Kronprinsessan Joséphine är vid sexton års ålder mer hemmastadd i litteraturen än de flesta vid denna ålder. Joséphine har tre kappsäckar fyllda med böcker och hon är mån om att från början ställa upp sitt bibliotek efter rätta principer. De gamla klassikerna i präktiga skinnband ställas upp i skåpet till vänster om kabinettsdörren, medan de nyare filosoferna få sin plats till höger om ingången. Så följer den moderna litteraturen med Goethe, Staël och den engelske författaren Byron, medan den franska boktraven får ett par hyllor för sig. All uppbyggelse- och religiös litteratur - det blir en hel avdelning, dels böcker, Joséphine fått vid olika bemärkelsedagar under barndomen och flicktiden, dels sådana som hon läst och skaffat sig - fyller ett skåp till hälften. Resten, planschverk och botaniska böcker, läggas på bordet i rummets mitt.

Då hon äntligen fått allt ordnat efter "de goda principerna" lämnar hon sina gamla böcker och går tvärs över rummet för att granska två välfyllda bokskåp med helt nya band. Det är svensk och norsk litteratur. Hon frågar Studach, vad hon bör börja med och den lilla abbén är inte sen att genast taga fram Eddaböckerna och Anna Maria Lenngrens Skaldeförsök samt Tegnérs Frithiofs saga. De tre banden äro de första svenska böcker som bäras in i skrivrummet. De skola grundlägga Joséphines smak för svensk litteratur. Några månader efter sin hitkomst skall hon redan kunna mer än någon av den övriga kungafamiljen om nordisk vitterhet. Aldrig kommer hon att giva sig sken av "en lärd i stubb" men liksom för fru Lenngren skola böcker och filosofi komma att utgöra en daglig del av livet för den svenska furstinnan.

Hon stiger upp klockan sju om morgnarna, och redan klockan åtta, medan ännu halva slottet sover, håller Studach morgonmässa för henne i biblioteket. Oscar har förklarat att det skall ordnas ett riktigt bönekapell, men ber henne giva sig till tåls. Därför får biblioteket tjänstgöra än så länge.

Så glider tiden iväg, dag efter dag, vecka efter vecka. Oktober och november äro förbi och julmånaden inträder.

Och en dag säger Oscar: "Vet min lilla vän om, att vi tre veckor i dag hava jul?"

Det är första julen kungen firar årets stora stora helg i kretsen av hustru och sonhustru. Det är första gången på mångfaldiga år, som ungdom och riktig julglädje åter drager in i kungaborgen. Joséphine vet, att drottningen inte är någon arrangör eller organisatör. Hon vet också, att kungen har sina franska begrepp i likhet med sin gemål om en "bon Noël". Men vad hon intuitivt känner är, att Oscar vill ha julen firad på svenskt vis och att det är på henne det kommer an, om denna jul skall bli olik alla föregående jular på slottet. Hon fördubblar sina ansträngningar, arbetar från bittida till sent med allt detta. I stället för den dagliga vagnspromenaden sitter hon om förmiddagarna hos prinsessan Sophia Albertina i paläet tillsammans med grevinnan Stenbock och låter dem berätta hur svensk jul firas. Hon antecknar hur man gjorde under förra århundradet om jularna och hon tar noggrant reda på detaljerna. Till sin glädje märker hon, att mångt och mycket är likt det tyska julfirandet.

Nej, en sådan julaftonssupé! Aldrig har Joséphine kunnat tänka sig dess make! Papa på blixtrande festhumör, ströende kring sig anekdoter och kvickheter och gammaldags galanterier, chère maman, föryngrad och galghumoristisk, givande papa svar på tal, så skrattsalvorna avlösa varandra, tante Sophia Albertina smålustig och intressant i sina kåserier om gamla julminnen och - himmelshögt över dem alla - Oscar, sjungande, viskande ömma ord, assisterande överallt. En sådan "souper en famille" har Joséphine aldrig upplevat.

Timmarna flyga iväg. Innan Joséphine skulle önskat halva kvällen gången är det redan uppbrottstid.

Då säger Oscar: "Joséphine, jag har en julklapp till dig, som du inte fått se".

Klockan slår halv tolv och Oscar reser sig. "Nu är det tid för dig, att bereda dig för midnattsmässan", säger han. "Jag tittar in till dig efter den." Han går. Joséphine ser efter honom. Varför avbröt han sig så tvärt? En stund sitter hon kvar. Allvarsammare bli hennes tankar, nu vill hon ur sitt innersta frambära ett tack till Herren, den Heliga Jungfrun och helgonen för alla gåvor som beretts henne med denna jul och detta år. Joséphine reser sig, går genom gula kabinettet och öppnar dörren till biblioteket. Där är mörkt. Stängt. Hon tar en ljusstake från spegelbordet och lyser in i rummet.

Altaret är borta, biktstolen och de båda altartavlorna. Inför detta oväntade, gripes hon av rädsla, att något skall hända henne, den nyss kända tryggheten är borta. Ingen midnattsmässa och inget kapell - skall hon förbjudas sin andakt den heliga julkvällen?

På väg in till garderoben möter hon sin trogna Berta Zück, som småleende niger och ber att få ledsaga henne upp i övre våningen. Då förstår Joséphine att något glädjande väntar, någon överraskning! Berta Zück räcker henne bönboken och går före henne uppför lilla trappan åt borggården. De går förbi Oscars våning, fortsätta upp mot slottsvinden, en väg Joséphine ännu aldrig sett. Där öppnas en dörr och ett starkt sken från hundratals ljus strömmar henne till mötes med dofterna från rökelse.

"Jag har kronprinsens befallning att i denna stund nedkalla välsignelse över Ers Kunglig Höghets första steg in i detta kapell", säger tjänarinnan.

Joséphine korsar sig och går in i det rum, som är den vackraste julgåva hon någonsin mottagit.