ned på sin bädd utav strå,
Då månde hans Lisken fram till honom gå.
"Och haver du bjudit till bröllop, o Sven?" -
"De högsta i socknen, jag bjudit min vän,
De lova att komma till oss i vårt hus
I morgon, då midnatten tänt sina ljus."
Och Lisken allt stökar den hetaste natt,
Hon fejar sin gryta, hon tvättar sin katt,
Hon skurar sin fållbänk, vart bord och var stol,
Och häktar se´n på sig sin helgedagskjol.
Det lider åt skymning, det lider åt kväll.
"Hav tålamod Lisken! De komma nog, lell."
Nu ut genom stugfönstret mästerman såg;
Då nalkas i dalen det tumlande tåg.
På stupstockar rida brudriddare två,
Och facklor de föra båd´ gula och blå,
Och brudtärnor skimra i rosenröd skrud.
De buga och niga för brudgum och brud.
Och efter dem kom, under buller och bång,
En skara av gastar och spöken så lång.
En bar under armen sitt huvud så käckt,
En annan det trillade för sig perfekt.
Men alla de förde skänkaser till hus,
Med nickning och skrapning, och bockning och krus:
Tallrickar och kannor och skålar och fat,
Alltsammans av guld utav tjugu karat.
Sölvfjärdingar rullades upp emot vägg,
Så gamla, att redan de hunnit få skägg.
Av koppar det fanns ej en endaste fyrk,
Av järn blott en hovfång och dito en dyrk.
Nu ordar ett spöke, som stod där bredvid:
"En speleman var jag så flink på min tid,
Kring socknen på bröllop och barnsöl jag for,
Och allmänt man nämnde mig strömkarlens bror."
"Till slut blev jag ledsen att spela så jämt,
Jag föll på ett annat pusserligt skämt,
Omgjorde en hacka, och blott för det knep
Vips fick jag om halsen en snara av rep."
"Nu friskt med en polska traktera jag vill" -
Vår speleman därpå drog till med en drill,
Och dansen begynte. I stugan det gnall,
Och gastarna sjöngo: Hej fallerirall!
I famnen vår mästerman Lisken sin tog,
Och raskt sina svängar kring stugan han slog.
Och stolar och hyllor, och yxa och stock,
Och fållbänk och gryta de dansade ock.
Nu mästerman håller med slängpolskan opp
Och ropar till spelman i hörnet: "Stopp, stopp!
Mitt gunstiga främmande sätten er ned!
En snaps uppå dansen, så bjuder vår sed." -
"I nykterhetssällskapet ha vi gått in,
Vi smaka ej brännvin, vi dricka ej vin." -
Vad må jag då bjuda? I fattigmans hus
Är fägnaden ringa ur fat och ur krus.
Men hanen hörs gala i närmaste by,
Ur backstugan skyndsamt de dödemän fly.
I stegel och hjul det kring galgbacken pep,
Där speleman hänger på nytt i sitt rep.
Kring socknen snart spriddes ett underligt prat.
Om mästermans gyllene kannor och fat.
Och hur han ett jordagods grävt åt sig opp
Av blanka riksdalrar, till gräsligt belopp.
Och alla i trakten högmögende djur
Hos mästerman gjorde sin vördsamma kur,
"Och kors! vad den mästerman är för en karl,
Och Lisken för innerligt artig och rar!"
Men mästerman steg uti ära allt mer,
Tog avsked från tjänsten med klick av kamrer,
Blev därpå assessor, så adlad och se´n
Landshövding och greve i Stupstocka län.
|
