Per Speleman
text: Talis Qualis
(C.V.A. Strandberg)
I frågen ständigt, kära barn, och frågen
Var han kan hålla hus, Per Speleman,
Där skymtar jag hans hattband över rågen,
Nu vinkar han hitåt. Ja, det är han.
Kors sådant stim! - Mor Märta ensam sitter
Tyst vid sin spinnrock kvar på förstubron,
Hon sitter där försliten, mulen, bitter,
Ty fattigt folk vet var han klämmer, skon.
I unga dar de två var andra sågo
Med ögon tindrande av hjärtelust,
Men djup och branter mellan bägge lågo,
Och det vart skiljas när de möttes just.
Han vandrade kring bygden med fiolen,
Som rik mans hustru öste hon med såll,
Han gick i skuggan och hon stod i solen,
Till dess att skuggan skred åt hennes håll.
Ty hur man öser, man till botten hinner,
Den bästa gruva kan bli läns till slut,
Hur stritt ett skyfall är, det dock förrinner,
Och bräddfull brunn kan också sina ut.
Det blev allt tunnare med ax på logen,
Tomt var i år där råge fanns i fjol,
Hon stod förlåten snart; men en blev trogen,
Det var Per Speleman med sin fiol.
Kom han från gille, skulle strax han dela
Sin ränsels innehåll med hennes små,
Gick han till bröllops, skulle först han spela
För hennes barn en polska, eller två.
På bara marken han kalaset dukar
Och ser förnöjd hur snålt de stå omkring,
Sist hartsar han sin stråke, som han brukar,
När allesamman hunnit ta i ring.
Hans fingertoppar utåt strängbron springa
Och de slå ner som vore de av stål,
Hans stråke bågnar och hans strängar klinga
Som talte de med många tungomål -
Och så hjärtinnerligt, att man kan märka,
Att ej hos strömkarln han i lära gått,
Men har att tacka trast och gök och lärka
För all den undervisning, som han fått.
Hur glädjen står i skyn, ej något lånad,
Men en högröstad barnafröjd, och sann!
Och se hur luggen, redan litet grånad,
I pannan ligger på Per Speleman!
Men bäst han spelar, bäst han är i farten,
Så sjunker hakan mot fiolens stall,
Då hejdas armen och då skiftar arten,
Ett par tre grepp - och så är glädjen all!
Mor Märta ser ej upp, men följer strömmen
I denna störtflod utav melodi;
Han åter tar ett stråktag, som i drömmen,
Och nickar tankfull, då han går förbi.
När han otackad bortom gaveln hunnit,
Så blir hon liksom uppvärmd efter hand
Och tycker, länge sedan han försvunnit,
Musik i luften flyta som ett band.
|