Den svenska teatern

Så skapade Kung Gustaf den svenska akademien

Platsen är Gustaf III:s arbetsrum Personer: Gustaf III, konungen Elis Schröderheim, statsekreteraren   (Konungen reser sig från skrivbordet, går några steg framåt. Statssekreteraren Schröderheim kommer in.) Konungen: Tiden är nu inne att fullborda något, varpå jag varit betänkt allt sedan mitt vistande i Frankrike första gången, men som jag uppskjutit hittills, för att låta de anlag växa till ryktbarhet, dem jag framdragit ur mörkret. Saken tål ej längre uppskov. Hertigen av Södermanland drager till sig allt vad ordensvurm heter i mitt rike. De bära offentligt hans färger. Jag vill, att landets snillen skola bära konungens. Det skall tvinga de andra att skämmas. Med ett ord: jag stiftar en konglig svensk akademi, i likhet med den franska. En plats där skall bli högsta målet för snillets tävlan, åtrå och hopp, det skall tillika utstaka den riktning, den bana, de hava att gå, för att vinna framgång. Snillen äro ofta hetsiga och förlöpa sig gärna. Inbillningens överdrift förer dem på villostigar; men på detta sätt håller man dem i tygeln. De bliva ett stöd åt konungadömet och konungarnas personlighet. Nå Elis, har du något att invända mot min plan? Statsekreteraren: Ers Majestät tycks skämta, eller anser Ers Majestät sin underdånigste tjänares omdöme sämre, än den eländigaste skrivare. Huru skulle eljest någonting kunna invändas mot en plan, värd lika mycken beundran som tacksamhet. Konungen: Det är mig kärt, att höra dig vara av samma tanke som jag. Uppriktigt sagt räknade jag därpå, och har skickat efter dig egentligen för att sätta upp en lista till utnämningarna. Frankrike, med sin stora folkmängd och sitt överflöd på litteratörer, inrymmer dem 40 akademiska hedersrum. Ett sådant antal är alldeles för stort för Sverige. Vi skulle ej kunna fylla alla dessa länstolar, utan att nedstiga ända till skräp, eller till folk som ej kunde uppbära det akademiska anseendet. Hälften mot i Frankrike kan vara lagom för oss; men som det ökar utmärkelsen ju färre, som hava den, så nedsätter jag antalet till, aderton. För att ge glans åt inrättningen och lyftning åt snillena skola mina akademister utgöras, om varandra, av mecenater och arbetare på litteraturens fält. Så är det även i franska akademien. Den svenskas årliga högtidsdag skall firas på min store företrädares födelsedag, vars namn folk själv, genom sina ombud, givit min son, arvingen till min tron. Du känner nu ungefär min avsikt. Låt mig höra dina kandidater. det skall, innan jag gör mitt val, roa mig att känna dem, även om jag icke antar dem. Statsekreteraren: I sanning, Ers Majestät, ämnet är mig så överraskande, att jag svårligen till Ers Majestäts höga nöje lärer kunna lösa uppgiften. Då min store konungs vilja likväl städse är min högsta lag, skall jag vid detta tillfälle endast lyda. Den skald alldeles egen i sitt slag, vars make intet land och ingen tid kunna uppta, vars lyra är en bland de skönaste sinnebilderna på fotställningen av Gustaf den vittres ärestod, och vars danelser, ögonblickliga tjusningsutbrott, ingivelsens helgjutna svärmerier, avspegla nordens folkliv, liksom de italienska improvisatörerna söderns, - med ett ord: Bellman ... (Konungen avbryter) Konungen: Ingalunda. Det är ett snille, ett sällsynt snille, som jag värderar, som ej blivit obelönt och som jag ej heller framgent skall glömma; men i min akademi passar han icke. Hans sångmö är alltför självsvåldig; för mycket rankor i håret och intet tecken till fikonlöv, där det så väl behöves! Du vet att jag inkognito hör honom med nöje både vid Hasselbacken och Gröna Lund, ja, att han ofta inlåtes vid våra förtroliga kretsar här på slottet; men akademien är något helt annat; där fordras allvar och anständighet, jag menar ej blott hos personen, utan även i dikterna. Jag vill, att det mest lysande i hov och stad, av bägge könen, skall tävla att få bevista akademiens sammanträden; men våra grevinnor och fröknar skulle ej våga ta solfjädern från ögonen utan att rodna mitt igenom sminket, om de högtidsdagarna befunno sig ansikte mot ansikte med den, som så illa tilltyglat la haute volée, som Bellman, t.ex, i Till de förnäma. (Schröderheim suckar) Statsekreteraren: Tyvärr går svenska akademien således miste om Sveriges största ryktbarhet bland skalderna! Konungen: Vidare i uppgiften om dina kandidater. Statsekreteraren: Hos baron Ehrensvärd sammanträffar så mycket utmärkt, att avgörandet är svårt, vilkendera skickligheten hos honom är den mest övervägande. Hans teckningar hava redan så högt värde, att eftervärlden knappt lärer kunna uppväga dem med guld. Hans konstkärlek och konstsinne, hans fina och djupa omdöme göra honom lika mycket på snillets och smakens vägnar till en i alla avseenden behörig konstdomare. Konungen: Det där allt är icke så orätt. Men Ehrensvärd är för mycket egen i åsikter och framställningssätt. Han kunde som konstdomare innefatta en akademi för sig och göra övrigas närvaro där överflödig. Åsikterna skulle icke stå väl tillsammans med mina övrige akademisters, och framställningssättet är för litet akademiskt; det saknar rundning och prydnader, det är blomsterfattigt. - Nå, du synes bestört, Elis, över min utgallring. Bekymra dig ej därom. Mönstringen roar mig i alla fall. Fortfar! Statsekreteraren: Då snille ej ensamt blir nog, törs jag väl knappt nämna Lidner ... Konungen: Nej, nej! Den liderliga slyngeln, som oaktat mina välgärningar stötte sig ohjälpligt med min oförgätlige Creutz, till vilken jag skickade honom i Paris. Lidner lever ju nu här hemma nästan som lösdrivare och har till och med varit anvärvd till soldat. Det är förbi med min nåd för honom. Jag vill ej ens mera höra nämnas den uslingen, som sätter en fläck på skaldeyrket. Ja, den olycklige, den oförlåtligt lättsinnige, den fallne och förlorade!... Och ändå ömmar mitt hjärta för den stackars människan; ändå lider jag av denna snillets förnedring; ändå vet jag, att min store och ädelmodige konung icke vredgas på mig, utan tvärtom hyser ett fruktsammare medlidande än mitt för den yrande skalden. (Konungen går till chiffonniern, öppnar en låda, tar fram några dukater och lämnar Schröderheim.) Tillställ honom dessa, Elis; men icke från mig, hör du! Den olycksfågeln må aldrig få veta från vem detta lilla understöd kommit. (Schröderheim fattar hänryckt Gustafs hand och kysser den.) Det finns blott en Gud och en Gustaf ... Se så. Tillbaka till vår mönstring. Statsekreteraren: Den store hävdatecknare, som ägnat särskild omsorg åt den store konungs historia, vars minne den nya stiftelsen avser att i främsta rummet hedra, näst Ers Majestäts eget - Hallenberg - torde kunna betraktas som självskriven till en plats i svenska akademien. Konungen: Självskriven, min kära Elis, är ingen! Det är just däruti fördelen ligger av hela inrättningen och varigenom den blir en prydnad och ett stöd för konungadömet. Det är gott och väl, att föremålet äger behöriga egenskaper som akademist; men det är i alla fall nåden, som skall framdraga, livgiva och beskydda dem, det är konungsligt hägn, av vilka de städse skola erfara sitt behov och sitt beroende. Det är just detta, som utgör borgen för andan och riktningen av skrifterna ... Statsekreteraren: Unge Thorild, ehuru något uppbrusande, är en snillrik litteratör, som redan ådragit sig Ers Majestäts höga uppmärksamhet ... (Faller in) Konungen: Men som aldrig får plats i min akademi, såvida han icke lägger bort sina brushuvudslater. Låt honom ivra för konungadömets bästa lika mycket, som honom ivra för sin så kallade frihet, så får man se huru det kan gå framledes jag har på långt håll låtit ge honom en vink därom, men ännu åtminstone tycks han föredraga sina drömbilder. Det är de där otäcka amerikanska begreppen, som förfört och som skulle förrycka all ungdom här i landet, om jag ej gåve ärelystnaden hos våra snillen en annan riktning. Därtill skall svenska akademien bidraga, både med sina ledamotsplatser och sina belöningar. Statsekreteraren: Ers Majestät har i sina stater en skald, något fri stundom, det är sant, men kvick och ledig; den förste som givit oss svenska lustspel av egendomlig och ursprunglig art, bland vilka till och med i Ers Majestäts hov med nöje blivit uppfört Tillfälle gör tjuven ... Konungen: Hallman! Nej; ingalunda. Om han aldrig skivit något mer, än Tillfälle gör tjuven och sina kvicka, men plumpa, förlöjliganden, så kan hända. En sådan författare passar ej till akademist och hans ruskiga levnadsvanor ännu mindre. Statsekreteraren: Gud vet om jag då ens törs nämna författaren till Kapten Puff... (Konungen avbrytande) Konungen: Kexell?... Fy! De där herrarna stinka av brännvin så, att jag tycker mig känna lukten ända hit. Statsekreteraren: Den flitigaste och fruktsammaste författare i hela Ers Majestäts rike är ofelbart Gjörwell ... (Faller in) Konungen: Men också den kärvaste. Till akademist passar han icke. Statsekreteraren: Kärvheten är ett fel, som åtminstone ej lärer kunna förebrås den muntre Envallsson, som skrivit Slåtterölet eller kronfogdarna, och översatt Figaros bröllop. Konungen: Det hör till det löjliga slaget; min akademi skall hålla sig endast till det allvarsamma. Dessutom är herr Envallsson notarius publicus. Huru tycker du väl, att en sådan skulle uppbära värdigheten av en bland de aderton i svenska akademien? Statsekreteraren: Det finns två med namnet Fant. Konungen: Ingendera anstår mig. Den enes rim äro lika sträva, som den andres prosa. Statsekreteraren: Liljestråle torde då knappt vara värt att jag nämner? Konungen: Visst icke; ty även om hans sångmö vore lika täck, som han nu i stället är pedantisk, finge han aldrig inträde i min akademi. Han är och blir en obotlig Mössa, och i deras sällskap ha ännu aldrig glädjen och behagen trivts. Statsekreteraren: Lannerstiernas vers äro visserligen ledigare... Konungen: Hans språk är föråldrat: det är språkets föryngring, min akademi får sig ålagt. Statsekreteraren: Elers sångmö har jag hört vinna till och med Ers Majestäts eget höga bifall. Konungen: Åh, ja --- Men åtminstone dröjer det, innan ordningen kommer till honom. Du håller dig ganska följdriktigt till den negativa sidan av kandidater.. Jag har ingenting däremot; tvärtom roar det mig. Har du ännu flera av det slaget? Statsekreteraren: Jag dristar ej avgöra, om Ers Majestät räknar dit Ödmann, vars frejdade litterära namn lika litet stannat inom Uppsala, som Norbergs inom Lund; men ingendera skulle vanpryda den lysande stiftelse, på vilken Ers Majestät nu är betänkt. Konungen: Men de skulle ge den ett alltför fornåldrigt utseende. I ett lärt samfund, alltför gärna! men min akademi blir vitter. Det är blomman av snille och smak, jag vill samla kring min tron. Statsekreteraren: Lannérus har skrivit en avhandling om orsakerna till sedernas förfall, vilken vunnit både ett pris och allmänt lovord... Konungen: Låt så vara. Må han bli ledamot av samfundet Pro Fide et Christianissmo; av svenska akademien blir han det icke. Statsekreteraren: Min sista och adertonde kandidat vore den bekante Lidén, ryktbar och berömd i så många avseenden. Konungen: Men hans skrifter äro icke av beskaffenhet, att åt författaren förtjäna ett rum i akademien. Din lista är således slutad. Nu kommer ordningen till mig, att låta dig höra mitt beslut. Vid sidan av Höpken, Karl Scheffer, Herrmansson och Fersen, sätter jag Oxenstierna och dig själv. Se så, ingen orimlig blygsamhet, Elis!! Hela världen vet och erkänner, att du förtjänt din akademiska länstol. Jag förlåter dig Gustava Gök för det nöje, du skänkt skådeplatsen uti Fjäsken. Jag sätter där vidare Gyllenborg, Rosenstein, Botin, Murberg, Nordin, Leopold, Armfelt, Sjöberg, Adlerberth, Kellgren, Celsius och biskop Wingårdh (småskrattande) jag säger med flit biskop Wingård, ty det är i egenskap av prelat, jag gör honom till akademist.

[topp]

Svenska Akademiens ledamöter

[topp]

Länkar och Källa

[topp]
[Visornas hemsida] | [Den svenska teatern]