Folkvisan i konsertsalen.
text: Zacharias Topelius
Minns du den stolta salen, med utsikt emot sjön?
Där samlas vi en afton, när våren nyss är grön.
Vi folk av staden, vana vid baler och kurtis
vi samlas där att glädjas, vi också på vårt
vis.
Nu ser man ej de flammor, som förr till tusental
från gyllne kronor skeno omkring den hela sal,
blott sol och vår de skåda, liksom en täck idyll,
på sammet och på siden, på blommor och på tyll.
Den snabba kotiljongens berusande musik
ej ljuder nu, på vällust och flärd och nöjen rik.
Den suckande Bellini, den brusande Auber,
den granne Donizetti man ej i dag hör där.
I stället träder blygsam en lantilig tärna in;
det är den arma Visan, hon bävar i sitt sinn,
hon rodnar. Ack, så okänd hon är i denna sal;
av Weber och Rossini hon leds som till en bal.
Då går en sakta viskning allt i den granna rad:
vad vill den arma tärnan här i vår huvudstad?
För bönders hop pä landet kan hon väl synas god,
men att i staden sjunga, det är ett övermod.
Det anar icke Visan, hon är ett barn, hon tror
att hennes egen kärlek i varje hjärta bor.
Hon fattar mod, hon sjunger, och uti varje ton,
liksom på landet fordom, sitt hjärta lägger hon.
Hon sjunger sina minnen från blåa insjöns strand,
från tysta skogens gömma, från klara källans
rand,
hon sjunger sina drömmar från någon stilla dal,
där aftonvinden gungar i björkens krona sval.
Hon andas bergens hälsa, hon härmar vågens dån
och vakans ton om kvällen i skogen långtifrån;
all vårens ljuva fägring, all sommarns blomsterprakt,
och höstens veka vemod hon i sin sång har lagt.
Vi folk av staden, vana vid baler och kurtis,
vi lyssna med förundran, vi le på gammalt vis;
men hur det är, ett vemod igenom hjärtat går.
Och hur det är, så smyger i ögat tyst en tår.
Det är ett barndomsminne; den sången hörde vi
i våra oskuldsdagar, ren längesen förbi.
Då lyddes vi till toner från skog och dal och vik;
sen har vårt hjärta hårdnat, vår håg är
ej sig lik.
Det är som talte till oss ur visan än en röst:
»Vänd åter, arma vän, till naturens modersbröst.
Vi är din stig så fridlös, vi är din själ
så tom?
Så fåvitsk all din bildning, så arm din rikedom?
Vänd åter till naturen! Vi gick du bort från den?
Lyss på de Ijuva röster dig kalla dit igen.
SäIj ej för ytans skimmer din fromma barnalott;
ty ack, den högsta visdom är högsta oskuld blott.»
Där sjöng en fågel på lindekvist.
text: Zacharias Topelius
Där sjöng en fågel på lindekvist,
på lindekvist, på lindekvist:
En liten fågel är jag förvisst,
som nog kan spela och sjunga.
Men borta dröjer mitt hjärtas vän,
men borta dröjer mitt hjärtas vän,
i lund och mark är han fjärran än
och flyger långt bort i skogen.
Guds vackra ängel med ögon blå,
med ögon blå, med ögon blå
han satt i molnet och hörde på
och sjöng så stilla i kvällen:
Du lilla fågel på lindekvist,
du lilla fågel på lindekvist.
Gud giv din älskling åt dig visst
som du kan spela och sjunga.
Och fågeln sjunger ännu i dag
ännu i dag, ännu i dag,
han slår så ljuvliga sköna slag
och är så snabb med sin tunga.
Att vännen kommit, det hoppas jag,
att vännen kommit det hoppas jag,
ty fågeln drillar ju slag på slag
till fröjd för gamla och unga.
Kom hör min vackra visa.
text: Zacharias Topelius
Kom, hör min vackra visa,
som fågeln diktat har:
Guds godhet vill jag prisa
i alla mina dar.
Om honom susar bäcken,
om honom talar skyn;
i röda rosenhäcken
han blomstrar för vår syn.
Och himlen är hans höga,
hans underbara hus,
och stjärnan är hans öga,
och solen är hans ljus.
Och vida världen glädes
att honom prisa få;
och Gud är allestädes
och uti mig också.
Hallonmasken
text: Zacharias Topelius
"Hu!" skrek Therese.
"Fy!" skrek Aina.
"Vad nu?" skrek stora syster.
"En mask!" skrek Therese.
"På hallonet!" skrek Aina.
"Slå ihjäk honom!" skrek Lorenzo.
"Ack så mycket väsen för en stackars liten mask", sade
stora syster förtretad.
"Ja, när vi rensade hallonen", sade Therese...
"Så kröp han fram ur det allra största", fortsatte
Aina.
"Och om någon hade ätit det hallonet", sade Therese.
"Så hade han ätit masken med", sade Aina.
"Nå, vad sen?" sa Lorenzo.
"Äta en mask! utropade Therese.
"Kantänka" sa Lorenzo skrattande.
"Nu kryper han under bordet", skrek åter Therese.
"Blås på honom!" sa stora syster.
"Trampa ihäl honom" smålog Lorenzo.
Men Therese tog ett hallonblad, sopade masken varsamt på bladet,
och bar honom ut på gården... Då märkte Aina att
en sparv satt på planket och lurade begärligt på masken.
Strax tog hon bladet och masken, bar det till skogen och gömde det
där under hallonbuskarna, så att icke den illparige sparven
kunde hitta maskens gömställe.
Ja, vad är det vidare att berätta om en hallonmask?
Under rönn och syren.
text: Zacharias Topelius
Blommande sköna dalar,
hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga gröna salar,
där vår och kärlek bo!
Soliga barn av luft och ljus,
o jag förstår ert tysta sus,
blommande sköna dalar,
hem för hjärtats ro!
Säll i syrenens skugga,
söker jag här mitt hägn.
Rönnarnas dofter dugga
finaste blomsterregn.
Regnet slår ned i hjärtats vår;
hela dess värld i blommor står.
Säll i syrenens skugga
söker jag mitt hägn.
Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
evig är vårens andedräkt.
Kom, du min vän i skogen,
vid min sida sjung!
Älskade blåa öga,
le som i forna dar!
Låt vita rönnen snöga
blommor på det som var!
Skänk glad åt kvällens dagg din tår!
Vakna på nytt till sol och vår!
Älskade blåa öga,
le som forna dar!
Blommande sköna dalar
stråla av sällhet då;
klarare våren talar,
bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår,
stilla en doft ur hjärtat går.
Blommande sköna dalar
stråla sällhet då.
På Roines strand.
text: Zacharias Topelius
Hjorden betar, och klockan klingar,
klockan klingar på Roines strand.
Svanen flyger med vita vingar,
flyger ensam vid molnets rand.
Vårens vindar i löven gå,
solen skiner, och sjön är blå;
men jag sjunger min långa längtan,
sjunger ensam på Roines strand.
Fader min är en björk i skogen,
moder min är en sommarsky,
broder min är ett ax i logen,
syster min är ett vinterny.
Ensam är jag, som hedens ljung,
blommar ensam och vissnar ung,
sjunger, sjunger min långa längtan,
sjunger ensam på Roines strand.
Om den strålande solen visste,
om hon visste mitt hjärtas håg,
allt sitt rosende sken hon miste,
skulle sjunka i kvällens våg,
sjunka, sjunka i nattens famn;
men jag viskar min älsklings namn,
sjunger, sjunger min långa längtan,
sjunger ensam på Roines strand.
Rose-Marie.
text: Zacharias Topelius
Ensam i skogen sjöng den vackra Rose-Marie,
kom till den klara bäck och såg sin bild däri,
löste sitt långa hår,
log som den fagra vår:
Hur är min bäck så glad, där han i blommor går?
Säg, varför ler i dag
skogen i grönt behag?
Varför är himlen blå, och varför sjunger jag?
Kom, sade bäcken, kom, du vackra Rose-Marie,
kom, som en vind i skogen susar lätt och fri!
Sätt dig invid min strand,
svalka din varma hand,
lös dina skor, och fäll ditt blåa strumpeband!
Vila vid björkens rot,
bada din vita fot,
skölj dina röda kinder! Tag mitt svar emot!
Därför är jag så glad, du vackra Rose-Marie,
att jag din spegel är och ser din bild däri.
Därför i täckt behag
blommar din skog i dag,
därför att Rose-Marie bär sjutton vårars drag.
Därför är himlen ljuv,
därföre sjunger du,
därför att bortom skogen bor en hjärtetjuv.
Kommunismens vagga.
text: Zacharias Topelius
En gata. Hamburg? London? Wien? Paris?
Kväll. Mörker. Storm. Den stora spegelrutan
av en butik för alla läckerheter
från jordens hav och länder, klart belyst.
Allt dukas upp för vandrarns lystna blick,
allt doftar lust, allt skiner välbehag.
Stig in! Förnimmer du ej Herrens ord:
»Jag hungrade, och du gav mig att äta» ...
— Ja, med ett tillägg: ät,
om du har guld!
Längst in i detta rika paradis
framskymta skuggor, sträckta i divanen
vid berg av ostron, hummer och champagne.
Men utanför stå, halvt i gatans mörker
och halvt förbländade av rutans dager,
vid dennas ena hörn en svulten usling,
i trasor klädd, och vid det andra hörnet
en fattig mor med ett förhungrat barn.
Du, som därinne sitter mätt vid bägarn,
driv bort dem, om de lystet stirra in!
Skjut ned dem med kartescher, om de sträcka
sin magra hand mot dina läckerheter
och säga till dig: egendom är stöld!
Vintergatan.
text: Zacharias Topelius
Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna
dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.
De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?
Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Öch Salami så hette hon, och Zulamit var han,
och båda älskade så högt och älskade hvarann.
De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor
bo.
Och rida vi långt från vårt nordliga spår
till glödande druvor och blödande sår,
så smattra trumpeterna segerbud.
Hugg in, tappra led! Fram! Med oss är Gud.
Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem;
tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand.
Öch då har Zulamit en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld;
och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.
I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.
Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt:
»O Herre, se vad Salami och Zulamit ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred:
»Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej
ned.»
Och Salami och Zulamit, när bryggan färdig var,
de sprungo i varandras famn — och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.
Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld
en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall
få ro.
Respolska.
text: Zacharias Topelius
Klang, min vackra bjällra, i den sena kväll
Spring, min raska fåle, över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart,
där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.
Alla kvällens norrsken flämta där i skyn;
alla sälla minnen skämta för min syn.
Klang, min vackra bjällra, i den sena kväll!
Spring, min raska fåle, över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart,
där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.
Ratsch! det sprakar nog en frost i björk och tall.
Kratsch! ett brak i skogen bådar furans fall.
Granens långa skuggor darra lätt på snön;
yvig är dess päls, och varje kvist är grön;
skogens kung är evigt ung och fager.
Tusen, tusen stjärnor gnistra i hans hår;
ingen kung på jorden sådan krona får.
Ratsch! det sprakar nog en frost i björk och tall.
Kratsch! ett brak i skogen bådar furans fall.
Granens långa skuggor darra lätt på snön;
yvig är dess päls, och varje kvist är grön;
skogens kung är evigt ung och fager.
Hej, galopp! det går på insjöns silfvertak.
Hejda loppet ej för varje liten vak!
Långa djupa fjärdar brusa under oss;
många ljuva världars ljus i stjärnors bloss
vackra glimma uti isens strimma.
Höjden är så klar, och klart är djupet ock
dö, det är visst gott, men bättre leva dock.
Hej, galopp! det går på insjöns silvertak.
Hejda loppet ej för varje liten vak!
Långa, djupa fjärdar brusa under oss;
många ljuva världars ljus i stjärnors bloss
vackra glimma uti isens strimma.
Klang, min vackra bjällra, gladt i kvällens ro!
Spring, min raska fåle, över fjäll och mo!
Första morgonstråle randas i vårt hem;
alla skogar småle, och vi le åt dem;
om vi stjälpa, det kan ingen hjälpa.
Syns ett ljus ej glimma i den mörka däld?
Är det hemmets skimmer eller stjärnans eld?
Klang, min vackra bjällra, glatt i kvällens ro!
Spring, min raska fåle, över fjäll och mo!
Första morgonstråle randas i vårt hem;
alla skogar småle, och vi le åt dem;
om vi stjälpa, det kan ingen hjälpa.
