| melodin i midi format |
| Författad av Christina Lagerlöf prostdotter från Värmland och på långt håll släkt med Selma Lagerlöf. Jag har sjungit ett hundratals svenska visor och många gånger har de enskilda visorna hänvisat till melodin "När månen vandrar". Melodihänvisningen har blivit mer spridd än själva dikten. Mauritz Cramærs Kaffevisa - "Av allt det goda som man förtär" publicerades 1847 med angivande att den skall sjungas till "När månen vandrar". Min källa - Märta Ramsten - skriver att "När månen vandrar" kom i tryck 1856. Flera år efter Kaffevisan som ingick i komedin Femhundra riksdaler banko, som uppfördes på Mindre teatern våren 1846. Kaffevisan är mycket populär även i våra dagar. Och varje gång Kaffevisans ord tonar ut stänker ett litet tacksamhetstanke från trubaduren över till författarinnan utav dikten "När månen vandrar" för den vackra melodin. Sista strofen har jag fått från en hemsidaläsare och jag har i min tur kompletterat visan. Och även refererar till att melodin är från 1600-talet. |
| ----- [tillbaks] ----- |
MÅNVISA
melodi: När månen vandrar på fästet blå
(värmländsk folkmelodi från 1700-talet)
När månen vandrar på fästet blå
och tittar in genom rutan,
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan:
Vad du är lycklig, du måne klara,
som får så högt över jorden fara
och blott se på!
Väl ser du dårskaper utan tal,
det kan man nog hålla troligt;
båd´ älskande som förgås av kval,
och älskande som ha roligt.
Väl ser du tåren från ögat rinner,
men sorgen aldrig upp till dig hinner -
det är för högt.
Spektaklet tröttar dig innan kort:
det kan man icke förtänka,
då går du bara helt simpelt bort:
man ledsnar också att blänka.
Så blir du borta i några dagar
och kommer åter, när du behagar
och ser på oss.
O, kära måne, tag mig till dig,
från denna världen så trånga!
Här skulle visst ingen sakna mig,
ty så´na finns här så många.
Jag längtar till dig upp i det höga,
där skall väl en gång mitt trötta öga
ej gråta mer.
Och när jag här ej skall dväljas mer
och gröna kullen mig gömmer,
du lika milt uppå graven ser
fast alla andra den glömmer.
Då skall min ande när den får fara
till stjärnelanden så fritt förklara
min kärlek dig.
text: Christina Lagerlöf (1787-1855)