Cinco de Mayo

melodin i midiformat

Ur 1937 års psalmbok.
Togs bort i nuvarande psalmbok (1986).
Det vill säga, bland de gemensamma psalmerna.
Finns dock kvar bland Svenska kyrkans psalmer.

Dagens visa 2003 maj 5

Fosterland
text: Johan Ludvig Runeberg

Bevara, Gud, vårt fosterland,
Håll över det din starkhets hand
Och var dess hägn i strid som frid,
I sorgens som i glädjens tid.

Här se vi vad oss mest är värt,
Allt vad vi skatta dyrt och kärt;
Ej fjärran finns en bygd, ej när,
Som är för oss vad denna är.

Här hava våra fäder bott,
Arbetat, kämpat, hoppats, trott;
Här även vi vår boning fått
Med samma liv och samma lott.

Här skola våra barn också
En gång på våra stigar gå,
Ha det vi haft, se det vi sett
Och be till Herren, som vi bett.

Gud, skydda detta kära land,
Från sjö till sjö, från strand till strand.
Sänk över det din milda vård,
Som sommardagg på rosengård.

Välsigna varje trofast själ,
Som önskar det av hjärtat väl,
Men slå vart ondskans uppsåt ned,
Som vill dess fall och stör dess fred.

Låt det få bli och vara ditt,
Befolkat, tryggat, glatt och fritt,
På kärlek bördigt som på råd
Och uppfyllt av din Andes nåd.

Du hulpit det ur mörker opp
Liksom en blomma ur sin knopp;
Så låt det ock till tidens slut
Uti ditt ljus få vecklas ut.

Det ljuset är ditt helga ord,
En sol för himmel och för jord.
Giv att det klart här lysa må
Och aldrig mer ifrån oss gå.

Johan
Ludvig
Runebergs
hemsida

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

[topp] | [Dagens visa 2002] | [Dagens visa 2001]

Projekt Runeberg Sånglekar från Nääs

Projekt Runeberg Ringlekar på Skansen

Sånglekar från Nääs
enligt uppdrag ordnade
och utgifna
af
Otto Hellgren
Förste lärare vid Filipstads folkskolor
Stockholm
Abr. Lundquist:s Kongl. Hof-Musikhandel
7de tusendet
1909
Förord
Åren närmast omkring senaste sekelskifte hafva på visst sätt kommit att blifva ett skede af pånyttfödelse för sånglekarna i norden. Väl sant att äfven flera tiotal af år förut åtminstone i vissa trakter af Sverige ringdanser, ringlekar, ännu förekommo, men detta dock endast på barnkalas, innan dessa ännu öfvergått till sin vederstyggliga form af barnbaler med dansprogram och kottiljongsdekorationer.
Själf erinrar jag mig mycket väl, huru under slutet af 1850- och början af 1860-talet Göteborgsbarnen, gossar såväl som flickor, med förtjusning svängde omkring i ringdanser sådana som "Höga berg och djupa dalar", "Där brinner en eld, den brinner så klar, den brinner i tusende kransar", "Jag har fått den stora sorgen, jag har mist min lilla vän", "Hej så lustigt som fiolerna de gå", "Där gingo två gubbar i snöden". Dessa ringdanser och många med dem hafva på sin tid tillhört området för de vuxnas förströelser, så väl inom hus som ute i gröngräset, ehuru de så småningom fått vika för andra, långt mindre värdefulla och oskyldiga nöjen.
Barn äro emellertid konservativa och kanske ej fullt så mycket som de vuxna underkastade modets växlingar. Detta visa de särskildt i sina lekar. De icke allenast bibehålla sådana, som de äldre redan låtit fara, men många af deras lekar visa sig vid närmare undersökning vara intet annat än rena efterhärmningar af de äldres allvarliga sysselsättningar. Genom att studera barnavärldens lekar kunna vi därföre ofta nog skaffa oss kännedom om gångna släktens seder och bruk. Ett sakförhållande är äfven, att hos de s. k. vilda folkstammarna icke endast barnens lekar utan äfven de fullvuxnas danser och pantominer nästan öfverallt motsvara de förhärskande arbetsformerna inom de särskilda samhällena. Att äfven här i Sverige sådana fäderneärfda på det dagliga arbetet häntydande sångdanser förekomma, torde vara välbekant. Jag behöfver härvidlag endast påminna om Väfva vadmal, Skära hafre, Vill ni veta, huru bonden på åkern sår säd?, Skörda linet, Räfven raskar öfver isen m.fl. d.
Redan länge - ja redan så långt tillbaka som från senare hälften af sjuttonhundratalet - ljuda i skildringar af svenskt folklif beklaganden, att de af förfäderna så omtyckta, så gärna och ofta öfvade ringdanserna voro på väg att försvinna. Dessa ringdanser gingo i Skåne under namn helt enkelt af jul-lekar, men de förekommo, åtminstone flera af dem, lika mycket omkring den på midsommarafton resta majstången. Så småningom hade de emellertid dött bort i egenskap af allmän folksed. Många orsaker hade härtill medverkat. Å ena sidan kommo religiösa hänsyn med i spelet, hvilka dömde alla dylika förströelser såsom syndiga, men å den andra förhöll det sig nog så, att de gamla ringlekarna i likhet med de gamla folkdräkterna befunnos för simpla och fingo gifva vika för de från utlandet stammande sällskapsdanserna vals, polka och francaise. Huruvida sedligheten vunnit på bytet, torde väl vara mer än tvifvelaktigt; att skönheten icke gjort det, är säkert.
Men likasom de gamla färgrika folkdräkterna i viss mån åter börjat komma till heder, har ett återupplifvande ägt rum äfven af fädernas danser och ringlekar. Det af Frithiof Holmgren för ett tjugotal år sedan i Uppsala stiftade sällskapet Folkdansens vänner, som sedan fått så många afläggare, har med stor framgång verkat, att icke allenast allmogens nästan bortglömda karakteristiska danser utan äfven dess vackra dräkter vunnit inträde i sällskapslifvet. Hvad Holmgren gjort för folkdanserna har, besjälad af samma svenskmannasinne, Artur Hazelius gjort för ringlekarna. På Skansen, detta i sitt slag enastående friluftsmuseum, där svunna tider väckas upp till nytt lif, redde han 1897 hem för fädernas ur kulturhistorisk och äfven ur bildningssynpunkt så betydelsefulla danslekar och gaf härigenom en impuls till deras spridning i vidare kretsar. För att så i verkligheten skulle kunna ske, ha emellertid äfven andra krafter varit i verksamhet.
Redan de sista åren af 1880-talet, ja måhända än tidigare, hade man vid de på Nääs anordnade slöjdkurserna mera enskildt börjat öfva sånglekar. Då från och med 1895 särskilda kurser för utbildande af lekledare blefvo vid slöjdlärareseminariet upprättade, kom inlärandet af dessa lekar att ingå i kurserna, och det torde icke vara förväget att påstå, att Nääs, där lärare och lärarinnor från alla landsändar stämma möte, i väsentlig mån medverkat till att gamla och nya sånglekar nu äro på god väg att vinna insteg icke allenast i Sverige utan äfven i flera andra länder, de skandinaviska i främsta ledet.
Helt naturligt har under loppet af dessa år ett stort antal sånglekar blifvit på Nääs öfvade och äfven pröfvade. Först och främst har detta varit fallet med samtliga mera bekanta svenska lekar af ifrågavarande slag, men till dessa hafva äfven slutit sig åtskilliga blott inom någon viss ort kända sånglekar, sådana från andra länder och till sist en eller annan af kursdeltagare särskildt sammanställd med ord och musik förenad lek. Bland de senare kan här nämnas Älfvalek samt Och hör du, skön jungfru, hvilka båda vunnit välförtjänt bifall. Många af dessa lekar hafva aldrig blifvit utgifna i tryck, åtminstone på svenska språket, medan återigen andra måst uppsökas i olika samlingar. Detta afskrifvande af ord och musik har naturligtvis åsamkat rätt mycket arbete, och det har befunnits i hög grad önskvärdt icke allenast hvad beträffar deltagarna i lek-kurserna på Nääs utan äfven för andra lärare och lärarinnor, som önska öfva sånglekar med barn och ungdom, att få dessa sammanförda på ett ställe. Åt förste lärare Otto Hellgren, Filipstad, som på ett synnerligen framgångsrikt sätt verkat såsom sång- och lekledare på Nääs, gafs därföre uppdrag att för utgifning i tryck ordna och i vissa fall bearbeta ett urval af dessa sånglekar. Med välvillig hjälp af i första hand fröken Sigrid Enlund, Gäfle, och förste lärare Emil Dalin, Ö. Eneby, samt dessutom bl. a. fröknarna Sally Högström, och Greta Köhler, Stockholm, Katrine Rambeck, Kristiania, och Louise Petersen, Köpenhamn, har herr Hellgren nu fullgjort uppdraget.
I denna bok SÅNGLEKAR FRÅN NÄÄS föreligger resultatet.
Då, såsom här är fallet, lekarna afse att tjäna uppfostrande syften, kräfva de gifvetvis en omsorgsfull sofring. Vissa af de gamla, ofta från medeltiden stammande ringlekarna äro till hela sin läggning sådana, att de alldeles måste uteslutas, vid andra åter blir en mindre ändring behöflig i sångtexten, på det att hvad som i ett eller annat afseende skulle kunna verka stötande, må aflägsnas. Personligen hyser jag visserligen den uppfattningen, att, åtminstone då det gäller barn, de ord, som sjungas till en lek, äro af jämförelsevis ringa betydelse. Barnen rikta nämligen sin uppmärksamhet endast på utförandet och icke på orden. Å andra sidan betraktar jag det alls icke såsom något helgerån, om med varsam hand en affilning sker å de gamla sångtexterna. Det är ju lätt påvisbart, att de flesta af dem under tidernas lopp undergått större eller mindre ändringar, och då det, såsom här är fallet, gäller uppfostrans heliga sak, blir under alla omständigheter försiktighet en dygd.
De i denna samling medtagna 100 lekarna äro, såsom lätt synes, af olika slag. Här finnas sålunda dramatiska ringdanser, lyriska ringdanser, hvad som skulle kunna kallas rent pedagogiska sånglekar, några folkdanser och slutligen några ur kulturhistorisk synpunkt synnerligen intressanta folkvisedanser. Jag tror emellertid, att utgifvaren haft goda skäl för sin åtgärd att sammanföra hvad han kallar egentliga lekar uti de trenne hufvudafdelningarna: närmast för barn, för barn och ungdom, närmast för ungdom. Såsom alla likartade indelningar har väl äfven denna i vissa fall blifvit beroende på indelarens personliga tycke och smak, men såsom en ledning vid användandet af boken kan det dock alltid vara af visst värde.
Jag slutar med önskan, att denna bok må visa sig vara en god bok, lika god som afsikten med dess utgifvande. Den vill bringa glädje, men en glädje som höjer, icke en som förnedrar.
Nääs i februari 1905.
Otto Salomon
Några anvisningar
Utför under den varmare årstiden sångleken helst i fria luften! Använd icke tjocka eller åtsittande kläder! Begagna så vidt möjligt lätta skodon! Alla deltagare - äfven s. k. icke sångare - böra i regel sjunga med, ty sång, särskildt under dans, är hälsobringande. Närmast till barn riktas uppmaningen: Sjung ej hårdt, än mindre skrikigt och ej heller för länge utan afbrott; de spruckna rösterna blifva många nog ändå. På det att sångorganet må få tillbörlig hvila, böra de lekande utföra sången omväxlande.
Gif i sångleken luft åt den oskuldsfulla glädtigheten, som finnes inom dig! Beflita dig om god kroppshållning och behagliga rörelser!
Rätt bedrifven är sångleken en god bundsförvant till gymnasiken, men för att så må blifva fallet, bör den, särskildt vid inöfvandet, ledas af fullt lämplig person. Dennes närmaste uppgift är härvidlag att befordra enhetlighet i takt och utförande. Saknar en lärare nödiga förutsättningar, bör han blott med stor varsamhet uppträda som ledare och hellre öfverlåta åtminstone den musikaliska delen af ledningen till något med godt gehör begåfvadt barn.
Filipstad den 28 febr. 1905
Utgifvaren.
(Otto Hellgren)
60. Älfvalek.
(Sammanställning och ord af Edith Wallin. Musiken af A. F. Österberg.)
De lekande föreställa älfvor. Far, store bror eller någon annan äldre närvarande tjänstgör som jätte; annars utses därtill den längsta af de lekande. Minst fem granar, andra växter eller fem af barnen föreställa skog. Ett träd ställes som midtträd, de andra rundt omkring på ungefär samma afstånd från detta. Hvita dräkter med lätta slöjor för älfvorna och lämplig belysning bidraga att göra leken vacker. Jätten bör naturligtvis helst vara anskrämligt utstyrd. (Anm. Anspråkslösare konstbelysning åstadkommes med s. k. bengaliska tändstickor.)
(Noter)
(1)Tyst och lätt på tå
trippa älvorna små.
(2)Jätten i sitt bo
sover visst i ro.
(1)Tyst och lätt på tå
trippa älvorna små.
(2)Jätten i sitt bo
sover visst i ro
(3)Trala la la....
Älfvorna fatta vid 1 hvarandras händer och bilda ett tåg, d. v. s. en sammanhängande kedja, ej ring. Händerna hållas upplyfta. Med lätta steg trippa älfvorna, anförda af den främsta i tåget, in mellan skogens träd: innanför det första trädet, utanför det andra, innanför det tredje och utanför det fjärde, hvarpå anföraren drager tåget med sig i ring kring midtträdet. Under denna del af leken har första versen sjungits helt och hållet en gång och därpå om igen till 3.
När trallen för andra gången sjunges, släppa älfvorna hvarandras händer, fatta nätt i kjolen, som föres utåt, och dansa med lätta hoppsteg rundt hvar för sig och samtidigt framåt i tät ring omkring midtträdet. Vid repriserns omsjungning fatta älfvorna hvarandras upplyfta händer till ringdans omkring midtträdet.
(1)Då vid vindens smek
börjar älfvalek.
(2)Älfvor ta i ring,
dansa lätt omkring
(1)Då vid vindens smek
börjar älfvalek.
(2)Älfvor ta i ring,
dansa lätt omkring
(3)Tra-la la la...
Vid 1 släppa älfvorna hvarandras händer och glida ut omkring de yttre träden, trippande i jämn linje efter hvarandra med händerna i sidorna. Vid 2 närma de sig åter midtträdet och dansa kring detsamma med upplyfta händer. Samma dans under reprisens omsjungning. Sista reprisen utföres likasom i första versen.
(1)Kom från skogens vrå
jätten, stygg och grå.
(2)Älfvor skrämda fly
som en sommarsky.
(1)Kom från skogens vrå
jätten, stygg och grå.
(2)Älfvor skrämda fly
som en sommarsky.
(3)Tra-la la la...
Ringdansen fortgår, tills ringen vid 2 på grund af jättens ankomst och hotfulla uppsyn hastigt upplöses och älfvorna dansa ut hvar för sig kring de yttre träden på samma sätt som under första delen af andra reprisen. Med tunga steg kommer jätten genom skogen fram öfver platsen för älfvornas lek. Han hotar dessa, skakar och rycker upp midtträdet, hvarefter han försvinner. - Vid reprisens omsjungning återvända älfvorna, ehuru ännu litet rädda, med lätta steg efter hvarandra. Händerna hållas därunder i sidorna. Vid 2 skingras de för andra gången af den nu ännu mera skräckinjagande jätten, som oförmodadt återvändt. Han aflägsnar sig dock snart igen. Älfvorna hämta sig från sin förskräckelse och dansa från 3 till reprisens slut omkring lifligare än förut, i glädjen öfver att jätten är borta.

Projekt Runeberg Sånglekar från Nääs

Projekt Runeberg Ringlekar på Skansen
Sånglekar från Nääs enligt uppdrag ordnade och utgifna af Otto Hellgren Förste lärare vid Filipstads folkskolor Stockholm Abr. Lundquist:s Kongl. Hof-Musikhandel 7de tusendet 1909 Förord Åren närmast omkring senaste sekelskifte hafva på visst sätt kommit att blifva ett skede af pånyttfödelse för sånglekarna i norden. Väl sant att äfven flera tiotal af år förut åtminstone i vissa trakter af Sverige ringdanser, ringlekar, ännu förekommo, men detta dock endast på barnkalas, innan dessa ännu öfvergått till sin vederstyggliga form af barnbaler med dansprogram och kottiljongsdekorationer. Själf erinrar jag mig mycket väl, huru under slutet af 1850- och början af 1860-talet Göteborgsbarnen, gossar såväl som flickor, med förtjusning svängde omkring i ringdanser sådana som "Höga berg och djupa dalar", "Där brinner en eld, den brinner så klar, den brinner i tusende kransar", "Jag har fått den stora sorgen, jag har mist min lilla vän", "Hej så lustigt som fiolerna de gå", "Där gingo två gubbar i snöden". Dessa ringdanser och många med dem hafva på sin tid tillhört området för de vuxnas förströelser, så väl inom hus som ute i gröngräset, ehuru de så småningom fått vika för andra, långt mindre värdefulla och oskyldiga nöjen. Barn äro emellertid konservativa och kanske ej fullt så mycket som de vuxna underkastade modets växlingar. Detta visa de särskildt i sina lekar. De icke allenast bibehålla sådana, som de äldre redan låtit fara, men många af deras lekar visa sig vid närmare undersökning vara intet annat än rena efterhärmningar af de äldres allvarliga sysselsättningar. Genom att studera barnavärldens lekar kunna vi därföre ofta nog skaffa oss kännedom om gångna släktens seder och bruk. Ett sakförhållande är äfven, att hos de s. k. vilda folkstammarna icke endast barnens lekar utan äfven de fullvuxnas danser och pantominer nästan öfverallt motsvara de förhärskande arbetsformerna inom de särskilda samhällena. Att äfven här i Sverige sådana fäderneärfda på det dagliga arbetet häntydande sångdanser förekomma, torde vara välbekant. Jag behöfver härvidlag endast påminna om Väfva vadmal, Skära hafre, Vill ni veta, huru bonden på åkern sår säd?, Skörda linet, Räfven raskar öfver isen m.fl. d. Redan länge - ja redan så långt tillbaka som från senare hälften af sjuttonhundratalet - ljuda i skildringar af svenskt folklif beklaganden, att de af förfäderna så omtyckta, så gärna och ofta öfvade ringdanserna voro på väg att försvinna. Dessa ringdanser gingo i Skåne under namn helt enkelt af jul-lekar, men de förekommo, åtminstone flera af dem, lika mycket omkring den på midsommarafton resta majstången. Så småningom hade de emellertid dött bort i egenskap af allmän folksed. Många orsaker hade härtill medverkat. Å ena sidan kommo religiösa hänsyn med i spelet, hvilka dömde alla dylika förströelser såsom syndiga, men å den andra förhöll det sig nog så, att de gamla ringlekarna i likhet med de gamla folkdräkterna befunnos för simpla och fingo gifva vika för de från utlandet stammande sällskapsdanserna vals, polka och francaise. Huruvida sedligheten vunnit på bytet, torde väl vara mer än tvifvelaktigt; att skönheten icke gjort det, är säkert. Men likasom de gamla färgrika folkdräkterna i viss mån åter börjat komma till heder, har ett återupplifvande ägt rum äfven af fädernas danser och ringlekar. Det af Frithiof Holmgren för ett tjugotal år sedan i Uppsala stiftade sällskapet Folkdansens vänner, som sedan fått så många afläggare, har med stor framgång verkat, att icke allenast allmogens nästan bortglömda karakteristiska danser utan äfven dess vackra dräkter vunnit inträde i sällskapslifvet. Hvad Holmgren gjort för folkdanserna har, besjälad af samma svenskmannasinne, Artur Hazelius gjort för ringlekarna. På Skansen, detta i sitt slag enastående friluftsmuseum, där svunna tider väckas upp till nytt lif, redde han 1897 hem för fädernas ur kulturhistorisk och äfven ur bildningssynpunkt så betydelsefulla danslekar och gaf härigenom en impuls till deras spridning i vidare kretsar. För att så i verkligheten skulle kunna ske, ha emellertid äfven andra krafter varit i verksamhet. Redan de sista åren af 1880-talet, ja måhända än tidigare, hade man vid de på Nääs anordnade slöjdkurserna mera enskildt börjat öfva sånglekar. Då från och med 1895 särskilda kurser för utbildande af lekledare blefvo vid slöjdlärareseminariet upprättade, kom inlärandet af dessa lekar att ingå i kurserna, och det torde icke vara förväget att påstå, att Nääs, där lärare och lärarinnor från alla landsändar stämma möte, i väsentlig mån medverkat till att gamla och nya sånglekar nu äro på god väg att vinna insteg icke allenast i Sverige utan äfven i flera andra länder, de skandinaviska i främsta ledet. Helt naturligt har under loppet af dessa år ett stort antal sånglekar blifvit på Nääs öfvade och äfven pröfvade. Först och främst har detta varit fallet med samtliga mera bekanta svenska lekar af ifrågavarande slag, men till dessa hafva äfven slutit sig åtskilliga blott inom någon viss ort kända sånglekar, sådana från andra länder och till sist en eller annan af kursdeltagare särskildt sammanställd med ord och musik förenad lek. Bland de senare kan här nämnas Älfvalek samt Och hör du, skön jungfru, hvilka båda vunnit välförtjänt bifall. Många af dessa lekar hafva aldrig blifvit utgifna i tryck, åtminstone på svenska språket, medan återigen andra måst uppsökas i olika samlingar. Detta afskrifvande af ord och musik har naturligtvis åsamkat rätt mycket arbete, och det har befunnits i hög grad önskvärdt icke allenast hvad beträffar deltagarna i lek-kurserna på Nääs utan äfven för andra lärare och lärarinnor, som önska öfva sånglekar med barn och ungdom, att få dessa sammanförda på ett ställe. Åt förste lärare Otto Hellgren, Filipstad, som på ett synnerligen framgångsrikt sätt verkat såsom sång- och lekledare på Nääs, gafs därföre uppdrag att för utgifning i tryck ordna och i vissa fall bearbeta ett urval af dessa sånglekar. Med välvillig hjälp af i första hand fröken Sigrid Enlund, Gäfle, och förste lärare Emil Dalin, Ö. Eneby, samt dessutom bl. a. fröknarna Sally Högström, och Greta Köhler, Stockholm, Katrine Rambeck, Kristiania, och Louise Petersen, Köpenhamn, har herr Hellgren nu fullgjort uppdraget. I denna bok SÅNGLEKAR FRÅN NÄÄS föreligger resultatet. Då, såsom här är fallet, lekarna afse att tjäna uppfostrande syften, kräfva de gifvetvis en omsorgsfull sofring. Vissa af de gamla, ofta från medeltiden stammande ringlekarna äro till hela sin läggning sådana, att de alldeles måste uteslutas, vid andra åter blir en mindre ändring behöflig i sångtexten, på det att hvad som i ett eller annat afseende skulle kunna verka stötande, må aflägsnas. Personligen hyser jag visserligen den uppfattningen, att, åtminstone då det gäller barn, de ord, som sjungas till en lek, äro af jämförelsevis ringa betydelse. Barnen rikta nämligen sin uppmärksamhet endast på utförandet och icke på orden. Å andra sidan betraktar jag det alls icke såsom något helgerån, om med varsam hand en affilning sker å de gamla sångtexterna. Det är ju lätt påvisbart, att de flesta af dem under tidernas lopp undergått större eller mindre ändringar, och då det, såsom här är fallet, gäller uppfostrans heliga sak, blir under alla omständigheter försiktighet en dygd. De i denna samling medtagna 100 lekarna äro, såsom lätt synes, af olika slag. Här finnas sålunda dramatiska ringdanser, lyriska ringdanser, hvad som skulle kunna kallas rent pedagogiska sånglekar, några folkdanser och slutligen några ur kulturhistorisk synpunkt synnerligen intressanta folkvisedanser. Jag tror emellertid, att utgifvaren haft goda skäl för sin åtgärd att sammanföra hvad han kallar egentliga lekar uti de trenne hufvudafdelningarna: närmast för barn, för barn och ungdom, närmast för ungdom. Såsom alla likartade indelningar har väl äfven denna i vissa fall blifvit beroende på indelarens personliga tycke och smak, men såsom en ledning vid användandet af boken kan det dock alltid vara af visst värde. Jag slutar med önskan, att denna bok må visa sig vara en god bok, lika god som afsikten med dess utgifvande. Den vill bringa glädje, men en glädje som höjer, icke en som förnedrar. Nääs i februari 1905. Otto Salomon Några anvisningar Utför under den varmare årstiden sångleken helst i fria luften! Använd icke tjocka eller åtsittande kläder! Begagna så vidt möjligt lätta skodon! Alla deltagare - äfven s. k. icke sångare - böra i regel sjunga med, ty sång, särskildt under dans, är hälsobringande. Närmast till barn riktas uppmaningen: Sjung ej hårdt, än mindre skrikigt och ej heller för länge utan afbrott; de spruckna rösterna blifva många nog ändå. På det att sångorganet må få tillbörlig hvila, böra de lekande utföra sången omväxlande. Gif i sångleken luft åt den oskuldsfulla glädtigheten, som finnes inom dig! Beflita dig om god kroppshållning och behagliga rörelser! Rätt bedrifven är sångleken en god bundsförvant till gymnasiken, men för att så må blifva fallet, bör den, särskildt vid inöfvandet, ledas af fullt lämplig person. Dennes närmaste uppgift är härvidlag att befordra enhetlighet i takt och utförande. Saknar en lärare nödiga förutsättningar, bör han blott med stor varsamhet uppträda som ledare och hellre öfverlåta åtminstone den musikaliska delen af ledningen till något med godt gehör begåfvadt barn. Filipstad den 28 febr. 1905 Utgifvaren. (Otto Hellgren) 60. Älfvalek. (Sammanställning och ord af Edith Wallin. Musiken af A. F. Österberg.) De lekande föreställa älfvor. Far, store bror eller någon annan äldre närvarande tjänstgör som jätte; annars utses därtill den längsta af de lekande. Minst fem granar, andra växter eller fem af barnen föreställa skog. Ett träd ställes som midtträd, de andra rundt omkring på ungefär samma afstånd från detta. Hvita dräkter med lätta slöjor för älfvorna och lämplig belysning bidraga att göra leken vacker. Jätten bör naturligtvis helst vara anskrämligt utstyrd. (Anm. Anspråkslösare konstbelysning åstadkommes med s. k. bengaliska tändstickor.) (Noter) (1)Tyst och lätt på tå trippa älvorna små. (2)Jätten i sitt bo sover visst i ro. (1)Tyst och lätt på tå trippa älvorna små. (2)Jätten i sitt bo sover visst i ro (3)Trala la la.... Älfvorna fatta vid 1 hvarandras händer och bilda ett tåg, d. v. s. en sammanhängande kedja, ej ring. Händerna hållas upplyfta. Med lätta steg trippa älfvorna, anförda af den främsta i tåget, in mellan skogens träd: innanför det första trädet, utanför det andra, innanför det tredje och utanför det fjärde, hvarpå anföraren drager tåget med sig i ring kring midtträdet. Under denna del af leken har första versen sjungits helt och hållet en gång och därpå om igen till 3. När trallen för andra gången sjunges, släppa älfvorna hvarandras händer, fatta nätt i kjolen, som föres utåt, och dansa med lätta hoppsteg rundt hvar för sig och samtidigt framåt i tät ring omkring midtträdet. Vid repriserns omsjungning fatta älfvorna hvarandras upplyfta händer till ringdans omkring midtträdet. (1)Då vid vindens smek börjar älfvalek. (2)Älfvor ta i ring, dansa lätt omkring (1)Då vid vindens smek börjar älfvalek. (2)Älfvor ta i ring, dansa lätt omkring (3)Tra-la la la... Vid 1 släppa älfvorna hvarandras händer och glida ut omkring de yttre träden, trippande i jämn linje efter hvarandra med händerna i sidorna. Vid 2 närma de sig åter midtträdet och dansa kring detsamma med upplyfta händer. Samma dans under reprisens omsjungning. Sista reprisen utföres likasom i första versen. (1)Kom från skogens vrå jätten, stygg och grå. (2)Älfvor skrämda fly som en sommarsky. (1)Kom från skogens vrå jätten, stygg och grå. (2)Älfvor skrämda fly som en sommarsky. (3)Tra-la la la... Ringdansen fortgår, tills ringen vid 2 på grund af jättens ankomst och hotfulla uppsyn hastigt upplöses och älfvorna dansa ut hvar för sig kring de yttre träden på samma sätt som under första delen af andra reprisen. Med tunga steg kommer jätten genom skogen fram öfver platsen för älfvornas lek. Han hotar dessa, skakar och rycker upp midtträdet, hvarefter han försvinner. - Vid reprisens omsjungning återvända älfvorna, ehuru ännu litet rädda, med lätta steg efter hvarandra. Händerna hållas därunder i sidorna. Vid 2 skingras de för andra gången af den nu ännu mera skräckinjagande jätten, som oförmodadt återvändt. Han aflägsnar sig dock snart igen. Älfvorna hämta sig från sin förskräckelse och dansa från 3 till reprisens slut omkring lifligare än förut, i glädjen öfver att jätten är borta.

[topp] | [till dagens visa 2001] | [Sånglekar från Nääs]

Dagens visa 2002 maj 5

Ut till lek!
text: J. W. Åkermark
musik: Otto Lindblad
melodi: Vintern rasat ut....
Ut till lek! Vi vilja arvet värna,
lekens konst, som fäderna oss lärt.
Lekens vackra strid ser svensken gärna;
manligt idrottsliv är honom kärt.
Hell dig därför, lekens muntra skara!
Stort och fosterländskt det är, ditt mål:
svenska lynnets glada art bevara,
gjuta mod i barm, i kroppen stål.
Ut till lek! Låt fältets friska fläktar
jaga bort förkonstling, lögn och flärd!
Om i håglös ledsnad du försmäktar,
blir ditt sinne friskt i lekens värld.
Härligt är att lekkamrater vinna,
med dem dela lekens lust och nöd.
Vänskap, knuten så, kan ej försvinna,
brinner livet ut med samma glöd.
Ut till lek! I sol och luft dig löga,
hälsa drick i djupa, fulla drag!
Stärk dig så för allvarsvärven höga!
Livsmod, dådlust där för intet tag!
Lekens genius svävar kring dig sakta,
lossar milt på livets boja tung.
Hör, han ber dig: Lekens gåva akta,
hon bevarar själen stark och ung!

[topp] | [till dagens visa 2002] | [Sånglekar från Nääs]

Dagens visa 2001 maj 5

Där leker fager våg vid Nääset
text: Carl Bergö
musik: Gunnar Wennerberg

Ur Sånglekar från Nääs,1909

Där leker fager våg vid Nääset,
där jublar ungdomsmod på strand,
där svänger i det gröna gräset
en sorglös skara hand i hand.
Och i allén, den sekelgamla,
där ålder ser på ungdom ned,
kring sångarfanan de sig samla
var afton efter gammal sed.
Vart går ditt tåg, unga skara?
Var stannar du, vår framtids hopp? -
Till bron vid Sävelången klara,
där höjes sångarfanan opp.
Där ljuder stilla sång i kvällen,
där brusar tordön fram ibland,
och bortom viken drömma tjällen,
de fagra små, på grönan strand.
Tillbaka nu, I unga tärnor,
med gossarna till grönan äng!
Än tänder natt ej sina stjärnor,
än lyser västern till en sväng.
Tillbaka in i muntra ringen
att binda kransar hand i hand
så fast och troget, så att ingen
kan lossa edra knutna band!
Jag vet ej skönare på jorden
än ungdomslek och munter sång.
Jag älskar landet uti norden,
där visan ljuder dagen lång,
där dräkter blåa, gula, röda
stå tävlande med ängens blom,
och alla sångens källor flöda,
och glädjen vara året om.
Och tänker jag, hur sång och gamman
sig ena fast med manligt mod,
hur kraft och glädje bo tillsamman
och flöda med det friska blod,
och tänker jag, hur sorgfritt sinne
gror friskt och grönt som ängens gräs,
då ilar längtande mitt minne
till sommarn på det fagra Nääs.

[topp]

DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

Projekt Runeberg Sånglekar från Nääs

Projekt Runeberg Ringlekar på Skansen

JohanLudvigRunebergshemsida

Fosterland text: Johan Ludvig Runeberg

JohanLudvigRunebergshemsida

Projekt Runeberg Sånglekar från Nääs

Projekt Runeberg Ringlekar på Skansen

Där leker fager våg vid Nääset text: Carl Bergö musik: Gunnar Wennerberg

Johan
Ludvig
Runebergs
hemsida

Fosterland
text: Johan Ludvig Runeberg

Johan
Ludvig
Runebergs
hemsida

Där leker fager våg vid Nääset
text: Carl Bergö
musik: Gunnar Wennerberg