Vad som fick Karl XII att bli helnykterist
text: M. J. Crusenstolpe
Huset Tessin
Bonniers förlag, 1883Hela trakten kring Kungsör undrade, hviskade och beskärmade sig, men ingen främmande tordes nalkas kungsgården,
der monarken sjelf vistades, den vildaste bland de vilda sällar, som nu på fjerde dygnet öfverlastade sig, stojade och sökte öfverträffa hvarandra i de djerfvaste tilltag,
de ursinnigaste upptåg. Förirrade sig någon okunnig om den yrande fröjd, som nu herskade på lustslottets område, eller drifven af okuflig nyfikenhet att få taga dess utbrott i ögnasigte,
inom denna trollkrets, fridlyst af konungens närvaro, men bannlyst af förnuft och anständighet, så blef den oförsigtige en sjelfskriven skottafla för de oerhördaste puts,
lycklig om han, med oskadad helsa och lemmar, undkom, höljd af förolämpningar och begabberier.
Också skyddes Kungsör dessa dagar likt en förpestad ort af alla, som hade sig bekant huru det tillgick.
I främsta rummet gälde, att göra skäl för sig vid pokalerna; ty redan första middagen utmönstrades och krossades, under pukors klang, trumpeters smattrande och krålande hurrarop,
alla mindre, eller hvad man kallar vanliga glas. Ju mera blodet glödgades af de hetsiga dryckerna, ju mera hjärnan förskummades inom rusets flor, desto ursinnigare idrotter föreslogos,
desto mera halsbrytande upptåg beramades.
Vid fjerde middagsmåltiden yrkade Schlippenbach på vapenöfningar med målskjutning.
Förslaget mottogs med skålar och handklappningar.
"Men hvarpå skola vi skjuta till måls?" sporde Mellin.
"Hans maj:t har öfverflöd på bönder och torpare," hånskrattade Douglas,
"med litet vett och stora hufvuden. På dem äfventyrar man derför icke att skjuta bom.
Jag tar Schlippenbach och Lindemeyer med mig på ströftåg, och så fiska vi upp några dussin bondtuppar,
dem vi skola tjudra vid skottaflorna innan aftonen, det bedyrar jag vid mitt officersord."
Karl afbröt hastigt det stormande bifallet och skrattsalfvorna, som följde på Douglas´glåpord.
"Jag förbjuder er alla, att misshandla mina trogna undersåter. Deremot vill jag sjelf draga försorg att vi få något att skjuta på. Se här, Axel Hård!"
(konungen tog ur sin ficka en liten pung, virkad af grönt silke och guld och kastade den snedt öfver bordet till stallmästaren)
"150 dukater. Rid ut i grannskapet och handla upp ett dussin utkörda, utsvultna bondhästar.
Skaffa hit dem snart och pruta icke på betalningen."
Axel Hård sköt stolen från bordet och skyndade bort för att verkställa befallningen.
Så snart konungen och hans gäster slutat måltiden, raglade hvar och en af dem efter sitt gevär och de så kallade vapenöfningarne börjades.
Karl, som sjelf stod på mindre säkra fötter, var nära att digna af skratt åt det rusiga band, öfver hvilket han i egen hög person förde befälet och som,
vinglande hit och dit, knapt mäktade fatta något lystringsord.
Plats utsågs till den beramade målskjutningen: karbinerna skarpladdades: hästarne, bestämda till skottafla, skulle framledas en i sender och i ett kort betsel hållas af en stallbetjent.
Konungen sjelf ville skjuta första skottet. Han utfästade tjugufem dukater i belöning åt hvar och en, som träffade djuret i pannan, så att det genast stupade och dog;
hvaremot den, som endast sårade kreaturet eller sköt bom, skulle plikta fem dukater, hvilka anslogos åt dem, som efter målskjutningen slut fingo omaket att föra bort de skjutna hästarne.
Men då folket såg tilredelserna, hörde skyttarnes rusiga samtal och mätte lifsfaran af att stå dödsoffren så nära, vägrade stallknektarne att lyda.
"Fege uslingar!" röt Schlippenbach. "Liksom edra lif vore mera värda, än de andra krakarnes!"
Axel Hård ryckte betslet ur handen på den stallknekt, som stod honom närmast, ledde hästen till skottlinien och höll honom der, med sträckt arm.
"Välan, mina vänner!" ropade konungen, i det han spände hanen på sin karbin, höjande den mot högra ögat och lutade hufvudet för att sigta. "Låtom oss börja!"
"Svenska tronen står på osäkra fötter," hviskade Douglas i örat på Slippenbach, "se bara huru karbinen vinglar hit och dit...Nå, nå, tokajern föll honom också särdeles på läppen i middags."
En blixt ur ett moln af krutrök...en knall af genljuden flerdubblad...Med lösryckt betsel skenade den till skottafla använda hästen sin kos...
Simmande i sitt blod, låg Axel Hård, liflös, utsträckt på marken...
Alla rusade till, konungens gäster och betjening huller om buller med hvarandra. Knapt märkte man monarkens närvaro, fastän han stod midt i klungan,
nedböjd öfver sin stallmästares lik.
Skottet hade träffat högra tinningen och dödat i ögonblicket.
Fasan att hafva afhändt en af sina tillgifnaste, en af sina älskade, en yngling af erkänd redbarhet och mod, lifvet, gjorde Karl i sekunden lika nykter,
som innan han fört första glaset till sina läppar, och medvetandet, att det var ett skamligt rus,
som fostrat upptåget och gjort den eljest skottvana handen osäker, ingaf honom en sådan afsky för dryckenskap, att han beslöt en gång för alla afstå från detta slags förströelser.
|