[Kristina Gyllenstierna] | [Sankt Örjans Visa] | [Kung Birger och Brunkes Förräderi]
Länk: Kristina Gyllenstierna Stockholms Slotts försvarare |
| Dagens visa 2003 augusti 5 |
| melodin i midiformat |
Ädla skuggor, vördade fäder
|
[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]
[Kung Birger och Brunkes Förräderi]
Länkar
[topp] | [till dagens visa 2001]
| Dagens visa 2002 augusti 5 |
Sankt Örjans VisaHör du Sankt Örjan, jag säger dig Du skall mitt ärende utrida Till Babylon, den sköna stad Emot den draken att strida Den draken har så underlig sed Var dag vill han hava av sin föda Båd folk och fä och vad han får Så månd han den staden utdöda Konungen gav åt sitt folk det råd Var dag en människa att giva Så månde dock detta länga vårt liv Och så får vi längre leva Då varven voro gångna omkring På konungens dotter det månd falla Och borgarna gingo för kungen in Konung, I hållen I have sagt Och gören oss inte till mene Eller ock vi gå i slottet in Och brytom stockar och stenar Jungfrun sig klärt i sin bästa dräkt Den bästa, som hon hade Så tar hon med sig sitt lekelamb Och så av slottet utgångar Riddar Sankt Örjan kom ridandes, Hans häst för alla månde springa. Baneret var vitt och korset rött Det förde han i sina händer Stånden I här min jungfru skön Vi sörjen I så svåra? Vad är väl Eder till möda lagt? I sägen det uppenbara! Riden nu bort, fager ungersven Och gör Eder intet till mene Ty detta är nog att jag skall dö Jag dör nu hellre allena Och så kom draken av denna sjö, Sankt Örjan emot honom rider Och ingen fågel flyger så snabbt Som han sitt svärd uttryckte Kära min jungfru, I träden fram I binden om draken Edert bälte Att Eder fader och moder må se, Det I från honom ären frälste De ledde den draken allt till den stad Sankt Örjan och jungfrun den sköna Och allt det folk som i staden var Begynte då till att löpa Hör du det konung, jag säger dig Här gäller nu intet att löpa: Med allt ditt rike och allt ditt folk Idag skall du låta dig döpa |
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |
[topp] | [till dagens visa 2002]
| Dagens visa 2001 augusti 5 |
|
Kung Birger och Brunkes Förräderi Sannfärdig och Historisk berättelse, Uti en ganska öm Visa, Huru som Konung Birger, år efter Christi börd 1317, uti Nyköpings Stad, med den falske Herr Johan Brunkes Råd och list, låto tvenne sina bröder, Hertig Erik och Hertig Valdemar, uti fängelset svälta ihjäl, varföre han sedan med sin Drottning, måste rymma till Dannemark, hans äldste Son blev halshuggen, och Brunke steglader på Brunkeberg i Stockholm, Som i visan vidare förmäles. Kung Birger han var en Herre, så båld... Sjung som Himmelriket liknas vid tio Jungfr. Till trycket ingiven av Eric L. Fahlberg. Avskedad Gardes-Soldat. Tryckt i Gävle 1784, Hos E. P. Sundqvist Kung Birger och Brunkes Förräderi text: Eric L. Fahlberg. Kung Birger Han var en Herre så båld, uti de förra års tider, hela Sveriges Rike han hade i våld; Hans välde så måste de lyda, Men trohet beskyddar så mången. Han hade en Syster både fager och fin, Hon var kär hållen av alla, Hon var både tuktig och vänlig i sinn, Fröken Ingeborg de henne kalla, Men trohet hon älskas av mången. Konung Erik Meneved utav Dannemark, en Herre i Höghet och värde, han fick till den Fröken en kärlek så stark, med äran han henne begärde; Ty troheten älskas av mången. Hans Syster var dygdig, och däjlig försann, att månge dess skönhet berömde, Fröken Sophia, så var Hennes namn, Till henne Kung Birger bud sände; Ty troheten fägnar så mången. Han tog sig den Danska Prinsessan till vän, Hon Drottning i Sverige månd bliva, gav Konungen i Danmark sin syster igen, till Drottning, att med sammanleva, Ty trohet fägnar så mången. Drottning Ingeborg hade de bröderna tre, den äldste han Kung månde vara, men tvenne av dem deras liv låto de, igenom förrädares snara, Men otro förråder så mången. De Herrar de ville till Sverige rida, de voro hogen så glade; Fru Ingeborg bad dem hemma bida, I vet ej av nöd eller skada, Ty troheten varnar så mången. Fru Ingeborg ståndar uti Helsingborgs port, Hon bad dem med vänliga ord, Mina ädela Bröder i riden ej bort, Ty det går mig svårlig emot, men trohet förmanar så mången. Då sade de bägge bröderna tillika, och svara vi det göra kunde, Men vi länges till vårt fädernes Rike, så dagar, som timmar och stunder, men troheten tryggar så mången. Vi have så länge hos eder nu varit, och levat i lust med gott nöje, Hos eder vi mycket gott fått och erfarit, vår resa vi intet fördröja, Men troheten trygger så mången. I töven och biden i dagarna fem, jag beder i villen mig lyda, medan jag förtäljer, er min starka dröm, mig undrar vad han månd betyda, men trohet beskyddar så mången. Jag drömde edra kappor de voro av bly, till tyngden de voro nog dryga, mine ädele bröder voren där uti, Er självom till oro och kvida, men trohet åtvarnar så mången. Ock de voro spände omkring eder hals, de voro både tunge och trånge, så visst betyder det eder stor falsk, Gud löse Er av sorg och vånde men trohet åtvarnar så mången. De Herrar lydde intet Fru Ingeborgs råd, de låto sin resa anlända, de redo till Sverige uppå samma dag, trodde dem ingen motgång skull hända, men otro besviker så mången. Och de redo sig så långt uppå land, de kommo på den vita sand, där mötte dem Brunke den otrogna man, söta ord kunde han väl föra fram, men otro besviker så mången. I varen välkomne i bröder både, som nu till vår fägnad vill komma, I skolen få dricka Jul med vår nåde, vår ynnest skall bliva Er fromma, Men otro bedrager så mången. De Herrar visste intet utav någon sorg, de redo till Nyköpings stad; Och när de kommo sig när intill torg, där mötte dem det falska Råd. Men otro besviker så mången. I varen välkomne i bröder så kära, lägg brönjorna uti vår by, så kunnen i gå med lust och ära, på slottet i Hovkläder ny, men otrohet sviker så mången. De Herrar de gingo på Slottet då fram, och ställde sig för breda bord, Men Kungen stod upp och han fägnade dem, så väl han framförde sin ord, Men otro förråder så mången. I varen välkomne mina bröder båda, jag vill Er tillfråga med äran, mån jag icke ensam för landet skall råda, som Spiran och Kronan månd bära, Men otro förråder så mången. De bröder tillsammans med enighet svara, de ville de ord intet höra; vår kära broder må han väl vara, men ej ensam i landet regera, men otro förråder så mången. De Bröder de voro så glada till mod, de åto och drucko de stunder, och Brunke han gav dem mång vänliga ord, med list otro och falska funder, Men otro bedrager så mången. Mina goda Herrar; han till dem sade vad tänker I nu vilja göra, villen I hålla er lustig och glade, att dricka, och dansen att röra, Men otro inbillar så mången. De dansade ut, och de dansade in, de blevo helt glade till mode; Och Brunke han skänkte dem klaraste vin, om falskhet de honom ej trodde, Men otrohet sviker så mången. De Herrar de stogo på golvet och kvad, sin frihet de mente få njuta. Men Kungen och Brunke de gingo till råd; huru de sin list skulle sluta, Men otro förråder så mången. Hertig Valdemar talade till broder sin; vi akte oss för Brunkes svänker, Erik vi nu dricka allt för mycket vin, ty han kan många skalka ränker, Men otro besviker så mången. Hertig Erik han slog upp med snövitan hand, vi är komne uppå tro och lejde, skole vi oss frukta i fädernesland, vi vet ej av krig eller fejd, Men otrohet fäller så mången. De drucko och dansa den dag till ända, tills mörkret och natten kom på; så månde de ljus och bloss upptända, som lyste i var och en vrå, men otro bedrager så mången. När såsom det något på natten månd lida, och sömnen han kom dem uppå, Då ville de Herrar hava ro och vila, på silke och bolstrar de blå, men otro besviker så mången. Men Brunke han följde dem i tornet in, de trodde i sängkammaren komma, och Kungen gick med uti skarlakan fin, de Herrar till slätt ingen fromma, Men otro bedrager så mången. De Herrar de trodde att det var stor gamman, de visste ej av någon fara, För än de slog alla dörrar tillsamman, då sågo de sig fångne vara, Ty otrohet narrar så mången. Hertig Erik sig värjade såsom en man, så väldelig månde han strida; till dess han ej stol eller sängstolpe fann, Han nödgas i tornet sen bliva, men otro förråder så mången. Kung Birger var färdig av landet utfara, Johan Brunke i har min gunst och nåd, om I tagen nu mina bröder till vara, Men jag hör Kung Erik Menveds råd, men otro bedrager så mången. De Hertigar blevo bedrövad till mod, den tiden han gjordes dem lång; så illa på trohet då gick dem emot, av köld, frost och stor hungers tvång. Men otrohet sviker så mången. Vi give dig Brunke det guldet så röd, vi äre av hunger så kryste, du giver oss vattn och det torra bröd, vårt hjärta vill i vårt bröd brista Men otrohet dräper så mången. Han svarad´ rätt hastigt, det går mig ej an för mig att beklaga Er nöd, Ty I får nu intet här i Sveriges land, kallt vattn, eller det torra bröd, men otro hon dödar så mången. Vi tro vår kära broders husfru så god, vi tro den fromma Drottning så väl, hon giver oss halmen att sova uppå, och låter oss ej svälta ihjäl, men otro fördärvar så mången. Herr Brunke han blev rätt hastig och ond, han harmades vid desse orde, han tog de nycklar uppå samma stund, och kasta dem i saltan flode, men otro vill döda så mången. Det var en stor ynka att höra uppå, det var en stor jämmer och kvida, när bröder åto varannan skuldrorna frå, och kött utav varsannars sida, men otro hon dödar så mången. Det var ändå en större ynka och harm, det var större jämmer och kvida, Ty bröder lågo döde på varsannars arm, och bredevid varsannars sida, men otro hon dödar så mången. Det stod alltså uti månader fem, att Kungen från Skåne kom hem; var äre mina bröder? vi skänkte I dem, var måltid icke klara vin, men otro hon dårar så mången. Det svarade då en så liten småsven, de Herrar har lidit stor möda, ty Brunke han satte dem i tornet in, jag tror visst att de äre döda. Men otro hon dödar så mången. Kung Birger han in genom vindglaset såg, han lät sig det icke förlida; stor ynka var då där som hans bröder låg, de lågo döde vid varsannars sida, Ty otro hon dräper så mången. Ack hör nu du Brunke vad jag frågar dig, du som desse dörrar sist läste, var äro de nycklar som du tog av mig, när jag utav landet bortreste, Men otro bedårar så mången. Herr Brunke han svarade med falsker fund, de gjorde mig vreder till mode, Att jag tog de nycklar uppå samma stund, och kasta dem i saltan flode, Men otro bedrager så mången. Skam få dig därföre, du din arga dåre, så illa därmed du mig svikit, Nu bliver jag för denna gärningen svåre, kvitt nycklarna till Sveriges Rike, Men otro misshagar så mången. Haver jag förrådat edra bröder båda, så kan jag med sanning bedyra, Att nu får ni ensamma för landet råda, det själver Regera och styra, Men otro inbillar så mången. Men detta förtröt de Hertigars vänner, de kunde den sorg intet lida; De ville de Hertigars död väl fullhämna, för äran begynte de strida, Ty otro hon träffar så mången. Kungen måtte rymma med Drottningen sin, och långt bort till främmand land lända, Halshuggen blev Magnus, Kungens äldsta Son, så skamligt fick hans liv en ända, Ty otrohet dödar så mången. Men Brunke blev lagd på fem stegel och hjul, för otrohet måste han falla, han fick då sin lön som han hade förskylt; Den platsen de Brunkeberg kalla, Ty otro avlivar så mången. När många Regenter vill styra ett Rike, då händer det ofta alltså, att de där om sällan sig kunna förlika, Ty ingen vill då undergå, Ty otro hon beprövar så mången. Ty den som med otro och falskhetens art, vill komma sin nästa i fara: Tör hända, dess Herre han kan väl rätt snart, inveckla sig själver i snara, Ty otro hon fäller så mången. Men att älska Gud, och lyda vår Kung, Gud frukta och Konungen ära, Den dygden bör vara hos gammal och ung, som skriften oss tydligt kan lära: Ty trohet berömmer så mångom. |
| DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm |