Länkar till japanska midi och gallerisajter
Klicka här!

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]


[till dagens visa 2003] | [till dagens visa 2002]

[Wir lugen hinaus in die sonnige Welt]

[Gratiernes Döpelse]

[Studentenlieder]

START


De Tre Gracerna

  

Dagens visa
2002/3 mars 4

  

[Till dagens visa 2003 mars 4]   

[Ulla von Höpken f. Fersen]   
[Augusta Löwenhielm f. Fersen]   
[Lovisa Meyerfelt f. Sparre]   
[Gratiernes Döpelse]   
[Kommentar]

[Studentenlieder]

[topp] | [nästa]

Ulla Fersen (1748-1810)

Statsfru i Gustav III:s hov, modell till  Venus, som stiger ur badet, staty, Nationalmuseum.
G. J. Ehrensvärd

Höpken var den äldste sonen till den vid korruptionsriksdagarna kände presidenten, baron Carl Höpken. En bortskämd uppfostran var dess första lott, en stor del av de korruptionssummor, fadern kunde förtjäna, en senare och gladare lott, men ett frö till liderlighet och slösande den säkraste. Han blev fänrik vid gardet, blev omtyckt för sin vackra figur, men kunde aldrig i någon god societet producera sig. Då lätta dragonkåren 1769 skulle uppsättas, blev han vid densamma den äldste kapten. Han var då icke 20 år och hade redan förslösat faderns halva egendom. Vid hovbalerna blev han kär i dåvarande hovfröken Ulla Fersen, den vackraste, den behagligaste och den livligaste av den tidens hovfröknar. Hennes skönhet gav henne tusende tillbedjare och nästan lika många oförsiktigare friare. De blevo dock småningom slagna ur brädet av hertig Fredrik, som lika så ung som kär emellan överenskommet; de hade växlat ringar, och hertigen givit henne stora presenter. Prins Carl hade samma giftermålsspekulationer med fröken Brita Horn, nuvarande grevinnan Ekeblad. Men greve Axel Fersen var klarsyntare än greve Adam Horn; han såg, att detta äktenskap skulle bliva olyckligt och bringa många oredor å stad; det var första gången han hindrade sin familjs förenande med konungafamiljen; han har även gjort detsamma sedermera med sin egen dotter. Sådant blev Ulla Fersens öde; hon hindrades att bli en olycklig prinsessa, för att dela sin tid uti ett ännu olyckligare öde att bliva Höpkens hustru. Han blir kär i henne. Beslut togs av dess familj, att den förste, som henne skulle begära, skulle få henne, både att undvika prinsens giftermål, som ock hindra henne från andra olyckor, som tycktes vara henne oundvikliga. Höpken begär och får henne. Presidenten Höpken tyckte sig redan lycklig att hava förenat sin familj med greve Fersens, och greve Fersen fick ett nytt band uppå honom i partivägen. Ulla Fersen betalte Höpkens kärlek med den häftigaste genkärlek. Man tyckte sig se Psyche i Kärlekens armar eller Agnes Sorel, som älskade den vackre Monrose. Deras kärlek var en beständig jouissance. De frågade icke efter fat att äta uppå; deras förnämsta husgeråd var en säng, och denna sängen hela deras lycka. Så förflöto deras första år; då den första vällusten var tillfredställd, började bägges passioner att upplivas, hennes att behaga andra och hans att trösta sig med vin och spel.

Hertiginnan Charlotta (sedermera drottning)

Gift såsom helt ung och i saknad av en vårdad uppfostran, kastade hon sig genast in i en mängd äventyr. Alla herrar voro roade av hennes muntra och kvicka konversation; men hennes man, som var svartsjuk och brutal, grälade på henne, så snart hon talade med någon, och nöjde sig slutligen ej med hårda ord utan började misshandla henne. Själv vistades han på värdshus och brukade supa sig full samt spela höga spel, varvid han för det mesta förlorade, och det beklagansvärda tillstånd, varuti han således lämnade sin hustru, har säkerligen bidragit till hennes nuvarande levnadssätt, ty sedan hon på sätt och vis lever skild från sin man, har hon riktigt slagit sig lös.

- - -

Man måste vara överseende med hennes fel, som ju mest skada henne själv; men vad som är svårare att förlåta är allt det myckna bråk, som hon ständigt ställer till. Som hon lyckats innästla sig uti kungens gunst, tål hon icke, att han visar uppmärksamhet emot någon annan, och hon vill gärna gå och gälla för att vara favoritsultaninna, ehuru ej alltid med vidare framgång. Hennes natur företer en egendomlig blandning av förstånd och lättsinne, och det är ej utan att hon är litet elak. Jag skulle ej vilja vara hennes förtrogna vän, ty hon är ej särdeles grannlaga och skulle utan tvekan sätta den heligaste vänskapsförbindelse på spel, endast för nöjet att få säga en kvickhet; lika ogärna skulle jag vilja vara på spänd fot med henne, ty sina ovänner behandlar hon skoningslöst och skyr ej att utsprida allt möjligt förtal. Hennes ganska lysande själsgåvor äro föga uppodlade, och hon är ej vidare road av läsning och saknar fullständigt allt begrepp om det passande; det är något, som hon ej ens känner till namnet. Hon är mycket behaglig och ser verkligen särdeles bra ut och liknande, åtminstone då hon ännu hade hela sin fraicheur i behåll, fullkomligt en Hebe, varför kungen också lät den namnkunnige bildhuggaren Sergel sätta hennes huvud och anletsdrag på en Venusbild.

[topp] | [nästa]

Augusta Fersen (1754-1846)

Statsfru i Gustav III:s hov
Hertiginnan Charlotta (sedermera drottning - hertigen - Prins Carl sedermera Karl XIII)

Vi skulle nog icke kommit att vara hos änkedrottningen, om inte grevinnan Löwenhielms återkomst givit hertigen anledning att hellre vistas på Ulriksdal. Ni har kanske svårt att fatta vad hennes återkomst kan hava för inflytande på vårt val av vistelseort. Skälet är dock ganska enkelt. Innan jag kom hit till landet, var hertigen mycket lierad med henne, men blev tvungen att för min skull avstå ifrån henne, och för att få honom att glömma bort sin kärlek skickade konungen hennes man som minister till hovet i Dresden, dit hon följde honom. Nu är hon emellertid återkommen, och det är ej omöjligt, att hennes kärlek till hertigen varit en medverkande anledning härtill. För den händelse att denna kärleksintrig skulle börjas på nytt, är jag i sanning i behov av allt mitt filosofiska lugn för att hålla god min. Jag känner inte alls till vad hertigen tänker härvidlag och har ännu ej haft tillfälle att göra några iakttagelser och är inte ens nyfiken att få veta någonting härom, emedan jag alltid är mycket försiktig och grannlaga i sådana där saker. Skulle det hända mig detsamma som så många andra kvinnor, får jag bära min olycka med tålamod och hålla god min i elakt spel.

- - -

Hon är onekligen förtjusande, hennes ansiktsdrag äro behagliga, hennes utseende tilltalande, och i stor toalett är hon riktigt ståtlig, ehuru hon kanske är litet för fetlagd. Ni skulle ha sett hur alla människor tittade på mig, jag försökte därför att se alldeles likgiltig ut, ehuru jag verkligen var mycket nyfiken.

- - -

Ehuru jag naturligtvis ej vidare kan tycka om grevinnan Löwenhielm, måste jag göra henne den rättvisan, att hennes personliga egenskaper till en viss grad tvinga mig att ursäkta hertigens otrohet; hennes goda karaktär ger mig anledning att hoppas, att om hon får makt över hertigen, så lockar hon honom dock aldrig till något, som vore honom till men. Jag är mycket lugnare att veta honom fästad vid henne än vid mången annan kvinna och hoppas genom mitt uppförande kunna tydligt lägga i dagen min högaktning för henne, så att jag därigenom gör mig förtjänt av hertigens vänskap.

- - -

Det är verkligen förvånande, att den elakhet, som råder fruntimmer emellan, kan gå så långt, att ej ens de närmaste anhöriga skona varandra, varpå jag helt nyligen sett ett exempel med tvenne systrar. Det hände nämligen härom dagen, att grevinnan Löwenhielm kom något för sent till middagen, sedan vi redan suttit mer än en kvarts timme till bords, och att olyckligtvis baron von Essen kom in samtidigt. Detta sammanträffande föreföll oss alla, som kände till den förbindelse, som är dem emellan, ganska komiskt, och somliga kunde ej avhålla sig från ett småleende. För min del låtsades jag av grannlagenhet ej märka något, emedan jag satt bredvid hennes syster, grevinnan Höpken, men denna vände sig genast till mig och sade:

'Tänk om något sådant skulle ha hänt en annan stackare, vilka sköna förebråelser man då skulle fått höra; men min syster är alltid ursäktad, och det kan betraktas bara som ett bevis på hennes uppriktiga natur och hennes rättframhet, att hon inför hela världen lägger i dagen sitt kärleksförhållande till den där släte figuren Essen.'

'Visserligen är hon ej försiktigare än andra', svarade jag, 'men mild och god till sin natur försöker hon att vara vän med alla och lägger sig inte i vad andra göra, därför är hon också mindre utsatt för obehag än de flesta.'

Det är ett märkvärdigt tidens tecken, att den ena systern så där kan vilja förtala den andra inför en person, som hon ej är vidare intim med. När icke ens blodsbandet anses heligt, huru skall man då kunna hava förtroende för något vänskapsband? Jag tycker, att om man också inte har något gott att säga om sina anhöriga, bör man ändå låta bli att förtala dem, ty det är varken vackert eller passande.

[topp] | [nästa]

Lovisa Sparre (1745-1817)

Statsfru i Gustav III:s hov
Johan Gabriel Oxenstierna

I afton var jag på couren och ledes av alla krafter vid den ängsligaste av alla ceremonier, som äro uppfunna. Vad kan vara ledsammare än att stå och tiga i två eller tre timmar för att se några människor liksom krypa fram ur ett foder, och visa sig som rariteter på en viss stund och så åter stoppas in igen. Jag vore aldrig på någon cour, om ej för att se grevinnan Meyerfelt, en skönhet som den förra världen hade tillbedit på knä och givit offer åt som Venus och Diana.

Hertiginnan Charlotta (sedermera drottning)

Hon är mycket kvick och bildad men ganska elak och endast rolig, när hon får driva med någon, vilket hon sällan underlåter, och detta gör henne opålitlig och hjärtlös. Hon anses vara rätt mycket begiven på kärleksäventyr, ehuru hon har stor förmåga att hålla sina förbindelser hemliga; för närvarande lyckas det henne dock icke, därför att hennes älskare har samma håg som hon för att skämta, och denna deras gemensamma svaghet har röjt dem. Skandalhungriga människor vilja också påstå, att det ej så mycket är hjärtats böjelse, som plägar fästa henne vid hennes älskare, utan fastmer deras frikostighet med presenter. Jag erkänner dock, att jag ej vill tro på en så nedrig beskyllning, och i allmänhet tror jag ej gärna mera än hälften av vad folk säger, ty nu för tiden äro alla människor här i Stockholm förfärligt elaka. Den, som för närvarande åtnjuter grevinnan Meyerfelts gunst, är en överstelöjtnant baron Ehrensvärd, som är särdeles kvick men ganska elak. Han har stått synnerligen väl hos kungen, men har fallit i onåd efter den sista riksdagen, där han visade sig vara alltför frispråkig.
 

källa:
De tre gracerna,
minnen och anteckningar från
Gustaf III:s Stockholm,
af Carl Forsstrand,
Hugo Gebers förlag, 1912
 


[topp] | [nästa]

Gratiernes Döpelse

text: Johan Henrik Kellgren

Jag vördnad har för alla slags Gudinnor
I Himmel och på jord;
För Friherrinnor och Grevinnor,
Och för Herdinnor - med ett ord,
För allt det Kön som sluts på innor:
Åt alla vill jag aktning ge,
Men dyrka - endast tre:
Och vem kan mer ett hjärta röra,
Än de?
Vad vällust att dem höra!
Vad tjusning att dem se!

Fastän de vanligt icke täljas
Bland de Kastalska Flickors tropp!
De dock med nöje bland dem dväljas,
Och deras sällskap muntra opp.
Den Skald förgäves söker röra,
Som ej åt Gratier offrat har;
Hans sång skall stanna vid vårt öra,
Och kölden bli i hjärtat kvar.

För dig Camillas Skald! för dig man såg dem ömma:
Hur har du dem belönt? - Jag lämnar Snillets Gud
Och Hjärtats Gud, att samfällt döma
Din trolöshet att Lyrans ljud
För Hovens dumma stoj förglömma.

* * *

En vacker dag, det var ej länge sen,
Då mera böjlig, mera len,
Sig rösten gör utur min lunga,
Jag fick den djärva håg, att Gratiers ära sjunga;
Men aldrig jag beskriva kan,
Hur det mig innerligt förtretat,
Då jag med fåfäng flit i Skalders hävder letat,
Och deras vissa namn ej någorstädes fann.

Jag var ej sen, att mig besvära
Hos dagens Furste, snillets Far:
"Apollo! säg, till ditt försvar
Vad skäl kan du väl förebära?
Du namn åt spöken givit har,
Åt dem, som livets tråd förtära,
Och dem, som dödens plågor nära;
Men deras namn, av vars behag
Vårt hjärta eldas för din ära,
Man föga känt, till denna dag" -
Apollo fann mig äga skäl att klaga:
Det mycket nog var funnit av en Gud,
Då jordens Gudar plä behaga
attt ringa folk på porten jaga,
Som våga sanning föredraga -
Vad hände? Astrild själv fick Vishets-Gudens bud,
Att denna sak uppå sitt ansvar taga:
"Res! - var Apollos ord - och sök kring världen opp
Tre dödliga, som bäst förtjäna
Att sina namn de trenne Gratier läna." -
Han for; och under vagnens lopp
Han tänkte för sig själv: men bör jag ej befara,
Att denna färd kan räcka dag och år,
Om ej en utväg finns, att fåfäng möda spara?
Lät se! - Då i min Mors och i Apollos spår
Man Gratier vanligt skåda får;
Så bör, om samma sed på jorden skulle gälla,
Jag strax min fart förutan tvekan ställa,
Bort till den sälla boningstrakt
Där Gustafs och Sofias makt,
Ljus och behag åt världen dela:
Ja; jag ej kan uti min gissning fela -
Han kom, och med förundrad håg
I Stockholm tre Grevinnor såg,
Så lekande, behagliga och täcka,
Att han sig hin i våld i början ville ge
Det Täckhets-Nymfen alla tre
På jorden stigit ned, att honom skamlöst gäcka -
Men - frågar någon frågare,
Ett folk, som plär en dödlig ledsnad väcka -
Än i Olympen då? Vad gjordes, taltes om
Imedlertid, tills Astrild återkom?
Jo väl; bland ett och annat mera,
Man talte om den smak för platt och torrt och kallt
Som nu bland Skalder överallt,
Och mest vid Bälten tycks regera:
Ja, ropte man med harm och sorg,
Den jord blott vide bär, som fordom burit lagrar,
Och mot en enda Gyllenborg,
Har Sverige minst ett hundra Bagrar.
Diskursen blev ej lång - Man snart den tidning bar,
Att Astrild åter anländ var.
Han trädde in: - "Jo, på min heder,
Min lärda Far! den vill jag se,
Som mera skicklig är, till Himlens Envoyé;
Fort, att man allt till dops bereder:" ...
Så talte han; och i ett ögonblick
Var allt i skick.

Att själva Akten nu beskriva,
Och nätt och noga uppsats giva,
Hur den och den var klädd, vem för och efter gick;
Det må en annans storverk bliva:
Ceremoni är ej min smak,
Fast annars en gudomlig sak.
Allt nog; jag vann vad jag begärde,
Tog därpå Astrild uti famn,
Och for åt jorden mina färde,
Förnöjd, att under kända namn
Få, efter denna dag, de trenne Gratier prisa:
Augusta, Ulla och Lovisa.

[topp] | [till dagens visa 2003]


Kellgren Death Medal


Johan Henrik Kellgren hade sitt hem några år i Meyerfeltska huset, såsom informator för generalens söner. Var i tillfälle på nära håll iakttaga, de sköna damerna, statsfruarna i Gustav III:s hov. Dessa damer har gått till eftervärlden, i memoarer, i litteraturen som De Tre Gracerna.

Först gången tryckt i Utile Dulcis Vitterhetsnöjen, 4:de delen, 1781; men tillkomsten kan bestämmas till 1778 eller 1779.


[topp] | [nästa]

START

[Studentenlieder]

text och melodi i midiformat
Dagens visa 2003 mars 4

Wir lugen hinaus in die sonnige Welt
text: Guido Hermann Bienert (1861-1944), 1882
musik: Franz Ohlhanns (1861-1910), 1892


Wir lugen hinaus in die sonnige Welt
Allzeit mit lachenden Augen;
Des fahrenden Volkes durstigem Schlag
Mag Frohes und Freies nur taugen.
Wir wandern und singen, und naht sich das Glück,
So packen wir's hurtig beim Kragen,
Und trinken den Wein und küssen die Maid
Und lassen den Eulen das Klagen.
Und trinken den Wein und küssen die Maid
Und lassen den Eulen das Klagen.

Die Schriften der Alten studierten wir gut:
Sie haben ins Schwarze getroffen,
Anakreon und Horatius,
Die größten der Philosophen.
Drum, Alter, laß ab von dem scheltenden Tun
Und denke der Söhne, der lieben;
Und denke der Zeit, wo du es voreinst
Vielleicht es noch ärger getrieben!
Und denke der Zeit, wo du es voreinst
Vielleicht es noch ärger getrieben!

Ein Weilchen nur währt's, sind Saus und Braus
Vom Strudel des Lebens verschlungen:
Die tobenden Wogen der Jugendlust,
Die himmelan jauchzend gesprungen.
Philister heißt man und alles ist aus;
Und die einst am tollsten gewettert,
Sind still und stumm, die Lieder vertönt,
Die Becher der Freude zerschmettert.
Sind still und stumm, die Lieder vertönt,
Die Becher der Freude zerschmettert.

Drum heissa, hallo und dreingehaut!
Zum Teufel mit Kummer und Sorgen!
Laßt kreisen das Horn, bis der Hahnenschrei
Verkündet den kommenden Morgen!
Zum Trübsalblasen da kommen wir noch,
Wallt Blondhaar silbern dem Greise:
Es lebe die selige Jugendzeit,
Holdlieb und die launige Weise!
Es lebe die selige Jugendzeit,
Holdlieb und die launige Weise!


[topp]

Studentenlieder

www.frankfurter-verbindungen.de/studentenlieder/index.html


DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp]


[Skillingtryck och gamla visor]
[Portal Dagensvisa] | [Visornas hemsida]