Lycksaligheten
Jag sökte dig, lycksalighet ...
Ack, huru var min längtan het
för dig, du älskade gudinna!
Mitt tysta tjäll mig ledsnad gav:
Jag fattade min vandringsstav
i hopp att dig omsider finna.
I kunggars lysande palats
min tanke gav dig säker plats:
här målades du för mitt sinne.
Men fåfängt hopp bedräglig glans!
Uppå levér du aldrig fanns
och ej på kur i mannaminne.
Min forskning gjorde nu försök
bland hjältar, plymer, skott och rök ...
men du ej följde segerns bana.
Ibland en tjust och dårad hop
vad fann jag? ... Skrik och hurrarop,
tedeum och en trasig fana.
Jag gick där lärdomsfacklan brann:
en skinntorr, vetenskaplig man,
röd kring det sjunkna ögats kanter,
på alla språk dig lärt beskrev.
Men snart jag övertygad blev,
att du ej bor i folianter.
Där Plutus sina håvor bär,
jag sökte dig. Du fanns ej där!
Bland aktier, växlar utan ände
jag såg en gulblek, karg person
och dömde strax, att herr patron
helt säkerligt dig aldrig kände.
För tanken spökade din hamn:
jag sökte dig i Mirzas famn,
jag sökte dig i dryckeslagen,
jag fördes av begärens ström ...
men utur villans korta dröm
jag väcktes sorgfull och bedragen.
Sen så jag flyktigt vankat om
jag till min hydda återkom,
och den, jag sökt så långt och vida,
sökt under trängtan och begär,
stod - märken, dödlige - stod här
helt hemmastadd bredvid min sida.
Hur fåfäng var då ej min färd!
Uti min hyddas lugna värld
jag målet för min önskan vunnit:
jag väljer själv min arbetstid,
har vänner, hälsa, bröd och frid ...
O, jag lycksaligheten funnit!
(1798)
|