Carl Jonas Love Almqvist
text: Orvar Odd
Så hava dessa dissonanser alla,
som vilt sig bröto mot varann, omsider
sin lösning funnit och sin harmoni!
Den store maëstron, som vi Döden kalla,
har reda bragt i dessa inre strider
och ro i denna jättefantasi.
Så dog han biltog från den gamla Norden
och ingen vänlig hand hans öga lyckte,
ej till farväl en hemlandston han fick.
Som stormen, då den drager över jorden,
titaniskt allt han en gång med sig ryckte,
som den att dö i fjärran rymd han gick.
Jag stod på stranden, när den sista gången
från Sveriges kuster han sin kosa styrde
på guds försyn i vida världen ut ...
Orkanen tjöt - jag minnes än den sången -,
kring bog och reling skyhögt vågen yrde,
allt för min blick försvann i skum till slut.
Det lilla seglet blott, det purpurröda,
jag då och då såg dyka upp, likt flamman
utav en brand som andfådd flämtar till.
Från denna scen jag slet mig lös med möda. -
Det var en hel romantisk dikt, trängd samman
inom ett nötskals rymd, om du så vill.
Sen dess - o, medan livets afton skymmer,
att stappla fram på stigar icke kända,
att treva efter lyckans stängda dörr -
vad liv av prövningar och av bekymmer,
vad daglig kamp, och därtill vad måhända
bland allt är bittrast: minnet utav förr!
Vad tragedi! ... Dock nu - en tuva gömmer
den gamle mannens stoft, hans levnads saga
är slagen som en pärmebok igen,
och snart allt detta, medan månen drömmer
och solens hästar över fästet jaga,
skall vara blott ett glömt "för länge sen".
Men vad hans snille byggt med djärva tankar,
med konstrikt bildverk, fria fantasier,
hans skaldskaps dristiga arkitektur,
förblir liksom en trollvärld, där man vankar
i mystiskt dunkel, skumma svärmerier,
betagen, fängslad - knappt man själv vet hur.
Och denna diktens park, med labyrinter,
med djupa grottor där kaskaden brusar -
vild romantik, allt på hans eget sätt -,
blir kvar, en lustgård mitt i Nordens vinter,
där sällsam fågelsång ditt öra tjusar
och sällsam färgprakt målar höjd och slätt.
|