| I måndags var det Karl XII:s dödsdag och skolungdomen firade den döde konungens minne med fackeltåg. |
| Jag var ute och såg på fackeltåget, som under hornmusik och trummors dån marscherade runt kring torget och stannade vid läroverkets trappa, där sånger sjöngos och hurrarop höjdes. |
| Det var vackert att se - brinnande facklor mot snö i skymning är alltid vackert. Hornmusiken lät ståtligt och krigiskt. Hela Karlstad var på benen och gjorde massverkan på stora torget och allt var således ägnat att ge stämning. |
| Det oaktat var jag ej i stånd att komma i den rätta stämningen. Jag tycker visserligen att det är riktigt av människorna att slå sig lös från alldagligheten och ge sig tid att fira fester, vare sig att de nu äro mer högstämda eller muntra. Men Karl XII:s minne är ett sällsamt minne - ett alltför bittert minne att firas. |
| Det är sant att Karl XII är en av de märkligaste och intressantaste karaktärer världshistorien har att uppvisa. Han har icke sin like i storartad, men på samma gång omedveten egoism. och de många ädla egenskaper, han annars ägde, tyckas snarare hava styrkt än förringat densamma. Ingen har som han utsugit ett land för sin ärelystnads skull och ingen har som han satt sin personliga vilja mot nödvändighetens bud. Han och hans välde föllo också på äkta tragiskt sätt på sina gärningar, dragande till sig i fallet de sympatier, som alltid följa den fallne trotsaren mot en övermakt, han må eljest bära skulden för aldrig så många brott. |
| Det är också endast som tragisk hjälte Karl XII förtjänar att firas och det sker icke ute i livet, utan i dikten. När han blivit avklädd den falska nationalhelgondräkten, skall han en gång uppfattas som den han är, och då skall helt säkert finna en diktare, som förstår att göra hans tragiska storhet rättvisa. |
| Såsom folkhjälte borde han däremot vara omöjligare än någon annan. Han var alltigenom herre och despot - han har inte gjort sitt folk någon annan tjänst än den att han påskyndat det bittra och lärorika straffet för dess krigiska ärelystnad. |
| Jag har i Norge sett "syttende mai" firas. Det var en helt annan stämning. Där var det mitt på dagen tåget gick med flygande fanor och klingande spel. Hela befolkningen var med - män, kvinnor och barn. Tåget tog sig här och där litet komiskt ut med sina många underliga typer, men jag kände mig rörd ändå, ty jag såg och hörde och visste att i det tåget var folkets hjärta med. Barnen hurrade, de gamla hurrade och svängde med hattar och fanor och entusiasmen lyste ur alla ansikten. |
| Det var också något mer än ett minne, som firades. Det var den unga friheten själv, som "sprat ved Eidsvolds Vaerk en Vårdag" och som ännu är lika ung och kamplysten som då. |
| Vi ha ingen "syttende mai" och det är icke värt att göra en på konstlad väg. Det är bäst att vänta tills en sådan bemärkelsedag rinner upp av sig själv genom någon frihetens seger. |
| Hans Sax. |
| (Karlstads-Tidn. 2 dec 1891.)
Originaltitel: Fackeltåg |