[Barrikadsång Verner von Heidenstam]
[Historien bakom Delacroix´ målning]
[Till länkarna: Delacroix, Barbier (poet), Pariskommunen]

MALMGÅRDEN

Friheten leder folket

[topp]

Barrikadsång text: Verner von Heidenstam (1859-1940) På väggen hänger sen forna år en rostande änterbila. Hon rycker i spiken. Hon törstar till sår, Hon tröttnat vid krämares vila. Oss kallar ej krigets gycklarehorn, ej soldade knektars: dräp! Upp, bröder, i kyrkornas torn med handen om klockornas rep! När svultna se kvarnarna mala, få yxorna tungor att tala. Gån ut, gån fram! En stund som ej vet like sin heta färg på våra kinder satt. Med yxor timras ej det godas rike, vi bygga hämndens för en enda natt. Glöm fadern, som sitter på tröskeln kvar, glöm hustrun vid vaggan där hemma, ty högre än maka och barn och far dig ropar klockornas stämma! Vi stjäla ej kronor. Vi skifta ej land. Vi komma med domens eld till ett skrattande rövareband, som tronsatt skymning och väld. Väl tjugu klockor bevingas som skulle till kungsorg ringas. Hör, yrväckt brandvakt skrämd i luren tutar. Knyt vid en rakas skaft, som varje ser, en sönderskjuten skjortas röda klutar. Bär högst, bär främst vårt glödande banér! I döttrar, som flydden ur modershus och vid kärastens skuldra dröjden, i edra hjärtan där flammar den ljus den heliga lågan av höjden, den kärlek som offrar besinningslöst och aldrig köpslår om lön. På fålar, som sporren klöst, församlens i tumlets dön med rivna banéret på armen och linnet slitet från barmen! Hur lyckligt somnar den, som tio gånger i bröstet stungen som en hjälte dog! Vi följa er och våra yra sånger likt åskor rulla genom yxors skog. Upp, bröder, och skriven i natt med blod vad skalderna skrevo med tårar! Lyft, vilda, oändliga människoflod de fallna på kransade bårar. Tag stolar, tag pallar, tag spadar och spett! De stenar i gatan ni lagt, de stenar ni trampat i svett likt falkar trängta till jakt. Häll tjära ur brinnande bäcken på hopade bolstrar och täcken! Jag svindlar. Fram! Se viftningar från husen! Ett tak av lågor över staden välv och stryp i rök, ni trasbanérets tusen, en tid, som dör föraktad av sig själv!

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]

[topp]

text: Gunnar Tideström Dikt och Bild Epoker och strömningar Glimtar av samspelet mellan konst, litteratur och liv C W K Gleerup Lund 1965 Tiden närmast före och efter 1830 var en politiskt upprörd tid i Frankrike, och många författare och konstnärer kände sig kallade att ta ställning i stridsfrågorna. Julirevolutionen fick verkningar också på andra håll: revolutionär oro flammade upp i flera länder. När den unge Chopin under en resa till Paris 1831 erfor, att den polska frihetsrörelsen kvästs i blod av ryssarna, komponerade han det dramatiska och spänningsfyllda verk (opus nr 12), som sedermera fått namnet revolutionsetyden. Bl. a. genom inslagen av polsk folkmusik uttrycker han där sin upprörda medkänsla och sin saknad efter den polska hembygd som han aldrig skulle återse. Delacroix´ målning "Friheten leder folket" 1831 är karakteristisk för tidsläget. Den är det i sin blandning av idémåleri och brutal verklighetsåtergivning. Den är det också i sin demokratiska tendens. På barrikaden kämpar sida vid sida borgaren, arbetaren och gamängen. Åt borgaren i hög hatt har Delacroix givit sina egna drag. Uppslaget till gestaltningen av frihetsgudinnan anses han ha fått från en dikt av Barbier, skriven revolutionsåret. Friheten kallas där "en storvuxen kvinna med kraftig barm", en varelse som tycker om krutröken. Med avsikt har målaren givit henne grekisk profil; Aten var ju den antika demokratins födelsestad, och under 1820-talet hade Europa med beundran följt grekernas nationella frihetsstrid. Det ligger en fin tanke i att de kämpande i stridens hetta inte ser den höga gestalt under vars banér de gå fram; endast den sårade ynglingen som snart skall dö lyfter sina ögon mot henne. I svensk litteratur har Delacroix´ duk såsom Alf Kjellén påpekat inspirerat Almqvist, då denne i Parisromanen Gabrièle Mimanso låter hjältinnan gå fram i revolutionens gatustrid som "en furie, ett helgon"; det var som om "den franska friheten själv i egen person nedsvävat ifrån himmelens morgonskyar...och befann sig i de kämpandes leder." Troligen har samma målning föresvävat Heidenstam, då han i Barrikadsång låter de unga kvinnorna delta i kampen "med rivna banéret på armen / och linnet slitet från barmen".

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]

[topp]

Länkar

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]
[Malmgården]