Harriet Löwenhjelm | ||
en mästare i det oändliga | ||
dagboken |
Ack, saliga, saliga äro de |
Advent, advent! |
Aftonstämning på Ceylon |
Aldrig skall den breda hopen m. fl. |
Barnbördsgemaket |
Beatrice-Aurore |
Bel-Marduk har mördat sin son Ivoklys |
Belsassar är drucken av vin och mätt |
Dalens dimmor |
Den Arlequin som dansade |
Den förlorade sonen |
Det bodde en förste i Urvädersgränd |
Det glada följet |
Det lyser grönt och ångar |
Det skiner en sol |
Det var en slump att vi fick träffas åter |
Detta släkte är ont och skall förgås med svärd |
Drager dädan all jordens didakter! |
Du döende vårbleka dager |
Du vida jord i fager klädebonad |
Ej Fahrenheit visar mot nittio mer |
En dag |
En grå och stilla sjö med sanka stränder |
En höstlig dropp från blad och grenar faller |
En klagovisa över Tyskland |
En safir-hav, blandat med karbunkel |
En trädgård ännu höljd i nattlig fukt |
Fyrti spö på fotens sula |
Förhistorisk jakt |
God bless you, gamla quaerulant |
Gud Fader ger i himlen fest |
Gud give att en markis jag var |
Gud i himlen har jag hädat |
Hos oss i Södra dryckesgränd |
Hymens band |
Här går man tyst, och tyst på dörr´n man gläntar |
I bullrande staden var mig väl |
I Himmelen, i Himmelen |
I mörker står skogens väldiga mur |
I pelargångar, skumma och groteska |
Jag bad till Herren under nattens vaka |
Jag har bott i ditt skimrande månskensslott |
Jag vill ropa: Miserere |
Jag ville ge min hjärtans lille broder |
Jag är besatt utav en enda känsla |
Jakt på fågel |
Jakt på högvilt |
Je vous assure |
Jorden är full utav synder och skam |
Långt bort ifrån stadens hank och stör |
Madame är död och ligger blek i sängen |
Madame är mycket fin och mycket näpen |
Monsieur Bertol |
Monsieur de Brie |
Monsieur Eric |
Monsieur Vernet |
May we be happy and rejoice |
Min nattlampas veke rykte i tran |
Min själ är fridlös, mitt sinne sjukt |
Mitt tempel |
Munkåret |
Natten står grå utanför mitt fönster |
Nu har baronen gått till sina fäder |
Nu har, till sist jag blitt så sur och lessen |
Nu spricker det knoppar ur svarta träd |
Nu så dansa denna världens barn |
Nu tiger nattluften vårlig och klar |
Nu våras det åter och påsken är när |
O Gud, som gjort den fagra jord |
O hav med ödsliga salar |
O jord, som stiger tvagen |
Om vägen till livet är rak eller krokot |
Skåda, skåda hur det våras |
Sonett till en hund |
Sårfotad nöter jag tempeltrappan |
Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta |
Vaggvisa |
Vem kan längre hålla vakt emot allt som stormar |
Vi släpade sten i Sahara |
Vid lutans knäppar |
Världens religioner |
Är det du, är det du, allra käraste barn |
Är jag intill döden trött |
Det skiner en sol och det blåser en vind
på slätten där jag går. Jag är en gammal lustig pan, som vankat i många år. Vad är det för grå förfallen gård, som ligger öde och låst? Vad båtar ett hem? Hela jorden är min, där jag vandrar i sol och i blåst. I skogen bland drösslande röda löv har vinden gått till ro, det gliser sol mellan stammarna, där ekorrungarna gno. Hela da´n har det ljudit en flöjtmelodi, densamma igen och igen, den har drunknat i blåst, men i skogens lä kan bättre jag höra den. Det är en lustig dur-melodi, men den spelas i klagande moll av en ensam vandrande höstlig pan eller faun eller annat troll. |
Je vous assure
min kärlek är så pure att jag kan mycket väl ibland ha kärleksäventyr. |
Gud give att en markis jag var
med miniatyrhov och taffel och ej den verliebte negern, som bar markisinnans hår på en gaffel. |
I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,
I Hallbecks antikvariat en gammal drömbok köpte jag i folioformat. Sen drömde jag förliden natt
Hon stod mig när, hon tog min hand,
Vi gingo i en lindallé
Vi gingo länge hand i hand
Jag sade: Beatrice-Aurore,
Och jag sprang in och letade
Jag vaknade vid att jag grät
|
Uti jordens öknar torra
och i världenes Gomorra är ej gott att gå allena. Skönt när hjärtan två sig ena. |
En moder i sängen, en fader bredvid
det höves i barnbördsgemaket, därtill jordegummor, som bida i frid, och ivriga änglar i taket. Och så kommer barnet i sinom tid med skrik och är hjälplöst och naket. |
Solen går sin höga ban
uppå himlarunden, månen seglar som en svan uti midnattsstunden. Allting gammalt är så nytt för en liten fattig glytt, som kom i jåns till världen. |
Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär, då solen rann ned mot en blek horisont och havet låg blankt mellan öar och skär. Då bolmade rök i en luft, som stod ljum, och rymden var som ett ekande rum, där skottet skallade fjärran och när. Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
|
Det bodde en förste i Urvädersgränd,
en förste av Guds nåde. Han hade en nabo i Vintappargränd, som var illa känd. Det var åttamördarn Tim Tåde. Det levde en förste i stor misär
Var afton spelte den försten knack
Men tiden blev försten lång och tung
|
Hos oss i Södra dryckesgränd
det bodde en sällsam herre. Vi trodde han var oss av Gudi sänd. Nu är han bränd och hos oss är det sju resor värre. Han botade sjuka, han helade sår,
Men överheten var honom vred.
Hos oss i Södra dryckesgränd
|
Gud Fader ger i himlen fest
och främst är Jesu moder. Dit är bjuden med som gäst varje from och goder. Gyllne frukter bjuds i skål´n
|
Är jag intill döden trött,
ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen. Lång var vägen, som jag nött, ingen liten vän jag mött. Jag är trött, ganska trött, sjuk och trött och ledsen. Säg, var hålls min lille vän,
Kom och hjälp mig för Guds skull,
|
Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund. Gråt ett grand - för så trista fakta. Se mig med ömhet sova en blund. Gå ej från mig. - Du vill ju stanna, stanna tills själv jag måste gå. Lägg din älskade hand på min panna. Än en liten stund är vi två. * *
I natt skall jag dö. - Det flämtar en låga.
* *
I morgon finns det en ömkansvärd
|
Vid lutans knäppar
och odaliskers dans ambassadören till feta läppar för sorbetglaset, glömsk av silkessnören. En hymn till nattens stjärna sjunger kören. O, I eunucker,
|
Gud i himlen har jag hädat
och min nästa har jag smädat och bedragit på allt sätt och vis. Det är försent att återvända mina båtar äro brända, jag har givit mig åt Satan till pris. Och nu så är det bäst att skynda
|
Där hemma ståndar tallen
vid gården som lyser röd. Hästarna gnägga i stallen och det doftar av nybakat bröd. Jag vill gå, jag vill gå till min fader ty min själ är i ångest och nöd. - Men! Min fader är borta och död. Jag sitter på spiselbänken
|
[topp] | [fler dikter - våren 2000]
Nu så är rabbinen nyter,
Roparen från minareten
Nunnan sig i cellen späkar
Popen framför helgonnischen
Upp Madame Blavatsky stiger
Medicinmannen vid stranden
Under Buddha ligga världen,
Laman läser Ramajana,
|