Statsfru i Gustav III:s hov, modell till  Venus, som stiger ur badet, staty, Nationalmuseum.

Höpken var den äldste sonen till den vid korruptionsriksdagarna kände presidenten, baron Carl Höpken. En bortskämd uppfostran var dess första lott, en stor del av de korruptionssummor, fadern kunde förtjäna, en senare och gladare lott, men ett frö till liderlighet och slösande den säkraste. Han blev fänrik vid gardet, blev omtyckt för sin vackra figur, men kunde aldrig i någon god societet producera sig. Då lätta dragonkåren 1769 skulle uppsättas, blev han vid densamma den äldste kapten. Han var då icke 20 år och hade redan förslösat faderns halva egendom. Vid hovbalerna blev han kär i dåvarande hovfröken Ulla Fersen, den vackraste, den behagligaste och den livligaste av den tidens hovfröknar. Hennes skönhet gav henne tusende tillbedjare och nästan lika många oförsiktigare friare. De blevo dock småningom slagna ur brädet av hertig Fredrik, som lika så ung som kär emellan överenskommet; de hade växlat ringar, och hertigen givit henne stora presenter. Prins Carl hade samma giftermålsspekulationer med fröken Brita Horn, nuvarande grevinnan Ekeblad. Men greve Axel Fersen var klarsyntare än greve Adam Horn; han såg, att detta äktenskap skulle bliva olyckligt och bringa många oredor å stad; det var första gången han hindrade sin familjs förenande med konungafamiljen; han har även gjort detsamma sedermera med sin egen dotter. Sådant blev Ulla Fersens öde; hon hindrades att bli en olycklig prinsessa, för att dela sin tid uti ett ännu olyckligare öde att bliva Höpkens hustru. Han blir kär i henne. Beslut togs av dess familj, att den förste, som henne skulle begära, skulle få henne, både att undvika prinsens giftermål, som ock hindra henne från andra olyckor, som tycktes vara henne oundvikliga. Höpken begär och får henne. Presidenten Höpken tyckte sig redan lycklig att hava förenat sin familj med greve Fersens, och greve Fersen fick ett nytt band uppå honom i partivägen. Ulla Fersen betalte Höpkens kärlek med den häftigaste genkärlek. Man tyckte sig se Psyche i Kärlekens armar eller Agnes Sorel, som älskade den vackre Monrose. Deras kärlek var en beständig jouissance. De frågade icke efter fat att äta uppå; deras förnämsta husgeråd var en säng, och denna sängen hela deras lycka. Så förflöto deras första år; då den första vällusten var tillfredställd, började bägges passioner att upplivas, hennes att behaga andra och hans att trösta sig med vin och spel.

Gift såsom helt ung och i saknad av en vårdad uppfostran, kastade hon sig genast in i en mängd äventyr. Alla herrar voro roade av hennes muntra och kvicka konversation; men hennes man, som var svartsjuk och brutal, grälade på henne, så snart hon talade med någon, och nöjde sig slutligen ej med hårda ord utan började misshandla henne. Själv vistades han på värdshus och brukade supa sig full samt spela höga spel, varvid han för det mesta förlorade, och det beklagansvärda tillstånd, varuti han således lämnade sin hustru, har säkerligen bidragit till hennes nuvarande levnadssätt, ty sedan hon på sätt och vis lever skild från sin man, har hon riktigt slagit sig lös.

- - -

Man måste vara överseende med hennes fel, som ju mest skada henne själv; men vad som är svårare att förlåta är allt det myckna bråk, som hon ständigt ställer till. Som hon lyckats innästla sig uti kungens gunst, tål hon icke, att han visar uppmärksamhet emot någon annan, och hon vill gärna gå och gälla för att vara favoritsultaninna, ehuru ej alltid med vidare framgång. Hennes natur företer en egendomlig blandning av förstånd och lättsinne, och det är ej utan att hon är litet elak. Jag skulle ej vilja vara hennes förtrogna vän, ty hon är ej särdeles grannlaga och skulle utan tvekan sätta den heligaste vänskapsförbindelse på spel, endast för nöjet att få säga en kvickhet; lika ogärna skulle jag vilja vara på spänd fot med henne, ty sina ovänner behandlar hon skoningslöst och skyr ej att utsprida allt möjligt förtal. Hennes ganska lysande själsgåvor äro föga uppodlade, och hon är ej vidare road av läsning och saknar fullständigt allt begrepp om det passande; det är något, som hon ej ens känner till namnet. Hon är mycket behaglig och ser verkligen särdeles bra ut och liknande, åtminstone då hon ännu hade hela sin fraicheur i behåll, fullkomligt en Hebe, varför kungen också lät den namnkunnige bildhuggaren Sergel sätta hennes huvud och anletsdrag på en Venusbild.

Statsfru i Gustav III:s hov

Vi skulle nog icke kommit att vara hos änkedrottningen, om inte grevinnan Löwenhielms återkomst givit hertigen anledning att hellre vistas på Ulriksdal. Ni har kanske svårt att fatta vad hennes återkomst kan hava för inflytande på vårt val av vistelseort. Skälet är dock ganska enkelt. Innan jag kom hit till landet, var hertigen mycket lierad med henne, men blev tvungen att för min skull avstå ifrån henne, och för att få honom att glömma bort sin kärlek skickade konungen hennes man som minister till hovet i Dresden, dit hon följde honom. Nu är hon emellertid återkommen, och det är ej omöjligt, att hennes kärlek till hertigen varit en medverkande anledning härtill. För den händelse att denna kärleksintrig skulle börjas på nytt, är jag i sanning i behov av allt mitt filosofiska lugn för att hålla god min. Jag känner inte alls till vad hertigen tänker härvidlag och har ännu ej haft tillfälle att göra några iakttagelser och är inte ens nyfiken att få veta någonting härom, emedan jag alltid är mycket försiktig och grannlaga i sådana där saker. Skulle det hända mig detsamma som så många andra kvinnor, får jag bära min olycka med tålamod och hålla god min i elakt spel.

- - -

Hon är onekligen förtjusande, hennes ansiktsdrag äro behagliga, hennes utseende tilltalande, och i stor toalett är hon riktigt ståtlig, ehuru hon kanske är litet för fetlagd. Ni skulle ha sett hur alla människor tittade på mig, jag försökte därför att se alldeles likgiltig ut, ehuru jag verkligen var mycket nyfiken.

- - -

Ehuru jag naturligtvis ej vidare kan tycka om grevinnan Löwenhielm, måste jag göra henne den rättvisan, att hennes personliga egenskaper till en viss grad tvinga mig att ursäkta hertigens otrohet; hennes goda karaktär ger mig anledning att hoppas, att om hon får makt över hertigen, så lockar hon honom dock aldrig till något, som vore honom till men. Jag är mycket lugnare att veta honom fästad vid henne än vid mången annan kvinna och hoppas genom mitt uppförande kunna tydligt lägga i dagen min högaktning för henne, så att jag därigenom gör mig förtjänt av hertigens vänskap.

- - -

Det är verkligen förvånande, att den elakhet, som råder fruntimmer emellan, kan gå så långt, att ej ens de närmaste anhöriga skona varandra, varpå jag helt nyligen sett ett exempel med tvenne systrar. Det hände nämligen härom dagen, att grevinnan Löwenhielm kom något för sent till middagen, sedan vi redan suttit mer än en kvarts timme till bords, och att olyckligtvis baron von Essen kom in samtidigt. Detta sammanträffande föreföll oss alla, som kände till den förbindelse, som är dem emellan, ganska komiskt, och somliga kunde ej avhålla sig från ett småleende. För min del låtsades jag av grannlagenhet ej märka något, emedan jag satt bredvid hennes syster, grevinnan Höpken, men denna vände sig genast till mig och sade:

'Tänk om något sådant skulle ha hänt en annan stackare, vilka sköna förebråelser man då skulle fått höra; men min syster är alltid ursäktad, och det kan betraktas bara som ett bevis på hennes uppriktiga natur och hennes rättframhet, att hon inför hela världen lägger i dagen sitt kärleksförhållande till den där släte figuren Essen.'

'Visserligen är hon ej försiktigare än andra', svarade jag, 'men mild och god till sin natur försöker hon att vara vän med alla och lägger sig inte i vad andra göra, därför är hon också mindre utsatt för obehag än de flesta.'

Det är ett märkvärdigt tidens tecken, att den ena systern så där kan vilja förtala den andra inför en person, som hon ej är vidare intim med. När icke ens blodsbandet anses heligt, huru skall man då kunna hava förtroende för något vänskapsband? Jag tycker, att om man också inte har något gott att säga om sina anhöriga, bör man ändå låta bli att förtala dem, ty det är varken vackert eller passande.

Statsfru i Gustav III:s hov

I afton var jag på couren och ledes av alla krafter vid den ängsligaste av alla ceremonier, som äro uppfunna. Vad kan vara ledsammare än att stå och tiga i två eller tre timmar för att se några människor liksom krypa fram ur ett foder, och visa sig som rariteter på en viss stund och så åter stoppas in igen. Jag vore aldrig på någon cour, om ej för att se grevinnan Meyerfelt, en skönhet som den förra världen hade tillbedit på knä och givit offer åt som Venus och Diana.

Hon är mycket kvick och bildad men ganska elak och endast rolig, när hon får driva med någon, vilket hon sällan underlåter, och detta gör henne opålitlig och hjärtlös. Hon anses vara rätt mycket begiven på kärleksäventyr, ehuru hon har stor förmåga att hålla sina förbindelser hemliga; för närvarande lyckas det henne dock icke, därför att hennes älskare har samma håg som hon för att skämta, och denna deras gemensamma svaghet har röjt dem. Skandalhungriga människor vilja också påstå, att det ej så mycket är hjärtats böjelse, som plägar fästa henne vid hennes älskare, utan fastmer deras frikostighet med presenter. Jag erkänner dock, att jag ej vill tro på en så nedrig beskyllning, och i allmänhet tror jag ej gärna mera än hälften av vad folk säger, ty nu för tiden äro alla människor här i Stockholm förfärligt elaka. Den, som för närvarande åtnjuter grevinnan Meyerfelts gunst, är en överstelöjtnant baron Ehrensvärd, som är särdeles kvick men ganska elak. Han har stått synnerligen väl hos kungen, men har fallit i onåd efter den sista riksdagen, där han visade sig vara alltför frispråkig.