Dagens visa 2002 april 6

Vissångaren text: Dan Andersson Det var en gång en vissångare, som drog från stad till stad och från by till by med en gammal spräckt gitarr, på vilken han klinkade medan han sjöng sina visor på bakgårdarna. Han var mycket fager och hade långt och svallande hår och en gudomlig stämma, så att alla kvinnor skulle ha velat kyssa honom, om han ej varit så smutsig och trasig - ty sådant spelar en stor roll för kvinnan. Hon älskar det sköna och drar sig dock tillbaka inför trasornas skönhet. Detta är nog också rätt, det är icke fog med att begära, att en kvinna skall svärma för den, som icke är hel och ren, även om han sjunger som en näktergal. Och så var det en annan sak som gjorde, att kvinnorna och han icke kommo närmare varandra: han kunde icke se dem, ty hans ögonhålor voro tomma bakom de svartblå glasögonen, som han bar för att ej såra människorna med sitt utseende. Och när han stod framför unga frun på Hesselborgs kammarfönster och sjöng: Jag vet en flicka,och hon är min, så skön som rosen, som resedan fin, och hennes panna som himlen ren och tänder vita som elfenben, då log den unga frun åt det underliga i att den trasige figuren med den svarta slokhatten och det blinda ansiktet skulle ha en sådan vän här i livet som den, vilken han beskrev i visan. Tänk att han ville sjunga en sådan visa, han som aldrig kunde ha denna vän! Att få lov att sjunga så bara för bröd. Varför sjöng han inte en visa om hur han blivit blind och vad han fått utstå under sitt kringirrande liv, med en gnällande vädjan på slutet: att ge visdiktaren en ringa slant, honom som aldrig mer skådar himmelen?   Men nej - när hon stack ut huvudet och frågade om han inte kunde någon visa om sprängskottet, som förstört hans ögon, ryckte han till, och det syntes ett ögonblick, som om han ville springa sin väg. Plötsligt hejdade han sig; ett nästan hånfullt men ändå smärtsamt leende flög över hans ansikte. Så slog han ett fast ackord på strängarna och sjöng: om hur solen lyste över ängarna vid havets strand och hur vågorna gnistrade underbart i stjärnenätterna om hösten, när de virvlande löven lade sig till ro bland strandens rundslipande stenar. Och  detta tyckte Hesselborgsfrun var så underligt, att hon singlade ut en hel krona till sångaren.

[topp] | [till dagens visa 2002]

Dagens visa 2001 april 6

6 april. text. Tommy Rådberg (texten skrevs första gången år 2001 nu tre år senare med ändringar) I dag är det Dan Anderssons födelsedag. Dan Andersson är född 1888 - för 117 år sedan. År 2012 - 124 år. Dagens visa som jag valt ut är ur Kolvaktarens visor - Gässen flytta. En av artisterna som deltog i i förra årets Dan Andersson-vecka, har tonsatt Gässen flytta; Thorstein Bergman. Jag skall svara på frågan varför Dan Andersson inte är glömd! Det är helt klart att det är Dan Andersson-visan som har överlevt. Knappt ingen läser i dag Dan Anderssons romaner, noveller, kåserier. Det är ett antagande jag gör - som kan mätas med statistik utav boklån, nytryck och så vidare. Så är det, vad än Dan Andersson själv skulle vilja. Thorstein Bergman kanske hellre skulle vilja att vi ska älska honom mer för hans övriga tonsättningar och Thorsteins egna visor. Men det är Dan Andersson jag tänker på när jag ser namnet på artisten Thorstein Bergman. Så är det. Jag är några år yngre än Thorstein men vi tillhör samma generation. Vi var (är) båda engagerade i arbetarrörelsen. Dan Andersson är arbetarrörelsens poet och har så varit fram åtminstone till vår generation. I dag har sången tystnat i arbetarrörelsen. Inom parentes, det är därför jag har tröttnat på att vara aktiv. Jag saknar, desperat den goda tiden då man sjöng på föreningsmötena. Jag samtalade med en i dag professionell visartist som är kristen och som ser Dan Andersson som en självklar del i den kristna visan. Jag blev faktist förvånad och svarslös. Tänkte för mig själv, skall de kristna ta våran poet. Detta ser jag som mycket orättvist - dom kristna har ju ett sånt överflöd på duktiga vispoeter. Jag ser varje vecka på TV det kristna sångprogrammet och är grön av avund - varför kan de kristna förnya sig? Inte hamna snett i kommersialismens fallgropar. Men arbetarrörelsen är knäpptyst. Och nu tar de också våran Dan Andersson. Jag tycker att arbetarrörelsen ska, som den gemenskap den borde vara, satsa på tidningar, media. I dag har de pengarna i aktier. Arbetarrörelse - sälj aktierna och satsa på kulturen i stället. Nu har det gått så långt att, kanske det är min hemsida, som har de flesta av arbetarrörelsens sånger i ett internettextarkiv. Borde inte, inför ovan nämnda fakta, arbetarrörelsen skämmas! Och nu till svaret varför Dan Andersson inte är glömd! Han är arbetarrörelsens poet. Han är de kristnas poet. Han är finnmarkens poet. Han är de österländska religionernas poet. Han har i sin diktning influenser av Fröding, Karlfeldt, Karl-Erik Forsslund, Jack London, Kipling, ja till och med Bellman (Helgdagskväll i timmerkojan). Sven Scholander har tonsatt Dan Andersson, och även Gunnar Turesson, Thorstein Bergman, Evert Taube, Gunde Johansson och till och med amatörer som lilla jag har tonsatt Dan Andersson. Kören sjunger Dan Andersson. Trubaduren sjunger Dan Andersson. Dansbandet, Hootenanny Singers sjunger Dan Andersson... Så är det! Gässen flytta När de gamla såren heta tära, när din kind är vätt av ensamhetens gråt, när att leva är att stenar bära och din sång är sorg som vilsna tranors låt, gå och drick en fläkt av höstens vindar, se med mig mot bleka, blåa skyn! Kom och stå med mig vid hagens grindar, när de vilda gässen flyga över byn!

Dan Andersson länkar

American Music sound clips

Poetry X

Funeral Blues W. H. Auden Stop all the clocks, cut off the telephone, Prevent the dog from barking with a juicy bone, Silence the pianos and with muffled drum Bring out the coffin, let the mourners come. Let aeroplanes circle moaning overhead Scribbling on the sky the message He is Dead. Put crepe bows round the white necks of the public doves, Let the traffic policemen wear black cotton gloves. He was my North, my South, my East and West, My working week and my Sunday rest, My noon, my midnight, my talk, my song; I thought that love would last forever: I was wrong. The stars are not wanted now; put out every one, Pack up the moon and dismantle the sun, Pour away the ocean and sweep up the woods; For nothing now can ever come to any good.

Dan Anderssons födelsedag (1888-1920)

La Belle Dame Sans Merci by John Keats

[topp]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm