Vår och sommarro
text: Thorsten Rudeen (1661-1729)
Nu börjar solen från de heta blåmän vända
Och till de nord´ska land sin´ varma strålar sända;
Sin´ fålar spiltar hon i himlabaggens bås,
Och lockar trana fram, med svala, svan och gås;
Begynner nu med kraft all köld åt fjällen fösa,
Och jorden, nästan död, ur vintrens fjättrar lösa,
Att allting vederfås. Se fisken i sitt rum,
Sitt istak vorden fri, nu blåser bubbelskum
Och spritter upp i luft; vad djur i skogen vanka,
Sig jämväl av sin art var till sin´ hustrur sanka;
Den fjäderklädda hop detsamma även gör,
Och själva himlen sig med jorden gifta tör.
Men sälla herdefolk, som världens fjäs förakta
Och endast fägnas åt er hjord i marken vakta,
I rolighetens barn, hur lär´ I glada se,
Att våren åter vill er förra lust er ge!
Nu fån I vanka kring och späda kransar hämta;
Nu med er Amaryll´ i svala skuggan skämta;
Nu ömsom spel och sång, nu dela kärligt ord,
Och himlen håller vård om er och eder hjord.
Dock fån I ensam ej all våren er tillägna,
Var hövisk ungkarl vill av samma ro sig fägna,
Låt lida bättre fram, se då i skog och äng
En jungfru sitter här, där står en vacker dräng;
En jungfru sitter här, ett band åt svennen väver;
Där står en dräng och skär sin skönas namn
i näver;
Nu ritas det i lind, nu skrives det i tall,
Nu manas eko med en sång till återskall.
|