Vännen i nöden
Aret, en rik och mäktig man,
en natt sin välmakt plötsligt fann
ett rov för eldens grymhet bliva.
Förlåten, modfälld stod Aret ...
mätress och vän och bordpoet
nu trolöst honom övergiva.
En gammal smidig källarkatt
i denna ångestfulla natt
allena delade hans smärta.
Han ensam sågs ej avskräckt bli,
men ökte med sitt jämmerskri
än mera kvalet i hans hjärta.
"Vad," skrek Aret, "du här ännu?
Du minns allena, endast du,
välgärningar från forna dagar!
Ack, dubbelt känner jag min nöd;
jag äger blott ett stycke bröd,
och nu min mistning först beklagar.
Men kom, min vän i nöden, kom!
Om tårstänkt bröd du tycker om,
jag hälften dig ej undandrager ..."
"Ha," murrar Kiss med hövisk tukt,
"så svek mig ej min goda lukt!"
Han nappar det och flykten tager.
(1794)
|