Lukas

text: Anna Maria Lenngren

Hjorten och kaninen

Fabel
text: Anna Maria Lenngren

Kaninen såg en hjort. "Nå," skrek han, "kära du,
du bär en krona ej så ensam som du menar!
    Jag skjuter öronen ... se nu ...
    nu också jag har horn med grenar!"
Det ädla djuret blott gav pysslingen en blick
och lugn och oförströdd sin bana framåt gick.

            *

      Snillets son, tag ett exempel!
      Spegla dig i händelsen ...
      Vid din fart till minnets tempel
      svara aldrig pysslingen!
(1799)

Den är lycksalig!

text: Anna Maria Lenngren

Lycksalig är den man, som ej,
gift runda året om, sin kvinna trätsjuk funnit,
som från det blida ja, han uti brudstoln vunnit,
ej sedan skalla hört mång tusen sträva nej!

Lycksalig är den man förvisst,
vars femtonåriga och danserfarna dotter
vid smicker och kurtis och suckar och komplotter
utur sin rosenkrans ej någon blomma mist!

Herr Grälberg

text: Anna Maria Lenngren

Herr Grälberg, denne man av grundligt sträv merit,
som hittills intet gjort för smaken och för snillet,
herr Grälberg, säger jag, han i det stora gillet
om vilken frågas plär: "Varför kom Grälberg dit?"
Han ämnar nu ge ut, till vinst för pappersbruken,
till vinst för var och en, som läser i vårt land,
ett dubbelt skaldeverk ifrån sin lärda hand:
om "ryckbands nytta i peruken",
och "skadan utav mal i folioband".
(1799)

Till Isabelle

text: Anna Maria Lenngren

Visst himlen vid sin skapelse
dig velat mycken nåd bevisa!
Han gav din täcka varelse
två stora ögon för att se,
en liten mun att bara le,
en hy, som alla skulle prisa,
en fin och artigt danad kropp,
ett blod i ständigt fridsamt lopp,
ett hjärta, som ej gläds, ej lider,
kort sagt: ett väsen sällt och ... dött,
blott socker känner du är sött,
och senap vet du att den svider.
(1791)

Var ålder har sitt skick

text: Anna Maria Lenngren

        Vem har dig lärt, min vackra Klara,
        så rak och förbehållsam vara?
Om jag din halsduk rör, om jag blott stjäl en kyss,
        strax gör du väsen som en ryss!
        Din blick du så förfärligt väpnar,
        så att jag nästan alltid häpnar,
        när jag ej brister ut i skratt ...
        Vår Herre vet hur det är fatt ...
Men i din korta kjol, med bjäfs och flor garnerad,
        och med din lilla skälmska hatt
det förefaller mig så löjligt och besatt
        att du vill vara respekterad.
        Nej, lyd mitt råd, min lilla vän,
        benöj dig nu med kärleken ...
        och tids nog kommer sen respekten,
då du får bära tur och heta tant i släkten!
(1793)

Livets korthet

text: Anna Maria Lenngren

        "Livet är kort
        och sorgerna många!"
säger fru Skrumpler och suckar så tätt.
        "Livet är kort
        och kjortlarna långa!"
        gnolar Lisette ...
Och gumman och flickan ha bägge rätt ...
        Lustig duett!

Gunilds glasögon

text: Anna Maria Lenngren

Sen hon, med klämd och knipen näsa,
        igenom dessa runda glas
begynt "Then Helga Skrift" att läsa,
        må hin med henne tas,
        ty liksom de förstora orden
i hennes stora bok med sammetspärmarna
        och silverhäktorna,
        så börjar hon för stort att se
vart enda litet fel hos nästan här på jorden.
(1794)

Probatum est

text: Anna Maria Lenngren

I äkta ståndets slaveri
mitt kors jag länge måste bära,
men konsistorium vare ära,
att jag blev från min kvinna fri!

Vi nu ej mer varandra hata,
tvärtom det kommit just i rop,
hur hjärtans väl vi trivas hop,
allt sen vi bo på var sin gata.
(1793)

Medicinskt rön

text: Anna Maria Lenngren

Patientens puls var hård och hög till feber stämd ...
      Sex veckor var han obstruerad.
      Hans blod var jäsande och skämd,
      hans uppsyn något egagerad:
      en synbar yrsel mannen drev.
Väl femtio recept på höft man föreskrev
      - en sjukdom lätt kurerad blev,
om läkarn sjukdomen förstode -
      vid krisis allt slog vådligt ut:
den sjuke svällde upp, och febern bröts till slut
      uti ... en illaartad ode.
(1796)