Kalevala

Jean Sibelius

History of Finland(1)

History of Finland(2)

Mannerheim

[Finlandia 6th of December, Finland's Independence Day]

[Vårt Land]

[Man måste lida det man ej kan vrida]

[topp] | [till dagens visa 2001]

Finlandia(1)

Finlandia(4)

Finlandia(5)

Dagens visa 2002 december 6

Hymn ur Finlandia O Finland, se, din morgonljusning randas, och natten skingras, hotfullt mörk och lång. Hör lärkans röst med rymdens susning blandas, snart rymden fylles av jubelsång. Se natten flyr och fritt du åter andas. Din morgon ljusnar, o fosterland. Stig högt, vårt land, som du ur natt dig höjde. Den dag dig väntar, fritt och öppet möt med samma kraft, med samma mod, du röjde, när träldomsoket du sönderbröt. Förtrycket aldrig dig till jorden böjde. Ditt verk dig väntar, o fosterland. Musik: J. Sibelius Text: V. A. Koskenniemi Översättning till svenska: Joel Rundt.

Finlandia Finland, behold, thy daylight now is dawning, the threat of night has now been driven away. The skylark calls across the light of morning, the blue of heaven lets it have its way, and now the day the powers of night is scorning: thy daylight dawns, O Finland of ours! Finland, arise, and raise towards the highest thy head now crowned with mighty memory. Finland, arise, for to the world thou criest that thou hast thrown off thy slavery, beneath oppression´s yoke thou never liest. Thy morning´s come, O Finland of ours!

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa
2001 dec 06

Midifilen i nytt fönster repetera automastikt

Vårt land ur Fänrik Ståls Sägner Första Samlingen (1848) text: Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) musik: Fredrik Pacius (1809-1891) Vårt land, vårt land, vårt fosterland, Ljud högt, o dyra ord! Ej lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer älskad än vår bygd i nord, Än våra fäders jord.   Vårt land är fattigt, skall så bli För den, som guld begär, En främling far oss stolt förbi; Men detta landet älska vi, För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock det är.   Vi älska våra strömmars brus Och våra bäckars språng, Den mörka skogens dystra sus, Vår stjärnenatt, vårt sommarljus, Allt, allt, vad här som syn, som sång Vårt hjärta rört en gång.   Här striddes våra fäders strid Med tanke, svärd och plog, Här, här, i klar som mulen tid, Med lycka hård, med lycka blid, Det finska folkets hjärta slog, Här bars, vad det fördrog.   Vem täljde väl de striders tal, Som detta folk bestod, Då kriget röt från dal till dal, Då frosten kom med hungerns kval, Vem mätte allt dess spillda blod Och allt dess tålamod?   Och det var här, det blodet flöt, Ja, här för oss det var, Och det var här, sin fröjd det njöt, Och det var här, sin suck det göt, Det folk, som våra bördor bar Långt före våra dar.   Här är oss ljuvt, här är oss gott, Här är oss allt beskärt; Hur ödet kastar än vår lott, Ett land, ett fosterland vi fått, Vad finns på jorden mera värt Att hållas dyrt och kärt?   Och här och här är detta land, Vårt öga ser det här; Vi kunna sträcka ut vår hand Och visa glatt på sjö och strand Och säga: Se det landet där, Vårt fosterland det är!   Och fördes vi att bo i glans Bland guldmoln i det blå, Och blev vårt liv en stjärnedans, Där tår ej göts, där suck ej fanns, Till detta arma land ändå Vår längtan skulle stå.   O land, du tusen sjöars land, Där sång och trohet byggt, Där livets hav oss gett en strand, Vår forntids land, vår framtids land, Var för din fattigdom ej skyggt, Var fritt, var glatt, var tryggt!   Din blomning, sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång; Se, ur vår kärlek skall gå opp Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, Och högre klinga skall en gång Vår fosterländska sång.

Midifilen i nytt fönster repetera automastikt

[topp]

1899 Finlands förryskning. Fredsfanan den 15 mars 1899. Svenska freds- och skiljedomsföreningens organ En allmän djup känsla av sorg och förstämning har i dessa dagar bemäktigat sig tusendens hjärtan inom Sveriges land vid underrättelserna om, huru den gamla svenska kolonien öster om Bottenhavet, genom ett kejserligt reskript förlorar sin självbestämningsrätt och inkorporeras i det stora ryska riket för att mer och mer likställas med dess övriga provinser. Vi förstår denna känsla och dela den även i någon mån, men kunna ej i likhet med flertalet i Finland och Sverige betrakta det skedda som en så övermåttan stor olycka. Huru har det på sista tiden sett ut i Finland? Jo, ett litet folk på föga mer än två millioner människor, söndrat inom sig själv till följd av olika tungomål, vars representanter var å sin sida gjort allt för att bekämpa och undantränga varandra. Intetdera av dessa kämpande partier har stridit för det tungomål, som, säga vad man vill, är och måste bliva det naturligaste och riktigaste för Finlands folk, nämligen ryskan, det stora kejsardömets gemensamma och officiella språk, naturligtvis under förutsättning att Finland skall tillhöra Ryssland även för framtiden. Ty om något annat kan väl ej mången drömma. Att Ryssland söker förryska och med sig själv allt innerligare införliva de land och provinser, som under tidernas lopp blivit erövrade åt Ryssland, är ju från rysk fosterländsk och från statsklokhetens synpunkt den naturligaste sak i världen och i verkligheten icke klandervärdare än att Sverige på sin tid försvenskade de från Danmark tagna provinserna Skåne, Halland och Blekinge m. fl. Skola Finland, Östersjöprovinserna, Polen m. fl. till Ryssland hörande länder även för framtiden höra Ryssland till, måste de i fredens och sammanhållningens intresse, ja, i det stora fosterlandets allmänna gemensamma intresse förryskas. Detta kännes påkostande för dem det gäller, det medgives; men är icke desto mindre en absolut nödvändighet, så vitt man eljest vill, att riket i tidens längd skall hålla samman i fogningarna. Att en stat, lösligt sammanfogad av skilda folk med olika språk, olika lagar och samhällsinstitutioner, icke äger förutsättningar att hålla samman i tidens längd är av historien tusen gånger ådagalagt och borde begripas till och med av den minst tänkande. --- För mänsklighetens välfärd i stort sett är denna nationernas sammanslagning och organiska sammanväxning ingen olycka. Tvärt om. Ju färre nationer och ju färre språk på jorden, ju färre orsaker till söndring, fiendskap och krig, och ju mer solidaritet och gemensamhet i strävandet mot högre mål. Den sanna humaniteten är kosmopolitisk, den sanna kristendomen likaså. För Finland och alla andra undertryckta nationer kan man hysa medkänsla och ömma för deras lidanden, då sådana komma dem till del, men de medkänslor, man därvid erfar, måste, om man rätt betraktar saken, i väsentligt mån likna dem man hyser för en patient, som undergår en smärtsam operation för att hans eget eller en annans liv därigenom skall kunna räddas. Operationen är pinsam nog, medan den pågår, men då den är lyckligt överstånden, glädes man över att den är skedd. Nu vilja vi icke påstå, att Ryssland i dess nuvarande skick just är i mänsklighetens intresse den bäste operatören. De europeiska smånationer, som för närvarande på tvångsväg inpressas i det stora tsarriket, göra därmed tydligen intet framsteg i civilisation. Men å andra sidan ligger det i sakens natur, att de stater, vilka skola på tvångsväg med sig införliva andra mindre sådana, icke kunna få vara allt för humana. Styrkans och våldets lag är alltid mer eller mindre brutal. Med dessa faktorer får man räkna, huru ogärna man än vill göra det. "Man måste", som ordspråket säger, "lida det man ej kan vrida." Summan och lärdomen av det hela är alltså denna: sammanfogning och sammanväxning av dem skilda folken måste enligt naturlagarna ske, förr eller senare. Förstå folken ej att på den fria överenskommelsens väg enas och sluta sig samman, så tvingas de förr eller senare därtill genom våldet, som vid sina tvångsoperationer sällan lägger fingrarna  emellan. Mot detta våld protestera vi fredsvänner, men vi kunna ej lova folken befrielse därifrån, så vitt de ej övergiva den egensinniga och trångbröstade nationalism, vilken söndrar dem från varandra. 1904 Attentatets officiella tillkännagivande. Helsingfors den 16 juni. I dag den 16 juni kl. 11 f.m. utfördes på trappavsatsen i andra våningen av senatshuset ett attentat mot generalguvenören över Finland och kommenderanden över trupperna, generaladjutanten N. J. Bobrikoff, varvid generaladjutanten Bobrikoff sårades medelst tre revolverskott. Gärningsmannen Eugen Schauman sköt sig själv därsammastädes. Kaigorodoff generalstaben Helsingfors den 17 juni. Generalguvernör Bobrikoff avled i natt kl. 1.

LÄNK Johan Ludvig Runeberg

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm