Saga
Som en ros Corinna blänkte,
stolt i sina femton år.
Hon - som flera - ej betänkte,
att det vackra snart förgår.
Ofta sade hennes mamma:
"Flicka, var då ej så yr!
Snart är du ej mer densamma:
tiden löper ... den är dyr."
Flickan sina lekar skötte,
gav på sådant tal ej akt,
näsvist gammalt folk bemötte,
alla fula med förakt.
Söta mor, omsider tvungen
att en aga henne ge,
sände bort den sturska ungen
i sitt grannskap till en fe.
"Nå, välkommen, vackra fröken!"
sade denna trollmadam.
"Om ni ej är rädd för spöken,
träd då för min spegel fram!
Säg, vad ser ni?" - "En matrona,
röd och pussig, ful och fet,
bred och vidsträckt över rona,
utan form och skaplighet." -
"Nå, än mer?" - "I stoppad huva
jag en åldrig gumma ser:
ögon våta som av snuva;
allt hos henne avsky ger." -
"Vidare?" - "Ack, jag må hisna!
Säkert något troll det är,
som med lemmar, kalla, vissna,
på en käpp sig stöder där." -
"Nej, min stolta skönhet lilla,"
sade nu vår goda fru,
"i den hamn, er skrämt så illa,
ni er själv betraktar nu!
I de åldrar ni er skådar,
som er ännu förestå.
Se vad mänskligheten bådar,
se dess verkan och hör på:
Fyrti år en skönhet hunnit,
förrn hon knappast därav vet.
Hy och tycke då försvunnit,
växt, behag och livlighet.
Gumman med sin varma huva,
som bredvid så surögd står,
är - ni må er gärna gruva -
just ni själv vid femti år.
Som den gamla där med käppen
skall ni efter sexti bli."
Flickan bet sig nu i läppen
och gav till ett jämmerskri.
"Lär av denna syn, min sköna."
sade då vår goda fe,
"att det ej vill mödan löna
sig så stolta miner ge!"
Flickan häpen, skrämd och slagen,
utav läxan nytta drog
och var dag från denna dagen
mera ödmjukt lynne tog.
Aldrig mer hon sågs förakta
vad hon förr sitt löje gett:
jämt hon kom ihåg så sakta,
vad hon uti spegeln sett.
*
Du, som, danad att behaga,
blomstrar i din ungdomsvår,
tag en lärdom av min saga,
förrn du den av tiden får!
Dina nöjen ej försumma ...
men dig lär att varsam bli!
Några år, så är du gumma
och din hela glans förbi.
(1790)
|