melodin i midi format

Min älskade, det lif du bär med bäfvan i ditt sköte, på lyckans träd en knopp det är som trår till solens möte. Den sväller, sväller i din famn, som full och hög sig hvälfver, den trår till mänskligt lif och namn, af längtan stark den skälfver. Min älskade, det lif du bär under ditt varma hjärta, en gnista ifrån solen är, tänd uti salig smärta. Den tindrar flämtande och matt igenom moln och dimma, den längtar att en lyckans natt bland klara stjärnor glimma. Min älskade, det lif du bär ur mörkret fram mot ljuset, en glimt af evigheten är, som sprungit fram ur gruset. Vi slockna snart, vi tappa snart de böjda vandringsstafvar - o lys, du stjärna, varmt och klart på våra tysta grafvar!

melodin i midiformat

Dagens visa 2003 maj 3

Erik XIV:s kärleksvisa melodin från 1600-talet noter: den svenska kärleksvisan Knut Brodin, Westin, 1958 Den, som vill, må i luften flyga, men mina vingar gå ej så högt. Jag vill dock världen övertyga, till Karin är mitt hjärta böjt. Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Väl är den som vitt från höga klippor kan vandra på en nedrig ban; hans fot ofta från vägen slipper, som helst spatserar av och an. Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Har hon ej guld, ej stora skatter, så har hon likväl det jag begär; den kärlek, hon mig med omfattar, är mig fastmer än guldet kär. Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Blänker hon ej av gyllne smycke, så blänker dock hennes ögon skön´; alldeles är hon i mitt tycke, fast hon av andra syns gemen. Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ I stora hav gå stora vågor, stormväder, klippor och hårdan vind. Den som är klok bliver vid de låga källor, som finns i dalen sin. Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Man står ofta för rikmans dörrar klappar och slipper sällan in. Hos Karin jag det ej behöver, ty jag är hennes och hon är min. Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Adjö farväl min hjärtans lilja till sinom mångtusende godnatt. Det sker dock efter Herrens vilja. Jag den bliver som jag har sagt. Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´ Envar må följa sitt eget sinn´, kär håller jag min herdarinn´

[topp] | [till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001] | [Länkar]

Erik XIV
(1533-1577)
Konung 1560-1568

ERIK XIV KONUNG

Gustav den förstes äldste son är en av de mest tragiska gestalter, Sveriges historia har att uppvisa. Det var en högt begåvad natur, ett hjärta, som var brinnande för Sveriges ära, ett klart och genomträngande förstånd i många ämnen, som höves en konung att känna, rika kunskaper och överträffande kroppsegenskaper; men ett olycksaligt lynne, till en början ärvt av modren och sedan av omständigheterna och en föga aktningsvärd omgivning misslett och förmörkat, gjorde hans olycka, emedan det till och med röjde spåren av vansinne. De hävdatecknare, som strängare bedömt honom än han förtjänar, hava glömt, att hans fader just lät uppfostra honom i dessa grundsatser om majestätets gudomliga helgd, vilka så lätt komma ett huvud att svindla, medan den gamle tillika omgav honom med så många motvikter och inskränkningar, i det hans bröder fingo nästan lika makt, som han själv, att han oupphörligt måste känna sig oroad och retad, helst han genast i Johan fann en trolös broder. De förträffliga författningar, som utmärkte början av Eriks regering, och i vilka den skicklige men hätske och föga samvetsgranne Göran Persson hade mycken del, äro kraftiga bevis på hans kännedom om sina plikter och hans kungliga vilja att uppfylla dem. Men han var försatt i en falsk ställning, därföre att han hade sina trolösa och mäktiga bröder emot sig. och bakom dem hotade en rå och mäktig adel att inskränka konungamakten, som just var Eriks dyrbaraste helgedom. Konungens politik blev, ifrån första början, förhatlig, därföre att den måste riktas emot hans bröder. Dessutom har hans närmaste eftervärld, som just sökte sitt försvar genom att förnedra hans minne, varit mån att tillintetgöra så mycket som möjligt av det, som kunde sätta hans handlingar i en bättre dager. Därföre, att så många offer föllo för hans straffande svärd, dömde man att de alla voro oskyldiga. Då var likväl icke förhållandet, ty mitt under de ofta av en skuggvärld misstänksamhet ingivna och med en sökt klyftighet hopspunna anklagelsepunkterna mot dem av den högsta adeln, som föllo under Erik, finner man verkliga skäl och starka anledningar till den övertygelsen, att förrädiska stämplingar voro å bane emot konungen och hans krona. Med sitt våldsamma lynne kunde Erik därföre icke hejda sig från att gripa in i rättvisans lugna och lagliga gång. Hans straffdomar bliva därföre, emedan de sakna laglighet, blodiga mord. Hade han dött, då han störtades från sin tron, skulle eftervärlden med ännu stegrad fasa, i honom endast sett tyrannen, träffad av vedergällningens stränga dom. Men hans sista lidande och den död, åt vilken hans egen broder offrade honom, hava förvärvat honom hos eftervärlden ett medlidande, som försonar med hans minne. Dessutom uppträdde vid hans sida den ljusa gestalten av en kärleksfull och ädel gemål, upplyftad ur det ringaste stånd till tronen och belönande den kunglige makens vilda och misstrogna ömhet med en sådan tillgivenhet och trohet, att icke ens de bittraste fiender till den störtade konungen förmått häfta en fläck vid hans namn. Det ligger mycken bitterhet men också mycken sanning i Eriks svar till sin broder, då denne, inför rikets ständer förebrådde honom, att han var från vettet: "blott en gång var jag det, och det var, då jag släppte dig ur fängelset."

Karin Månsdotter
(1550-1612)
Drottning 1568

KARIN MÅNSDOTTER DROTTNING

Ur djupet av armod och ringhet uppsteg drottning Karin på Sveriges tron, där hon hos eftervärlden förvärvat den sällsynta äran att hava varit en olycklig och vansinning konungs enda, ehuru ofta vanmäktiga, skyddsängel. Hon var endast tretton år, då konung Erik blev henne vars, där hon på Stortorget sålde nötter till sitt livsuppehälle. Flickans skönhet rörde honom och han förde henne till sin syster Elisabet, åt vilken han anförtrodde den unga skönhetens uppfostran. Hon var dotter av en korpral bland drabanterna vid namn Magnus, bondeson från Medelpad. Konungens ädelmod och ridderliga sinne gjorde också på hennes hjärta ett djupt intryck. I den mån hennes uppfostran och hennes behag utvecklades, fattade hon också en allt ömmare kärlek till honom. Han övergav alla sina ungdomsälskarinnor för den nya skönheten, som var fri från deras både fåfänga och anspråk. En fänrik, som säges hetat Maximilian, fattade även en häftig böjelse för Karin, men den svartsjuke konungen gav honom befallning att avgå till krigshären mot Norge. Då han likväl först ville smyga sig upp på slottet, för att åtminstone taga avsked av sin ungdoms älskade, blev han gripen av slottsknektarna. Den, så snart det gällde att tillfredställa konungens lidelser, tjänstaktige Göran Persson lät anklaga, döma och i en säck dränka den olyckliga älskaren. Konungen for, de vackra sommaraftnarna, med sin älskarinna och några av sina förtrogna, uppåt Mälaren, varvid på de gröna stränderna musik och lekar uppfördes. En kärleksvisa från den tiden har man länge trott vara författad av konungen till henne. Då Erik, efter de grymma Sturemorden blev vansinnig och lopp till skogs, var det Karin, som äntligen lyckades återföra honom till sig själv. Av tacksamhet beslöt han därföre upphöja henne på tronen. Han fordrade, att hans bröder skulle erkänna henne såsom drottning och hennes barn såsom tronarvingar. Ärkebiskopen vigde och krönte den fattiga bonddottren. Men hennes lycka och höghet räckte icke länge. Erik såg sina bröders uppror vinna framgång och måste slutligen förbyta tronen i ett hårt fängelse. Karin flyttade till Liuxala kungsgård i Finland. Till sällskap i den natursköna nejden hade hon stundom sin dotter Sigrid. Sin son, Gustav, fick hon icke behålla hos sig, utan han irrade flyktig omkring i Europa, understödd av henne. Dottern blev gift med en landshövding i Finland. Den sköna men olyckliga drottning Karin uppnådde en tämligen hög ålder, och överlevde sin son, som avled i rysk fångenskap. Hon blev begraven i sin mågs familjegrav i Åbo domkyrka.

Gustav Eriksson
(1568-1607)
Kronprins 1568

GUSTAV ERIKSSON KRONPRINS

En konungason, vars vagga endast stod i Sverige, men vars liv egentligen tillbragtes ibland Sveriges fiender, har dock Gustav Eriksson anspråk på ett rum ibland Sveriges store män, icke blott för sina sorgliga öden och sina personliga dygder, utan för det ädelt Svenska hjärta, som klappade i hans bröst. Hyllad till Sveriges kronprins, då hans moder, den sköna och milda Karin Månsdotter blivit krönt till Sveriges drottning, tycktes då den unge Gustav redan tidigt bestämd för olyckan. Han var endast några månader gammal, då hans fader förbytte tronen i ett fängelse. Rörande äro berättelserna om den olyckliga Karins besök med sin späda i fadrens fängelse. Konung Johan, som misstrodde och hatade den olycklige brodren, kunde icke finna ro för bekymren om de okända öden, till vilka den späde Gustavs liv kunde utveckla sig. Att brodermördaren skulle draga i betänkande att öka sin blodsskuld var icke att vänta. Konung Johans listiga anslag följdes därföre med uppmärksamhet av rikets förnämste män. Erik Sparre mötte en dag en hovbetjänt, som bar en säck. Uppmärksam på hovbetjäntens uppsyn, där det ångestfulla medvetandet av brottet framlyste, befallde han honom stanna och tvang honom, med värjan i hand, att öppna säcken, varur det olyckliga konungabarnet, som just bortfördes för att dränkas, blev räddad. Sparre gömde gossen och skickade honom utrikes. Han uppfostrades i Schlesien, där jesuiter åtogo sig hans uppfostran. Ryske tsaren hade flera gånger inbjudit honom till sig, och slutligen, sedan Gustav erhållit ett lejdebrev, som försäkrade honom fri fram- och återresa, antog han inbjudningen. Han emottogs med furstlig prakt, och sedan tsaren lärt närmare känna honom, erbjöd han honom sin dotter Axinia till gemål och såsom hemgift Livland och Finland, vilka skulle erövras av en Rysk krigshär. Men Gustav, som alltid ansåg Sverige för sitt fädernesland, vägrade att föra avog sköld emot detsamma. Då förändrades tsarens sinnelag. Han lät i hemlighet bortsnappa lejdebrevet och bortföra prinsen i fängelse, varuti han flera år blev strängt hållen. Slutligen fick han befallning att uppehålla sig i en liten stad Kashin i Ryssland, där han åtnjöt någon frihet. Han avled i nämnde stad. Prins Gustav hade en hög bildning och ett utseende värdigt en furste. Hans ansikte uttryckte majestät, och hans uppsyn en med förtrytelse över sitt öde blandad värdighet.

[till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

[Länkar]

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm

[topp] | [till dagens visa 2002] | [till dagens visa 2001]

Karl-Erik Forsslund länkar

Dagens visa 3 maj 2001 Se allena har jag vandrat       text: Karl-Erik Forsslund Ur Storgården - En bok om ett hem.       Se, allena har jag vandrat       genom glädje, genom sorg.       Ensam, ensam har jag vandrat       på de vimmelfyllda torg.       Vilse jag i natten trevat.       Ensam, ensam har jag levat.       Se, då smög du till min sida,       tog min hand och bad om stöd,       följde mig på vägar vida,       blev mig när i lust och nöd.       Ljust vart livet, kvällsljuv döden.       Lugn jag går mot dunkla öden. Å, jag är lycklig, lycklig! Du och jag - vi äro två barn, som leka i paradiset. Vi tala med fåglarna, vi rulla om i gräset med de vilda djuren, i böljorna med lommar och änder, med gäddor och slingrande ålar! Vi fladdra som två fjärilar bland våra lustgårds blommor - de ha namn som lysa dofta: rosor - solrosor - stockrosor; brandgula liljor och vallmo och pioner; stormhattar och riddarsporrar, lejongap och lövkojor; ringblomma, tusensköna och konvolvel! Och de vilda: fackelros och kungsljus, guldris och ögontröst! Och vi äta av livets träd och av kunskapens träd, att våra ögon må öppnas och att vi må varda såsom Gud, vetandes vad gott och ont är. Och vi äga hela jorden, vi äga allt. Ha vi icke berg och dalar, skog och sjö, åker och äng? Se vi icke från vår tron ut över trenne väldiga riken, stenarnas, växternas och djurens? Välver sig icke Vintergatan mitt över vår gård - ser icke solen in genom våra fönster från varje klar morgon till varje molnfri kväll? Vi öppna dem på vid gavel - allt dagens jubel strömmar in och fyller vårt arbete, all nattens leende ljuvlighet glider in och famnar våra drömmar!

[topp]

Gotlandstoner

Gallery of Indonesian Songs

DAGENS VISA:   http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm