[Bandiera Rossa]

Det Unga Gardet

Länkar:

Original, ur skådespelet Andreas Hofer (text och midi)
Dem Morgenrot entgegen (text och midi)

Det unga gardet

svensk text: Carl Boström
musik: Karl Immerman

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

---

[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]

Dagens visa
2002 jan 5

---

Socialdemokraterna och kriget
Doktor Frank; fälld av en fransk partiväns kula
Lögnen

---

[topp] | [nästa] | [innehåll]

Socialdemokraterna och kriget.
text: Karl Hildebrand

Ur Ett starkt folk, Intryck från Tyskland och tyska västfronten
Hugo Gebers förlag, 1915

Då kejsaren den 4 augusti 1914 i Berlinslottets vita sal öppnat den urtima riksdagen med ett kraftigt trontal, yttrade han impulsivt, liksom han förut sagt till folkmängden utanför slottsbalkongen:

"Jag känner ej mera några partier, jag känner blott tyskar."

Denna öppna och manliga vädjan förklingade icke ohörd, utan riksdagens sammanträde präglades av en enighet och en uppoffrande fosterlandskärlek, vilka göra dagen till måhända den skönaste och största sedan Tyska rikets grundläggning.

I riksdagen slutade rikskansleren sitt tal med orden:

"Vår armé står i fält, vår flotta är beredd till strid - bakom står hela det tyska folket."

Han vände sig till socialdemokraterna och tillfogade:

"Hela det tyska folket enigt till sista man!"

Han fick det svar han väntade; det svar, som borde komma.

"Vi lämna icke fosterlandet i sticket i farans stund" - sådant var den tyska socialdemokratiens besked, avgivit genom dess talman Haase.

Löftet har hållits helt och fullt. De socialdemokratiska arbetarna äro förträffliga soldater, lika varmt fosterländska, lika förtröstansfulla och lika tappra som andra tyskar.

Den socialdemokratiske riksdagsmannen dr Frank fann en tidig hjältedöd - och han gick ut som frivillig.

I hemlandet arbeta socialdemokrater och personer ur andra samhällsklasser endräktigt tillsammans för att lindra nöden och avhjälpa svårigheterna.

Genast vid krigets början avblåstes alla strejker.

- - -

De tyska socialdemokraterna äro i dessa dagar stolta över sitt land. Jag tillhör själv mitt lands [Sverige] högerparti, men det förefaller mig dock, som om hela det tyska folket borde till gengäld känna stolthet över att äga ett sådant socialdemokratiskt parti - framtiden må sedan medföra hur hårda partistrider som helst.

---

[topp] | [nästa] | [innehåll]

Doktor Frank; fälld av en fransk partiväns kula
text: Hjalmar Branting

När kriget kom, gick han [Frank] till första linjen som frivillig. Och nu har han stupat, viss om att kämpa mot tsardömet på Frankrikes jord, kanske - vem vet? - fälld av en fransk partiväns kula. -

Så går arbetarmiljonerna på ömse sidor om stridsfronterna, fullföljande var sin linje som aldrig råkas, i djupaste övertygelse att var för sig göra sin plikt ej blott mot fäderneslandet utan även mot världens kommande frihet och fred. Och ingen förstår den andres syn på tingen men båda spänner sina yttersta krafter för att helt förgöra varandra!

Aldrig har världen skådat en olyckligare felriktning av krafter, som förenade och i samförstånd skulle ha skapat en ny tid men i stället syns komma att båda förblöda på Frankrikes kommande slagfält.

---

[topp] | [innehåll]

Lögnen
text: Ture Nerman

Kanonerna hade tystnat och maskingevären teg still,
det var i septembernatten efter fasan vid Lunéville,
fransosen på flykt mot S:t Nicolas, hack i häl badensarnas bly
och över den likströdda marken en fullmåne vit och ny,
en enslig husarhäst gnäggade kring under popplarnas stela profil
men över chaussén låg vältrad en granatsprängd pansarbil.

Han grep om sin tinning och stönade, unge Jean Barraias,
när han vaknade opp till sans igen med sitt sönderskjutna knä,
han reste sej opp vid löpgravens kant, såg nejden i månsken vitt
och så sjönk han tillbaka på åkern igen och viskade: Marguerite ...

Som i dröm såg han kammarn därhemma, hemma i La Rochelle,
Marguerite, gamla mor och barnen just den blåa sensommarkväll,
när den mörka timman var slagen för generalernas diplomati
och i sång han gick ut med de andra att värna la Patrie.

Marguerite, gamla mor och barnen: Jean Christophe och lilla Babette ...
Lustigt - som han nu låg där kom han att minnas med ett
sista fackföreningsmötet ... i juli ... där han höll tal
om militarismen och arbetets International:
- Kamrater, hade han ropat, man sätter oss stål i hand,
vi mobiliseras att mörda varann för förtryckarnas fosterland.
Kamrater, låt oss svara med sönderbrutna gevär,
ty Internationalen åt alla lycka bär ...

Förunderligt - några veckor, och allt så förbytt med ens:
kriget ett blodigt faktum och tyskar vid Frankrikes gräns,
Guesde och Sembat ministrar - hur har det gått till?
Ej socialister men fransmän nu ... och så var man vid Lunéville!

Här var hemskt att ligga och titta, han var hungrig och frös, Jean Barrais,
och till den förbannade svedan i hans stackars splittrade knä.
Diable, strupen brände som eld - med nöd fick han fältflaskan opp:
vatten ... åh, det var svalka och lisa åt febrig kropp!
Då med ens ... vad var det? En stämma, ett sakta gurglande stön.
Det kom där borta från diket visst, det lät som en döendes bön.
Han såg bortåt söder, åt staden till, där var elden ännu ej släckt -
Wassser ... Wasser! kved det - Aha, en fientlig knekt!
En tysk, en av Kaisers hunner - åh, nu mindes han tydligt Jean,
de dök opp som spöken ur marken, för livet fransmännen sprang,
en tysk gav Jean hans kula i knät från en trasig kanonlavett
men fick strax till svar i magen Jeans skarpslipta bajonett.

Hu, nu rös han åt ruskigheten - det där var ju mord ... nå, mord?
Nej, självförsvar var det, det gällde ju hans franska fosterjord,
de hade ju sagt så, ledarna, och så var det överallt det visst:
först var man soldat och patriot och sedan socialist!

Vatten! Jean hörde det åter, tyskens förtvivlade rop -
Ja, han hade ju lite i flaskan kvar, om han själv ej tog alltihop.
Det var ju en människa dock som han, kanske en make, en far ...
Borde han inte ge honom skvätten som var kvar?
En tysk, en av Kaisers hunner, eh bien, men han kände ej längre hat,
han hasade fram sej till tysken och bjöd: Är du törstig, så drick, kamrat!
På rygg låg tysken med oppfläkt rock och i krampen krökta knän
och pickelhuvan hade åkt av och rullat i leran hän ...
En bred klar panna med mörkt mjukt hår men bältet av blod var vätt
och bredvid på marken såg Jean Barrais sin egen bajonett!
Han hällde en klunk i tyskens mun - han mötte en feberblank
och brinnande blick - Var hade han sett! I Basel. Det var doktor Frank!

Där låg två män en septembernatt sen kanonerna tegat still
och taltes vid i ångst och nöd på en åker vid Lunéville,
två kamrater ur arbetets röda här när klassernas världskrig brann,
två vapenbröder för frihet och rätt, två män som mördat varann.

Det har ingen hört vad där blev sagt i den månlysta fasans natt
innan liken i gryningens första ljus av ambulansen togs fatt
och myllades ner i samma mull utan hänsyn till börd och nation,
utan prat om Patrie eller Vaterland eller språket och fädernetron,
men kunde de tänkt mer än ett, kamrat, och kunde de sagt mer än ett -
Jean Barrais med kulan från Frank i sitt knä och Frank med Barrais´ bajonett?
Jag har drömt mej se mången sömnlös natt de två socialisternas död
där nere på åkern vid Lunéville innan dagen purprades röd,
jag har sett deras armar sträckas i kramp mot ett hem och en brasas famn,
jag har hört dem viska i dödens stund två älskade kvinnors namn,
jag har känt millionernas ve i mitt blod, millionernas mörka hat,
att de slagit och blött, att de levat och dött för en lögn - ja, en lögn, kamrat.
Ty, du mor från Preussen och Normandie och från Scheldes härjande strand
och du unga maka från Balkans berg och från Wien och kosackernas land
och ni bleka små arbetartöser i gränden i Liverpool
och ni alla som går och sörjer och ser, hur därhemma står tom en stol,
ni som älskat en make, en son, en far och nu snyftar ert fadervår
eller ber till madonnan om hägn och skydd åt er älskling från kulor och sår -
finns en enda av er som kan tro ännu på lögnen som tog ur er famn
det käraste livet ett hjärta skänkt, det bästa en längtan gett namn,
finns det en som kan tro på lögnen, att han, som slets från er av krigets brand,
har kämpat för er, har stupat för er, när han "fallit för fosterland"?
Ett världskrig blev tänt av en skolpojks skott och strax kom där böcker ut,
vita och gula och blå och grå, där det ljögs och ljögs utan slut,
där diplomatin, som kan komedin, skyllde från sej allt ansvar galant
och varenda regering, vart vit som snö, så man trodde mest själv man ljög sant.
Ni miljoner snyftande kvinnor, för en lögn har de dött, era män,
för lögnen om fosterlandet ska de aldrig komma igen,
men med sitt blod har de skrivit en skrift, en folkens blodröda bok,
som världen ska läsa och tändas av genom smärtornas änkedok.
Den boken är domen över oss som tålde förtryckets spö,
som lät fösa oss fram att mörda varann och gick ut för en lögn att dö,
den boken är domen över en tid som lät furstar och diplomati
husera med fria män som med djur i kulissen av La Patrie.

Men ni mödrar som läser den bokens skrift i tårar och nöd och kval,
ni ska föda en ny och starkare International,
ni ska föda en här, en väldig här, en oemotståndlig här
som vet sin roll när det ropas "Givakt!" och sin plats när det skrika "I gevär!"
Ni ska föda en här, en enad armé, proletärer i alla land,
som ger mera än ord för sin socialism, som skänker den blod och hand,
en armé som vågar att välja sin död och står redo då trumman går
att marschera ut till att röja för Mänsklighetens vår.
Den vårn står det sippor på gravarna där Fritz och Jean och Ivan
och Tommy och Hassan multnar i väntan på domedan,
och en starkare släkt proletärer, som vågat sitt yttersta val,
håller på att timra på allvar i soln vår International!

---