Den ökända hästen från Troja

[Vi bygga framtidens samhälle] | [Branting citerar den stackars hovpoeten] | [Hovpoeten]

TROJANSKA HÄSTEN

länk:
Den ökända hästen från Troja

Året 1940. Överståthållarämbetet har den 9 aug. utfärdat förbud mot vidare utförande av en scenbild kallad "Den ökända hästen från Troja" i Karl Gerhards revy "Gullregn". Förbudet motiveras med att scenen är förargelseväckande. I uruppförandet existerade fem verser. Karl Gerhard strök själv en vers. Versen beskrev situationen i det ockuperade Danmark. Melodin är en rysk kör men har bearbetats med bland annat tillägg av teman av Lille Bror Söderlundh.

länk:
Den ökända hästen från Troja

GULLREGN

GULLREGN
länk: Den ökända hästen från Troja
Året 1940. Överståthållarämbetet har den 9 aug. utfärdat förbud mot vidare utförande av en scenbild kallad "Den ökända hästen från Troja" i Karl Gerhards revy "Gullregn". Förbudet motiveras med att scenen är förargelseväckande. I uruppförandet existerade fem verser. Karl Gerhard strök själv en vers. Versen beskrev situationen i det ockuperade Danmark. Melodin är en rysk kör men har bearbetats med bland annat tillägg av teman av Lille Bror Söderlundh.
länk: Den ökända hästen från Troja

DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

[Vi bygga framtidens samhälle]

[Branting citerar den stackars hovpoeten]

[topp] | [till dagens visa 2001]

Dagens visa 2002 juni 5

Vi bygga framtidens samhälle
text: Ragnar Jändel
musik: Tommy Rådberg
Vi bygga framtidens samhälle!
Vi skapa det land
som våra fäder drömde
vid synkretsens rand.
Vi bygga framtidens samhälle!
Vi fylla igen
klyftan som skilde de rika
från arbetets män.
Vi bygga framtidens samhälle.
bygga för dem,
som ännu leva i mörkret,
ett land, ett hem.
Vi bygga framtidens samhälle!
I eld och tro -
land av trygghet och glädje
där rättfärdighet skall bo.
Vi bygga framtidens samhälle -
lyfta i enighet
framtidens drömda samhälle
ur aning till verklighet!

[topp]

Dagens visa
2001 jun 05

Kungajubileet 1889

"Det sjuder under blad och bark,
O Konung, i din kronopark"
text: Hjalmar Branting

Ur huvudtal vid Socialdemokratiska förbundets republikanska massmöte i Stockholm - med anledning av de rojalistiska hyllningarna för Oscar II vid 60-årsdagen.

Från staden, där man nu rustar sig på en nådig vink från ovan att fira minnet av en tilldragelse, som framtiden - i fall dess historieskrivning över huvud taget kommer att befatta sig med något så obetydligt som en kungs görande och låtande - måhända kommer att kalla en nationalolycka för svenska folket, har vi samlats hit i vinter och snö på den enda plats, som godtycket ännu icke stängt för Stockholms arbetare. Här och där ser vi dock blanka hjälmar sticka upp, hitsända kanske för att vi ej skola glömma bort att vi leva under godtyckets välde.
Därinne skall firas en monarkisk fest, kungadömet skulle hyllas i den tillfällige konungens person. Men vad är då monarkin, efter den firas så?
Min uppgift här skall blott bli att se något på kungadömets anor, den roll det spelar i detta klassamhälle.
Vi veta hur nutidens europeiska monarkier grundades på det sönderfallande feodalväsendets ruiner. Stödd på folkets bredare lager, som ej längre fördrog sina många småtyranner, steg envåldsmonarkin fram. Det är dunkla minnen från denna tid, då kungen var folkets representant mot de höga herrarna, som ännu giva poeter och politiska barn deras tro på det s. k. "folkliga kungadömet". Men den gruppering av samhällets lager, då dylikt var tänkbart, kommer aldrig åter. Och för övrigt, det är lärorik erfarenhet att se hur fort monarkin glömde sitt folkliga ursprung, stöd och berättigande, för att i stället slå sig ihop med utplundrarna och vända sig mot folket som förtryckare i sin ordning.
Emellertid var samhällets byggnad bliven en annan. Bourgeoisin steg upp till främsta klass, antingen våldsamt undanskjutande de gamla makterna eller upptagande dem i sig. Kungadömet fick, även det, rätta sig efter de nya förhållandena. I de flesta länder har det också villigt fogat sig: monarkin har blivit bourgeoisins agent, dess förnämsta docka, som föres omkring och visas för folket vid högtidliga tillfällen. Återigen är monarken sålunda vorden, fast i annan form, överklassens konung. Och detta är mycket klokt av bourgeoisin, ty den gamla kungligheten, som nu står i dess tjänst, imponerar alltid på några, och för övrigt är denna klass numera, som härskande, ingen vän av sådant, som kan undergräva någon slags auktoritet.
Men om kungen alltså i våra dagar blivit en överklassens docka, så få vi därför icke tro att han är alldeles betydelselös. Makt har han ännu - sällan eller aldrig att göra gott, därför skyddar honom uppfostran, hela hans omgivning och ställning - men göra ont kan han; han kan fördröja utvecklingens gång, lägga hämsko på friheten och föra demoralisation ut ibland folket. Om Oscar II valt det ena eller det andra, därom behöver jag icke här uttala mig.
Ur två synpunkter måste sålunda vi socialdemokrater vara svurna fiender till allt vad monarki heter: därför att den är föråldrad, svarar mot längesedan föregångna utvecklingsstadier, och därför att den i vår tid intet annat är än främsta representanten för det bourgeoisi-, och överklassvälde, som vårt mål är att för alltid göra slut på.
Och tecknen på detta slut kunna skönjas ändå litet varstädes, trots allt.

"Det sjuder under blad och bark,
O Konung, i din kronopark",

kvad en hovpoet för en tid sedan. Det är sant, fast i annan mening än den stackars poeten trodde. I samhällets djup glöder redan den underjordiska eld, vari hela härligheten därovan och icke kungligheten icke till förglömmandes skall en dag antingen störta med brak eller sjunka sakta och vackert ned, som man ibland får se på teatern. Men i vilketdera fallet som helst, ur den elden, som skall förbränna monarkin till aska, stiger den aldrig upp; den är ingen fågel Fenix. Vad som kommer i stället det blir jämlikhetens och frihetens statsform, den sociala republiken.
För den må vi här utbringa ett leve, som protest mot humbugen därinne!
Leve den sociala republiken!

[topp]

Dagens visa
2001 jun 05
Kungajubileet 1889 "Det sjuder under blad och bark, O Konung, i din kronopark" text: Hjalmar Branting Ur huvudtal vid Socialdemokratiska förbundets republikanska massmöte i Stockholm - med anledning av de rojalistiska hyllningarna för Oscar II vid 60-årsdagen. Från staden, där man nu rustar sig på en nådig vink från ovan att fira minnet av en tilldragelse, som framtiden - i fall dess historieskrivning över huvud taget kommer att befatta sig med något så obetydligt som en kungs görande och låtande - måhända kommer att kalla en nationalolycka för svenska folket, har vi samlats hit i vinter och snö på den enda plats, som godtycket ännu icke stängt för Stockholms arbetare. Här och där ser vi dock blanka hjälmar sticka upp, hitsända kanske för att vi ej skola glömma bort att vi leva under godtyckets välde. Därinne skall firas en monarkisk fest, kungadömet skulle hyllas i den tillfällige konungens person. Men vad är då monarkin, efter den firas så? Min uppgift här skall blott bli att se något på kungadömets anor, den roll det spelar i detta klassamhälle. Vi veta hur nutidens europeiska monarkier grundades på det sönderfallande feodalväsendets ruiner. Stödd på folkets bredare lager, som ej längre fördrog sina många småtyranner, steg envåldsmonarkin fram. Det är dunkla minnen från denna tid, då kungen var folkets representant mot de höga herrarna, som ännu giva poeter och politiska barn deras tro på det s. k. "folkliga kungadömet". Men den gruppering av samhällets lager, då dylikt var tänkbart, kommer aldrig åter. Och för övrigt, det är lärorik erfarenhet att se hur fort monarkin glömde sitt folkliga ursprung, stöd och berättigande, för att i stället slå sig ihop med utplundrarna och vända sig mot folket som förtryckare i sin ordning. Emellertid var samhällets byggnad bliven en annan. Bourgeoisin steg upp till främsta klass, antingen våldsamt undanskjutande de gamla makterna eller upptagande dem i sig. Kungadömet fick, även det, rätta sig efter de nya förhållandena. I de flesta länder har det också villigt fogat sig: monarkin har blivit bourgeoisins agent, dess förnämsta docka, som föres omkring och visas för folket vid högtidliga tillfällen. Återigen är monarken sålunda vorden, fast i annan form, överklassens konung. Och detta är mycket klokt av bourgeoisin, ty den gamla kungligheten, som nu står i dess tjänst, imponerar alltid på några, och för övrigt är denna klass numera, som härskande, ingen vän av sådant, som kan undergräva någon slags auktoritet. Men om kungen alltså i våra dagar blivit en överklassens docka, så få vi därför icke tro att han är alldeles betydelselös. Makt har han ännu - sällan eller aldrig att göra gott, därför skyddar honom uppfostran, hela hans omgivning och ställning - men göra ont kan han; han kan fördröja utvecklingens gång, lägga hämsko på friheten och föra demoralisation ut ibland folket. Om Oscar II valt det ena eller det andra, därom behöver jag icke här uttala mig. Ur två synpunkter måste sålunda vi socialdemokrater vara svurna fiender till allt vad monarki heter: därför att den är föråldrad, svarar mot längesedan föregångna utvecklingsstadier, och därför att den i vår tid intet annat är än främsta representanten för det bourgeoisi-, och överklassvälde, som vårt mål är att för alltid göra slut på. Och tecknen på detta slut kunna skönjas ändå litet varstädes, trots allt.
"Det sjuder under blad och bark, O Konung, i din kronopark",
kvad en hovpoet för en tid sedan. Det är sant, fast i annan mening än den stackars poeten trodde. I samhällets djup glöder redan den underjordiska eld, vari hela härligheten därovan och icke kungligheten icke till förglömmandes skall en dag antingen störta med brak eller sjunka sakta och vackert ned, som man ibland får se på teatern. Men i vilketdera fallet som helst, ur den elden, som skall förbränna monarkin till aska, stiger den aldrig upp; den är ingen fågel Fenix. Vad som kommer i stället det blir jämlikhetens och frihetens statsform, den sociala republiken. För den må vi här utbringa ett leve, som protest mot humbugen därinne! Leve den sociala republiken!

Hovpoeten
text: Béranger
svensk text: Gustaf Hierta

Sång och Lyra
Vill man hyra
Som mången annan man väl vet,
Gör jag nu mig till Hovpoet.
Jag vågar icke dig besjunga,
Min flicka! Du förlåte mig!
Min Sångmös steg de äro tunga;
Hon rakt till Hovs begiver sig.
Jag vadslår: vore Voltaire vaken,
Med statslån köptes genast han
Jag säljer mig åt kungasaken;
För dig ej mer jag sjunga kan.
Sång och Lyra
Vill man hyra
Som mången annan man väl vet,
Gör jag nu mig till Hovpoet.
Och stämde jag, din dygd att prisa,
Min lyra; ingen hörde den.
Ty kärleken är nu en visa;
De store bannlyst vänskapen.
Man visslar ut patriotismen.
Blott räkna tycks vår tid stå an.
Min sång jag ägnat Egoismen.
För Dig ej mer jag sjunga kan.
Sång och Lyra
Vill man hyra
Som mången annan man väl vet,
Gör jag nu mig till Hovpoet.
Jag räds din röst; den kunde göra
Att jag besjöng de Hjältars hem,
Som Europa låt förstöra,
För att ej rodna inför dem.
Din ädla själ mig kunde visa,
Att trälen också vänner fann.
Men jag får Rysslands lycka prisa;
För dig ej mer jag sjunga kan.
Sång och Lyra
Vill man hyra
Som mången annan man väl vet,
Gör jag nu mig till Hovpoet.
Ett streck i räkningen det vore,
Om jag Din Hjälte prisade.
Allt stort nu skrämmer våre store;
Man mig på porten visade.
Du äran fritt med lager pryder.
Min Sångmös köpta dyrkan fann
Blott den, man omkring henne lyder
För Dig ej mer jag sjunga kan.
Sång och Lyra
Vill man hyra
Som mången annan man väl vet,
Gör jag nu mig till Hovpoet.
Dock! Flicka, kan Du tvivel bära,
Att trogen vän sig glömmer så?
Är fosterland, är frihet, ära,
Väl ord, som stå till köps att få?
Nej! en satir min sång skall bliva,
På dess högdjur, som i bann
Lagt allt vad Frihet vill oss giva.
Ja! Henne blott jag hylla kan.
Sång och Lyra
Säljas dyra
Må den då bli det, man väl vet!
Jag blir, min själ! ej Hovpoet.

[topp]

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

Russian Music Page

[topp]

DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

länk: Den ökända hästen från Troja

länk: Den ökända hästen från Troja

Dagens visa 2001 jun 05

Kungajubileet 1889

text: Hjalmar Branting

Ur huvudtal vid Socialdemokratiska förbundets republikanska massmöte i Stockholm - med anledning av de rojalistiska hyllningarna för Oscar II vid 60-årsdagen.

Hovpoeten text: Béranger svensk text: Gustaf Hierta

Russian Music Page

länk:
Den ökända hästen från Troja

länk:
Den ökända hästen från Troja

Dagens visa
2001 jun 05

Hovpoeten
text: Béranger
svensk text: Gustaf Hierta