Min salig hustru
Det var natt och månen blänkte
på min trasiga tapet.
Sömnlös i min enslighet
låg jag makligt och betänkte
denna världs fåfänglighet.
Tänkte på min salig Greta,
som för knappa fjorton dar
med plöröser bort jag bar
utan sorg ... ty Gud skall veta
vad hon mig i tiden var!
Rann mig nu så bjärt i hågen
hennes skarpa, gälla röst,
hennes digra bruna bröst,
hennes skeppundstyngd på vågen,
när hon vägdes i fjol höst.
Tycktes mig än se dess panna
utav vredens norrsken full,
då hon för mitt narris skull
nyss i flinten på Susanna
slungade en soppkastrull.
Mindes noga, till exempel,
hur hon sen blev lam i ron,
bar hög klack på ena skon,
flitigt gick i Herrans tempel,
ständigt kom i gräl vid bron.
Såg så livligt i portgången
- det var sist hon stöpte ljus -
hur hon stod i sin karpus,
grät vid "Visan över Fången"
och bjöd alla grannar snus.
Äntlig kom ihåg det sista,
hur hon, plägad litet grand,
bräckte benet, fick kallbrand,
dog och i bronserad kista
sveptes med citron i hand.
(1795)
|