Biet och duvan
Ett bi föll plötsligt i en å ...
En vänlig duva såg därpå
och utav ömkan för den lilla
flög så beställsamt strax åstad
att från ett träd med näbben pilla
i vattnet ned ett litet blad ...
och biet sig på denna färja
fick ur sin sjönöd lyckligt bärga.
Kort tid därpå, en aftonstund,
satt duvan i en lövrik lund
och pickade så glad på knoppen
vid solens milda avskedsblick.
En jägare i nejden gick,
på duvan siktade i toppen
och rovet såg sig säker om.
Men i detsamma biet kom
och gav ett styng, som kändes svida:
Puff! - nu for skottet - men på sida,
och frälst for duvan bort ... Min vän,
så lönar sig välgärningen!
*
Var snar att nöden bistånd giva ...
betänk, att efter ödets skick
du själv i nödens ögonblick
kan i behov av bistånd bliva!
(1794)
|