Fästmön
text: Anna Maria Lenngren
Ser du Lisbe, nyss förlovad,
sipp och sirlig i sin skrud,
nästan redan klädd till brud,
fjäsad, firad och begåvad,
stofferad och prydd,
förgudad och lydd,
med refrängen
om brudsängen
allt för ett påmint och brydd?
Rikt besmyckade små fingrar:
var en enda nipp av gull.
Omkring halsens vita hull
vilken kostbar ked sig slingrar!
Vid hjärtat helt tätt
se fästmans porträtt,
starkt flatterat,
briljanterat,
dumt och dyrbart på allt sätt!
Fästman, av det tendra slaget,
platt i joller och i skämt,
libbar vid den sköna jämt,
henne endast ser i laget.
I vinkel och vrå
nu smeka de två.
Vad extaser!
Vilka fraser,
äckliga att höra på!
Var en ärbar dam förlägen
viskar i solfjäderns skygd:
"Modesti, du vackra dygd,
var i Guds namn tar du vägen!"
Matronan rent ut
utbrister till slut:
"Hastig ända
måste hända
på den eld, som tänds i krut."
(1798)
|