Störst av dem alla är kärleken
text: Viktor Larsson (1863-1908)
En dag då vår Herre hade sin stora mottagning, kom Sancte
Per och anmälde, att utanför dörren låg en syndfull
Magdalena, som icke vågade skåda hans anletes härlighet.
Då gick Herren själv ut och såg kvinnan och sade till
henne: "Vad har du försyndat att du icke vågar dig in?"
"Jag har hängivit mig åt otillåten kärlek; han
övergav mig i vanära, och så tog jag mitt liv i förtvivlan".
"Alltid den gamla historien!" sade vår Herre och log medlidsamt.
"Det var visserligen illa gjort, men det är dock icke du, som tagit
ditt liv, det är det blodtörstiga vidunder, som kallas det civiliserade
samhället. Den som mycket har älskat, honom varder mycket förlåtet.
Kom in, stackars kvinna, här finnes plats även för dig!"
"Men jag har brutit mod sedelagen, sade man nere på jorden. Jag
är en fallen kvinna, som de hederliga kvinnorna spottade åt,
och männen sågo sig om efter med fräcka, lystna ögon."
"Människornas sedelag har du brutit mot, men den sedelagen är
ingalunda min; den är endast en lastens munkkåpa. Min sedelag
har du uppfyllt i dess högsta fullkommelse. "Ty min sedelag är
kärleken, och du är ingen fallen kvinna, du är ren som gudsmoder
själv".
"Men min kärlek var brottslig, sade prästen. Ty brottslig
är all kärlek, som ej han nedkallat guds välsignelse över".
Vår Herre rynkade förtörnad ögonbrynen. "Alltid
desse präster! Huru länge skall jag tåla deras skrymteri
och deras styggelse, som fyller världen med hat och lögn och
jämmer och fördärvar mitt människoideal!" - Därpå
sade han till kvinnan: "Vad har prästen med guds välsignelse
att skaffa, och vad behöver kärleken någon välsignelse?
Den är ju själv guds välsignelse. - Gack in i din herres
glädje!"
Så vände han sig till sancte Per och sade: "Sänd min
överste ärkeängel ner till avgrunden och låt säga
Lucifer, att han inreder ett av de värsta pinorummen åt denna
kvinnas förförare. Ty det finnes ingen större dödssynd
än denna att skända en kvinnas heligaste känsla".
Men då fattade kvinnan om vår Herres knän och ropade
med förtvivlans ångest: "Barmhärtige gud, låt mig
då slippa att komma in i ditt himmelrike, låt mig få
följa honom ned i avgrunden! Jag är den enda brottsliga!"
Då föllo två tårar, tusen gånger mera skimrande
än de skönaste diamanter, ner i Allfaderns silvervita skägg,
och himmelens ljus bröt sig i dem och föll ned över kvinnans
huvud strålande som jungfru Marias egen gloria. Och den gode guden
lade sin hand på hennes huvud som fordom på äktenskapsbryterskans
och han sade till henne: "Ske dig som du vill! Det är den största
och rikaste lön jag kan giva din kärlek".
Men när Lucifer hörde dessa Allfaderns ord, bävade han
och skar tänderna i vrede och ropade till sina tjänsteandar:
"Ve oss! En sådan kärlek har himmelrikets nycklar med sig i
själva avgrunden".
|